Det går faktiskt bra nu,

…livet rullar på som det ska nu (fritt tolkat efter Petters “Det går bra nu”). Det känns bra. Jag har fått ifrån mig några riktiga surdegar, bland annat ansökan om god man till R. Ni kan ju föreställa er vilka abstrakta overklighetskänslor som var förknippade med det. Att den person jag förlitat mig på med både mitt eget och barnens liv nu behöver en god man…

Jag har också bestämt mig för att börja ta ut pension i väntan på garnbutiken, för att slippa ekonomisk stress. I Vadstena kommer jag bara massera två dagar i veckan, i alla fall till att börja med, och det blir man inte fet av. Så, check-check, de sakerna är avklarade och jag känner mig två ton lättare.

Fem arbetsdagar återstår i Linköping. Lättnad och glädje blandas med vemod och lite sorg. Mitt fina massagerum, alla mina gulliga kunder… En epok tar slut och nånting nytt tar vid. Massor med tid kommer att frigöras och det ska bli spännande att se vad jag väljer att göra med den.

Helgen tillbringades hos syster Yster i Stockholm. God mat, prat och jättelånga hundpromenader på ett Lidingö i strålande solsken. Så mysigt! Och i dag var bästisen M och jag på Himmelsby spa. God mat, bad i alla dess former och cirka sex timmars oavbrutet prat. T var hundvakt, till Graces odelade förtjusning.

R’s kontaktperson A ringde och vi diskuterade vinterkläder åt R, vad som behöver köpas in. Det kändes ganska odramatiskt, jag kände mest tacksamhet för att A tar hand om det. Ibland gråter jag en skvätt över något sorgligt minne, men överlag är det någonting som släppt taget inom mig när det gäller R, och det är så skönt.

Ja, vägen går framåt och livet 2.0 rullar på.

Att mata hästarna

Vi håller på och ordnar så att jag kan bli god man åt R, och i roddandet kring det ringde jag boendets samordnare. Vi pratade i säkert en halvtimme om R, hur han mår och har det. På det stora hela går det riktigt bra, det tycker de allihop, sa hon. De har hittat en medicinering som funkar så att han slipper de värsta hallucinationerna, och hans vredesutbrott har minskat betydligt.

Hon berättade en sak som gjorde mig riktigt rörd. R, jag och våra barn bodde ju på en liten hästgård utanför Linköping i nästan tjugo år. Vi arbetade hårt med att renovera gården, och R byggde ett superfint litet stall åt mig. Vi hade ett par hästar, och när jag jobbade i stan var det R’s uppgift att ge hästarna lunchfoder ute i hagen.

Samordnaren berättade att R varje dag går ut och bryter lite grenar och kvistar som han kastar över staketet, mycket nöjd med att då har hästarna fått mat. Varje dag. Är det inte rörande, så säg? Personalen känner till R’s bakgrund, så de spelar med i den lilla charaden. Så fint.

Jag pratade också med hans kontaktperson A, som sa att han och R haft några fantastiskt fina dagar tillsammans på sistone. Det värmer i hjärtat att få höra sånt. Och faktiskt klarade jag av båda de här samtalen utan att gråta, och utan att knäcka ihop och trilla ner i svarta hålet. Det var ju såna goda nyheter på det stora hela, och på sistone har jag också känt mig lite mindre känslomässigt engagerad i R.

Undan för undan ökar avståndet mellan oss, och jag fokuserar alltmer på mitt eget liv. Det är ju så mycket på gång. Så mycket spännande och roligt. Och det är ju onekligen så det måste bli, att jag går min egen väg nu.

Fast när jag åkte hem från Linköping igår kväll grät jag ändå hela vägen hem, för att det är sorgligt att säga hejdå till alla gamla kunder, och för att det börjar bli så verkligt och uppenbart att snart, snart klipper jag det allra sista bandet till mitt liv tillsammans med R.

Snart är det dags att säga hejdå till Linköping, till Linnégatan och till massagelokalen som varit min arbetsplats sen 2013. En epok tar slut och något nytt tar vid, precis som när R och jag till sist sålde gården och flyttade in till stan, men på nåt sätt känns det faktiskt trösterikt att veta att i R’s värld ska hästarna fortfarande ha sin mat.

Ett år, och det där med vänner

Igår var det ett år sedan jag flyttade till Vadstena. Ett helt år, vart tog det vägen? Jo, det tog vägen via korsord och stickning i soffhörnet, på vindlande stigar i skogen och längs strandpromenaden med Vättern i fonden. Ackompanjerat av litervis med tårar.

Det tog vägen via en underbar labradors milda hjärta, längs kullerstensgatorna i en liten stad som bringat lugn och balans och via nya vänner; T med sin värme, A med sin humor och kloka närvaro och alla bekanta som nickar vänligt, hälsar godmorgon, kommenterar vind och väder.

För ett år sen landade jag här. Uppdragen med rötterna och med hjärtat sönderslitet i tusen bitar. Så trött, så ända in i märgen trött. Med äldste sonen vid min sida, i en främmande lägenhet som snabbt blev mitt älskade hem och med jobbet i Linköping fortfarande som en fast punkt. Och sen kom Grace som en gyllene gåva med all sin kärlek och livsglädje.

Undan för undan blev jag någon här. Någon man hälsar på, som har en självklar plats här och som man lyser upp när man ser. Ler mot och hälsar på. De har inte en aning om hur betydelsefullt det är. Hur viktigt det är att få bli någon här, få vara med i ett sammanhang och bli en del av den här staden.

Och så idag, när A – hon som kommer att bli en riktigt nära vän – är hos mig på massage, och efteråt när vi dricker kaffe ber mig berätta om R’s sjukdomstid, vad den gjorde med mig. Och jag berättar med tårarna rinnande med hennes varma blick hela tiden fästad i min, totalt närvarande. Då vet jag att den här platsen kommer att göra mig hel. Att den här lilla staden är magisk och att det var ett underverk som ledde mig hit.

Hand i hand

T och jag har fått för vana att gå hand i hand när vi är ute med Grace. Jag tycker så mycket om det. Han har såna sköna, varma händer och hans grepp är aldrig på nåt sätt krävande, utan känns bara självklart och tryggt.

Våra steg har hittat samma takt, även om det tog ett tag eftersom jag var så programmerad efter R’s takt. Och vi pratar och pratar, turas om att hålla i Graces koppel, att plocka upp bajset och att banna henne när hon försöker äta kattskit eller nåt annat äckligt.

Allt känns så självklart och varmt. Lugnt och tryggt. Men när vi möter bekanta kan jag inte låta bli att tänka: Vad tänker de när de ser oss? Att det var värst så fort hon glömde sin sjuke man. Så mycket för den sorgen, alltså. Det var raskt marscherat, osv. Eller?

När har man rätt att gå vidare, både i sina egna och andras ögon? Det var fjorton månader sedan R flyttade till det första boendet, och redan ett par år innan dess handlade mitt liv mest om att vara den vårdande, omhändertagande.

Fortfarande är min relation med T enbart av det vänskapliga slaget, även om vi, som sagt, promenerar hand i hand. Känslorna finns där, men det här är jäkla komplicerat. Jag har insett att jag, för att någonsin kunna gå vidare, måste släppa taget om R. Måste acceptera att han aldrig kommer tillbaka. Måste förstå att jag har rätt till lycka, till kärlek i vilken form den än må vara, och till att må bra.

Det är en process förstås, och under tiden njuter jag av att känna värmen och styrkan från T’s hand, tryggheten den skänker och pirret i min kropp. Because I’m worth it.

Universum måste jobba på övertid…

…för att rodda ihop det här med min garnbutik. Åtminstone känns det så, men det kan förstås vara inbillning.

Jag gick ju till den gamla, välrenommerade garnaffären i Linköping och ägaren berättade att hon ska gå i pension, vilket jag tyckte kändes som ett hån. Fel stad, fasen också.

Men så sa min revisor: “Kan du inte flytta den till Vadstena då?” Jag kollade med ägaren och hon hade tänkt samma sak. Så nu, om gud vill och bilen håller, verkar det som att det blir lösningen. Det som jag väntat på, det som skulle falla på plats.

Och inte nog med att jag får köpa ett färdigt koncept, en känd garnbutik med gamla anor och med en kundkrets som redan idag innefattar folk från både Vadstena, Motala och Skänninge, ett välfyllt lager, återförsäljaravtal på plats, inventarier osv. Jag kommer dessutom få gå bredvid och lära mig både branschen och hur man bäst driver en garnaffär, och det av en med över tjugo år i ryggen.

Om nu bara allting går i lås. Hon sitter fast i ett hyreskontrakt i nästan ett år till men ska försöka bli av med sin lokal tidigare, och jag har ingen lokal ännu men med en jädrans massa tur och ännu mer roddande från universum så kanske det löser sig det med. Det kanske blir perfekt tajming, vem vet? Jag har nästan slutat förvåna mig över hur saker och ting faller på plats ibland.

Så till att börja med blir det till att börja massera i Vadstena, och det känns faktiskt kul och stimulerande. Ny lokal, nya kunder, nya rutiner. Och sen så småningom börja gå bredvid B och suga i mig alla hennes kunskaper och erfarenheter, och kanske, kanske efter jul, framåt våren – vad vet jag – så öppnar Berg och Granboms Handarbetsaffär i Vadstena. Håll tummarna, är ni snälla!

Fast jag kan inte låta bli att undra vad det är/var som ska/skulle hända i oktober? Var det det här, fast det hände lite tidigare än planerat, eller är det nåt annat? Ännu en cliffhanger. Mitt liv – en actionrulle😉

Jag vill berätta…

…men vågar inte riktigt än. Det kan vara så att det är en riktigt bra lösning på gång med garnaffären. En fantastisk lösning. En lösning som gör att jag förstår det där “vänta, vänta” som jag har hört klinga inom mig sen i våras.

Det är inte riktigt på plats ännu. Några frågetecken behöver rätas ut, men sen ska jag berätta. Livet är sååå coolt, så spännande. Inget kan vi räkna ut i förväg, fast vi försöker. Svaren kommer när vi har tålamod nog att vänta in dem, men de ser sällan ut som vi hade tänkt oss.

Inshallah.

Födelsedag

Idag fyller jag 62 år och har tagit ledigt från jobbet. Det är ju en av fördelarna med att vara egenföretagare, att man kan ta ledigt lite när man vill.

Bästisen M skulle komma på fika, men hennes syster har blivit sjuk och M måste göra en insats. Vi ska ses nästa vecka istället och äta kräftor, en passion vi högeligen delar.

Så här sitter jag i mitt soffhörn. Grace sover på mattan nedanför, nöjd med att det inte verkar som om vi ska nånstans idag. Regnet hänger i luften, i lägenheten råder total tystnad och ett gudomligt lugn. Grattishälsningar droppar in i telefonen och på Facebook. Så många snälla människor det finns i mitt liv, så många goda hjärtan.

Till lunch ska jag bjuda mig själv på smörrebröd med varmrökt lax och Skagenröra från bistron intill, och till eftermiddagsfikat ska jag trycka i mig en stor, fet bakelse. Ikväll kommer T hit på middag, och i morgon kommer yngste sonen med flickvän på besök från Göteborg. Förra helgen var äldste sonen och hans flickvän här.

Jag är så välsignad, så omgiven av vänskap och kärlek och sååå tacksam❤

Att vara två

Ja, nej, jag förstår vad ni tänker nu. Att jag slutligen gett efter för envisa, tålmodiga T:s uppvaktning, men nej. Så är det inte.

Det handlar om att jag mer eller mindre är två olika personer. Det är inget konstigt egentligen, och innebär inte att jag är schizofren. Delpersonligheter har vi alla; Martyren, barnet, den inre kritikern osv. Inget konstigt alls.

Jag har länge varit medveten om att två av dem – utöver den inre kritikern, som är jäkligt bra på att göra sin röst hörd – är särskilt starka i mig. Jag kallar dem Den trötta flickan och Befälhavaren, och jag har tillbringat rätt mycket tid på sistone med att lära känna dem och höra vad de vill och inte vill.

Namnen avslöjar ju ganska mycket av deras respektive personlighet, och båda är bra på att föra fram sina åsikter som mestadels är diametralt motsatta. I mitten står jag, lätt förvirrad, och undrar åt vilket håll jag ska gå.

Den trötta flickan vill inget hellre än att spendera tid med T. Ju mer tid desto bättre, helst flytta ihop med honom. Åh, så tryggt och bra. Mysigt och lugnt. Befälhavaren bara fnyser åt slikt nonsens. Det finns arbete att göra, sitt inte där och dagdröm. Slösa tid och energi på en karl? Aldrig i livet. “On your feet, warrior!” röt han ofta åt mig under R’s sjukdomstid. Då, när jag var så in i märgen trött och färdig att ge upp. “On your feet, warrior!”

Den trötta flickan är inte så säker på att hon orkar arbeta så mycket längre. Orkar kanske inte öppna någon garnaffär och sätta sig in i en helt ny bransch. Hon funderar på att gå i pension istället. Befälhavaren är som en galopphäst i startboxen. Han springer på stället och bara längtar efter att luckan äntligen ska öppnas så att vi kan sätta igång.

Håhåjaja. Jag har i alla fall lärt mig att låta dem båda komma till tals. Båda har bra argument och är värda att lyssna på, men i slutändan är det ändå jag som måste fatta besluten. En inte helt lätt uppgift.

Apropå garnbutiken så kan det vara en spännande lösning på gång. Kanske, kanske. “Vågar vi?” säger Trötta flickan. “Orkar vi? Vill vi verkligen det här?” Befälhavaren vässar sitt svärd. “Äntligen!” utbrister han. “Nu kör vi!”

Jamen…

Ibland undrar man ifall det är nån som retas, eller vad som pågår.

Jag är igång och jobbar igen nu, och det går riktigt bra. Blir lite stel, men det funkar. Idag hade jag en håltimme och passade på att göra några ärenden på stan. Jag passerade en av de tre garnaffärer som finns i Linköpings centrum. Just den här har anor sedan 1800-talet och jag hade sett en snygg topp i skyltfönstret som jag ville fråga om.

Jag småpratade med butiksinnehavaren, och nämnde att jag ska öppna garnaffär i Vadstena så småningom. “Du vill inte ta över den här då?” undrade hon. “Jag ska gå i pension snart efter tjugo år.”

Tanken svindlade. Att ta över en redan inarbetad butik med ett gott renommé och ett välfyllt lager. Att kunna gå bredvid och lära sig både branschen och allt annat. Att bara kunna ta över alla samarbets- och återförsäljaravtal och att ha henne att fråga om allt även efter övertagandet.

Att det var en mycket frestande tanke är ingen överdrift, men den ligger ju i fel stad! Pendla vill jag ju inte. Och att flytta tillbaka till Linköping? Jag lekte med tanken en liten stund, men kände direkt att Nej, inte flytta tillbaka. Aldrig i livet.

Men visst är det retsamt? Jäkla skit.

Så fint

Så fint det är att tillbringa en eftermiddag tillsammans med henne, min nya kompis här i Vadstena. Hon som det bara klickade med från första början. Att sitta och prata i flera timmar och känna att jag bottnar tillsammans med henne. Vad jag än säger så landar det tryggt hos henne. Vad hon än säger så landar det tryggt hos mig. Vi talar samma språk. Det finns inga konstigheter, ingenting känns svårt eller lämnar en bismak.

Så fint det är att min älskade hund nästan river ner hela lägenheten i sin glädje över att jag kommer hem efter ett par timmars bortavaro.

Så fint det är att sitta på en parkbänk och se ut över Vätterns blåa vatten med en blöt och lycklig labrador på marken bredvid mig.

Så fint det är att lägga ut nåt vackert eller roligt på Facebook och en massa människor reagerar positivt. Det är samma människor som hjälpte till att bära mig genom den svåra tiden under R’s sjukdom. Fast de allra flesta av dem inte hade en aning hjälpte de mig att överleva, bara genom att bekräfta mig, gilla mina inlägg, skratta åt det tokiga jag lade ut och alltid finnas där.

Så fint att T, den envise mannen, och jag satt på muren nere vid strandpromenaden på förmiddagen och pratade om att man faktiskt skapar sin egen verklighet med sina tankar. Att vi alltid har möjligheten att välja om glaset ska vara halvtomt eller halvfullt, en kliché men icke desto mindre sann. Och att känna att han och jag berikar varandras tillvaro på vårt eget sätt.

Så fint att jag överlevde mentalt, att jag fick en chans till ett nytt liv.

Så fint att R är omgiven av professionella människor som hjälps åt för att göra hans liv så bra det kan vara.

Så fint.