“De burar in sina egna barn…”

Jag läser en artikel av Lena Rusz, psykolog, psykoterapeut, författare och relationsexpert. Hon skriver om vådan av att låta barnen vara på förskolan före två års ålder. Hon anser att “brist på känslomässig närhet gör att barnen riskerar att drabbas av olika känslomässiga problem, exempelvis oförmåga att skapa och vidmakthålla vuxna kärleksrelationer. Det kan även ge upphov till dålig självkänsla, ångesttillstånd och en ökad psykisk sårbarhet.”

Då tänker jag på hur många av våra ungdomar som mår dåligt idag, hur många som äter antidepressiv medicin, hur många som tar livet av sig. Jag kan bli så orolig för hur det ska bli, hur vårt framtida samhälle kommer att se ut. Jag tycker att man ser tendenser till ett hårdnande klimat, ett sköt dig själv och skit i andra-tänkande, att brist på empati, hänsyn, respekt och hjälpsamhet breder ut sig. Och jag tror att det är fel att lämna små barn att uppfostras kollektivt på institution. Jag tror faktiskt det. Jag tycker att det låter som Nordkorea eller forna Sovjetunionen. Och jag vet att många inte håller med mig, och jag vet att det finns de som bara måste börja lämna sina små barn på dagis innan de ens fyllt ett på grund av pengabrist och annat. Men – jag tror att väldigt många skulle kunna prioritera om, skippa utlandssemestrar, prylar och enorma hus och i stället vara hemma längre med sina barn.

Jag vet att många hatar när man säger så. Det är som att prata kvicksilverförgiftning med många tandläkare – de ser rött, för de skulle gå under av skuldkänslor vid tanken på hur många människor de har förgiftat under sin karriär innan amalgamet togs bort, om de erkände att det är farligt med amalgam. “Sluta skuldbelägg småbarnsföräldrarna” var mångas reaktion på Lena Rusz’ artikel. Varför då, undrar jag? Varför bör man inte känna åtminstone lite skuld över att i första hand prioritera sina egna behov istället för sina barns? Jag har ett par kunder som har beslutat att inte ha sin dotter på förskolan utan låta henne få växa upp hemma, i lugn och ro, tills hon blir lite större. Detta beslut får de försvara med näbbar och klor inför både vänner och arbetskamrater. Helt sanslöst!

Dagis är bra för många barn, speciellt de lite större barnen som tycker det är kul att leka med kompisar. Men alla barn passar inte på dagis, alla är inte stöpta i samma form. Och de små pyrena behöver få vara hemma i lugn och ro. På de flesta förskolor gör personalen säkert ett jättebra jobb, men barngrupperna är stora och personalen få och i många fall utarbetade. Representanter från personal på förskolan har själva börjat protestera högljutt. De kan under rådande förhållanden inte utöva någon pedagogisk verksamhet, säger de, utan ägnar sig åt förvaring av barn. Hur ska en ettåring som inte ens kan prata kunna formulera sina behov, få gehör för sina känslor i en sådan miljö?

Lena Rusz skriver: “Idag lär sig 1-2-åringar att de skall bita ihop, gilla läget och inte bli ledsna när föräldrarna går till jobbet. ”Han/hon vill ju så gärna gå på dagis” och “gråten går över” säger vi. Javisst går gråten över. Men när barnets känslor trycks undan och nonchaleras vid upprepade tillfällen skapas en inre sårbarhet. Barn lär sig att vara andra till lags, många sätter på sig glada miner, fast de egentligen känner sig övergivna. De måste hitta olika överlevnadsstrategier för att passa in i föräldrarnas värld. Då barn anpassar sig och biter ihop tolkar vi vuxna det som att allt är bra med dem. I själva verket kan det vara tvärtom. Hos det vuxna barnet kan detta få konsekvenser i parrelationer. Det kan få svårt att identifiera sina egna känslomässiga behov och riskerar att få en begränsad uthållighet och problemlösningsförmåga. Det ger upp för lätt, eftersom förmågan att bygga och bibehålla starka band till andra är bristfällig.”

Äldste sonen var hemma tills han var 3 år, yngsta sonen var 2,5 när han började på dagis. Både sambon och jag var emot att lämna bort barnen tidigare, det kändes så himla fel! Vi gick båda ner i arbetstid, pysslade och pusslade för att få till det och hade en barnflicka några timmar ibland när vi inte lyckades överlappa våra tider. Vi valde att göra så, vi valde bort en del andra saker, och vi gjorde det – inte för att kunna slå oss för bröstet och säga att vi var duktiga – utan bara för att det kändes självklart för oss.

En dag när jag var i lekparken  med äldste sonen kom jag i samspråk med en kvinna från Albanien. Jag glömmer aldrig vad hon sa till mig på knackig svenska. Hon sa: “Jag förstår inte hur ni kan lämna ifrån er era barn. Det skulle vi aldrig, aldrig göra.” Välkommen till Sverige, tänkte jag men sa det inte. Jag bara höll med henne.

Hela Lena Rusz’ artikel kan du läsa här.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

8 Responses to “De burar in sina egna barn…”

  1. Lisa says:

    Det som jag gillar med hennes analys är att jag *fick rätt* 😉
    Jag valde att vara hemma helt med mina till den yngste började skolan, då började jag jobba kvällstid så dom fortfarande fick vara hemma.
    Tyvärr har jag ju ingen ekonomi idag och hade inget överflöd när ungarna var små men när dom kommer och säger: Vad härligt vi hade när vi växte upp, då är det värt allt !! 🙂

  2. CamillaL says:

    Visst är det fascinerande hur olika vi ser på det här med barnuppfostran, för mig är det självklart att föräldrarna (eller annan närstående vuxen)är viktigast för de små barnen! Jag har i många år förundrats över debatten om att ha barnen kvar på förskolan när man är hemma med nyfödda syskon, hur bra förskolan än är kan den inte ersätta föräldrarnas närvaro!
    Håller till viss del med i det som Lena Rusz skriver, ända tills hon drar paralleller till “det vuxna barnets” begränsade uthållighet och svårigheter i parrelationer – tror inte man ska dra allt för stora slutsatser av enstaka händelser före två års ålder…

    • carinakinna says:

      Jag vet inte, Camilla. Jag har en känsla av att en hel del av personligheten grundläggs just de första åren, de där vi inte ens kommer ihåg.
      Carina

  3. enaningomyoga says:

    Jag som har arbetat på barnpsyk med familjeutredningar och med missbruksungdomar håller inte alls med dig. Tyvärr har hemmet varit den sämsta platsen där de barnen jag mött i mitt arbete, har tillbringat mest av sin tid. Jag tycker också att man ska hålla isär olika diskussioner. Jag tycker att det är att prioritera barns behov när de får andra vuxna att tycka om och lita på, som gör andra saker än man gör hemma, barn att lära sig socialisera sig med och formas med. Tycker även att Lena Rusz är lite av en katastrofpsykolog. Hon ser inte styrkan som faktiskt finns i barnen också. Som man gör i många andra länder. Och kvinnan från Albanien som någon skrev om här ovan, jag träffade många från Albanien när jag arbetade på flyktingförläggning och de människorna kom från ett land helt utan infrastruktur där INGET fungerade, det får man ha i minnet också.
    Allt har två sidor. Inget kommer undan det. Det finns fördelar och nackdelar med allt. Det som däremot är tråkigt är att man drar ner på resurser och personal till förskola. Titta ut i Europa, hur tidigt tror ni föräldrarna börjar jobba där, när man inte har ekonomi för att stanna hemma om man vill det? Ungefär vid 5 månaders ålder på barnet. Våra barn som är vuxna idag har börjat på dagis vid 1 års ålder. De har älskat både dagis och personalen. De har aldrig gått heltid men jag har varit glad att vi lyckats prioritera deras behov. Hemmet är alltid tongivande för relationer och värderingar, hur dessa än ser ut, hur lång tid barnen än är på dagis. Däremot tycker jag att skolan har mycket att lära när det gäller behandling av barn och ungdomar. Tycker att förskolan har varit strålande om man jämför de världarna.

  4. Håller fullständigt med dig om att små barn inte ska vara på dagis. Jag hade helst haft alla hemma tills de var 3, men våra 5 första barn var tvungen börja när de var 1,5 år för då var föräldrapenningen slut. Den 6:e räckte bara föräldrapenningen tills han var 1 år. Min man har varit sjuk i 10 år och jag har varit föräldraledig så länge jag kunnat, med den ekonomin vi har. Vi åker 1 vecka till farmor varje sommar, det är vår semester. Hon bor i Finland och bjuder på mat och husrum, annars inga stora utsvävningar. Jag tycker också att det är konstigt att familjer prioriterar att ha barnen på dagis från tidig ålder samt långa dagar för att kunna åka utomlands 1 ggn/år. Vi får bara inte glömma att det inte är så för alla och vara försiktiga med att döma pg a att det inte finns några val för vissa familjer.
    Mvh Anna
    6 barnunder 7 år

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s