“De burar in sina egna barn…”

Jag läser en artikel av Lena Rusz, psykolog, psykoterapeut, författare och relationsexpert. Hon skriver om vådan av att låta barnen vara på förskolan före två års ålder. Hon anser att “brist på känslomässig närhet gör att barnen riskerar att drabbas av olika känslomässiga problem, exempelvis oförmåga att skapa och vidmakthålla vuxna kärleksrelationer. Det kan även ge upphov till dålig självkänsla, ångesttillstånd och en ökad psykisk sårbarhet.”

Då tänker jag på hur många av våra ungdomar som mår dåligt idag, hur många som äter antidepressiv medicin, hur många som tar livet av sig. Jag kan bli så orolig för hur det ska bli, hur vårt framtida samhälle kommer att se ut. Jag tycker att man ser tendenser till ett hårdnande klimat, ett sköt dig själv och skit i andra-tänkande, att brist på empati, hänsyn, respekt och hjälpsamhet breder ut sig. Och jag tror att det är fel att lämna små barn att uppfostras kollektivt på institution. Jag tror faktiskt det. Jag tycker att det låter som Nordkorea eller forna Sovjetunionen. Och jag vet att många inte håller med mig, och jag vet att det finns de som bara måste börja lämna sina små barn på dagis innan de ens fyllt ett på grund av pengabrist och annat. Men – jag tror att väldigt många skulle kunna prioritera om, skippa utlandssemestrar, prylar och enorma hus och i stället vara hemma längre med sina barn.

Jag vet att många hatar när man säger så. Det är som att prata kvicksilverförgiftning med många tandläkare – de ser rött, för de skulle gå under av skuldkänslor vid tanken på hur många människor de har förgiftat under sin karriär innan amalgamet togs bort, om de erkände att det är farligt med amalgam. “Sluta skuldbelägg småbarnsföräldrarna” var mångas reaktion på Lena Rusz’ artikel. Varför då, undrar jag? Varför bör man inte känna åtminstone lite skuld över att i första hand prioritera sina egna behov istället för sina barns? Jag har ett par kunder som har beslutat att inte ha sin dotter på förskolan utan låta henne få växa upp hemma, i lugn och ro, tills hon blir lite större. Detta beslut får de försvara med näbbar och klor inför både vänner och arbetskamrater. Helt sanslöst!

Dagis är bra för många barn, speciellt de lite större barnen som tycker det är kul att leka med kompisar. Men alla barn passar inte på dagis, alla är inte stöpta i samma form. Och de små pyrena behöver få vara hemma i lugn och ro. På de flesta förskolor gör personalen säkert ett jättebra jobb, men barngrupperna är stora och personalen få och i många fall utarbetade. Representanter från personal på förskolan har själva börjat protestera högljutt. De kan under rådande förhållanden inte utöva någon pedagogisk verksamhet, säger de, utan ägnar sig åt förvaring av barn. Hur ska en ettåring som inte ens kan prata kunna formulera sina behov, få gehör för sina känslor i en sådan miljö?

Lena Rusz skriver: “Idag lär sig 1-2-åringar att de skall bita ihop, gilla läget och inte bli ledsna när föräldrarna går till jobbet. ”Han/hon vill ju så gärna gå på dagis” och “gråten går över” säger vi. Javisst går gråten över. Men när barnets känslor trycks undan och nonchaleras vid upprepade tillfällen skapas en inre sårbarhet. Barn lär sig att vara andra till lags, många sätter på sig glada miner, fast de egentligen känner sig övergivna. De måste hitta olika överlevnadsstrategier för att passa in i föräldrarnas värld. Då barn anpassar sig och biter ihop tolkar vi vuxna det som att allt är bra med dem. I själva verket kan det vara tvärtom. Hos det vuxna barnet kan detta få konsekvenser i parrelationer. Det kan få svårt att identifiera sina egna känslomässiga behov och riskerar att få en begränsad uthållighet och problemlösningsförmåga. Det ger upp för lätt, eftersom förmågan att bygga och bibehålla starka band till andra är bristfällig.”

Äldste sonen var hemma tills han var 3 år, yngsta sonen var 2,5 när han började på dagis. Både sambon och jag var emot att lämna bort barnen tidigare, det kändes så himla fel! Vi gick båda ner i arbetstid, pysslade och pusslade för att få till det och hade en barnflicka några timmar ibland när vi inte lyckades överlappa våra tider. Vi valde att göra så, vi valde bort en del andra saker, och vi gjorde det – inte för att kunna slå oss för bröstet och säga att vi var duktiga – utan bara för att det kändes självklart för oss.

En dag när jag var i lekparken  med äldste sonen kom jag i samspråk med en kvinna från Albanien. Jag glömmer aldrig vad hon sa till mig på knackig svenska. Hon sa: “Jag förstår inte hur ni kan lämna ifrån er era barn. Det skulle vi aldrig, aldrig göra.” Välkommen till Sverige, tänkte jag men sa det inte. Jag bara höll med henne.

Hela Lena Rusz’ artikel kan du läsa här.