…har hänt. Min älskade sambo, min livspartner sedan 35 år har utvecklat en demenssjukdom. Om du vill läsa mer om det, gå till: http://www.enandrablogg.wordpress.com
Nu smyger jag igång bloggen lite grann. Inte för att den ska fungera som underhållning för någon annan och bestå av klämkäcka anekdoter. Åtminstone är det inte så jag tänker mig det hela, men jag har så många tankar i huvudet hela tiden och ofta längtar jag efter att få formulera dem. Vi får se hur det går och hur det blir.
Den 14 november 2017 fick jag en hjärtinfarkt. Bara att skriva de orden känns helt overkligt, men så var det alltså. Jag vaknade tio i sju en morgon av en stark smärta i bröstkorgen. Den gick ut i armarna, främst den vänstra, upp i käkarna och ut i ryggen. Klassiska symtom alltså, och jag förstod med en gång vad det handlade om, men eftersom jag är jag så ringde jag naturligtvis inte efter en ambulans. Jag väckte inte ens sambon för att inte oroa honom. Eller rättare sagt – jag ville först veta hur illa det var.
Efter att ha vankat omkring i lägenheten och suttit i soffan i ungefär en timme klingade smärtan av. Alla instruktioner är att absolut inte vänta mer än femton minuter… När jag mådde bättre igen gjorde jag frukost, väckte sambon och berättade för honom vad som hänt. Som väntat ville han genast att vi skulle åka upp till sjukhuset men det tog ytterligare nästan tre timmar innan jag var på akuten. Först måste jag ju avboka en massa kunder, sitta i kö till 1177 (som sa åt mig att genast ringa 112 som ville skicka ambulans men jag sa att nej, min sambo kör mig. Vi bor ju så nära sjukhuset och bara tanken på att grannarna skulle se ambulansen och undra…), packa lite saker samt dricka kaffe. Sambon var vid det laget hysterisk.
Efter att ha tagit svängen runt akuten hamnade jag så rätt snabbt på HIA (hjärtintensiven). Allvaret i det hela gick upp för mig först när personalen inte tillät mig att gå på toa själv och när jag inte fick gå till HIA från akuten utan kördes i en säng omgiven av två sjuksköterskor och en läkare med akutväskan redo. Då gick det upp för mig att fan, jag hade kunnat dö. Faktiskt dö.
Allt som hände och hela vistelsen på HIA betraktade jag utifrån, som om jag var på studiebesök och jag var en snäll och lydig patient. Jag fick skäll för att inte ha åkt in med en gång och skulle det bli någon nästa gång ska jag åka ambulans in direkt. Det har jag lovat både mig själv och personalen. Tiden är en otroligt viktig faktor, avgörande för hur mycket skada hjärtat tar av infarkten.
Min infarkt var liten och satt på ett “bra” ställe. Efter att ha genomgått en ballongvidgning återvände jag hem med en välfylld apotekspåse ett par dagar senare. Tilltufsad och svag, chockad, som uppriven med rötterna och slängd på komposten. Kaxiga jag hade fått en rejäl käftsmäll. Även jag var alltså dödlig. Jag – alltid den starka, alltid den som tar hand om andra, osårbar, som en jäkla duracellkanin. Hmmm, det blev mycket att tänka på, ska jag säga. Mycket att hantera och mycket som stoppades ner, djupt därinne.
Fortfarande, efter nästan 1,5 år, blir jag livrädd varje gång jag känner någonting från bröstkorgen eller i armarna. Jag kan aldrig mer känna mig säker, aldrig mer vara övertygad om min odödlighet och jag kommer aldrig mer kunna lita på min kropp till 100 %. Precis som alla andra som drabbats av en allvarlig sjukdom kommer rädslan för alltid att ligga kvar i bakhuvudet.
Jag funderar på alla olika faser livet består av. Faser som man går in i och ut ur, ibland nästan utan att märka det och ibland med mycket vånda och stort besvär.
Och då tänker jag på allt jag lämnat bakom mig, inte minst de senaste åren. Gården, som var vårt allt och som vi levde med och på i tjugo år. Friskhuset, min arbetsplats som jag var med och byggde upp från grunden och som var mitt andra hem i över tio år. Caritsa, min älskade häst och vän i nästan trettio år och hela hästeriet som varit en sådan stor och viktig del av mitt liv sedan jag var barn.
Helt plötsligt har allt det blivit historia. Andra saker har kommit in i mitt liv och jag har blivit en annan, tycker jag. Och jag känner att även den här bloggen med stor sannolikhet kommer att bli historia. Jag hittar inget riktigt syfte med den längre, själva tjusningen är försvunnen och behovet av att berätta om mig själv finns inte kvar.
Och som med alla beslut som får växa fram i lugn och ro känner jag ingen sorg eller vånda. Det känns bara som om det är dags att lämna även idagtankerjagpa bakom mig. Bloggen kommer att få ligga kvar här, dels av sentimentala skäl men också för att ha att läsa bakåt i. Den är trots allt ett omfattande tidsdokument som spänner över drygt fem år av mitt liv. Jag behåller den också för att kunna fortsätta att kommentera i de bloggar som jag följer. Och vem vet; kanske lusten att blogga trots allt kommer tillbaka igen en vacker dag.
Ett varmt tack till er som följt mig så här långt!
Vi har just hämtat hem yngste sonen från hans tillfälliga boende i reservsonen M’s lägenhet för i kväll kommer M hem från sin långa utlandsresa. Så nu ska vi kampera ihop ett tag igen; sambon, yngste sonen och jag. Det känns fint. Och vi ser fram emot att träffa M igen, få beundra hans solbränna och höra om alla äventyren.
För övrigt tar vi det lugnt. Det är fredag och ett par återbud gjorde att jag fick en oplanerat ledig dag. Skönt att få chilla, sitta och försöka knåpa lite på romanen. Skönt att kunna ta det lugnt, för så känns det nuförtiden. Ribban har sänks, kraven på mig själv har minskat. I en meditation ser jag en örn som fäller ut sina breda vingar och landar på ett fält.
Örnen har landat. Lugnet har sänkt sig. Jag får vara. Bara vara utan krav på att vara någon särskild eller något speciellt. Bara jag. Bara vara. Skönt.
En skön, vilsam och trevlig helg önskar jag er alla.
Tja, inte så särskilt mycket, ärligt talat. Det känns som om vintern har kommit in i det där “det-här-kommer-att-pågå-för-evigt”-stadiet. Fram till nu har det känts rätt okej, vår semesterresa utgjorde ju ett behagligt avbrott. Men nu, som sagt, känns det grått och segt. Som om livet går på sparlåga.
Jag sitter och gör bokföring idag, vilket jag ju tycker är en rätt behaglig sysselsättning. Bra musik på Spotify, siffror som ska matas in och bara ett sätt är det rätta, lugnt och skönt. Senare idag är det dags för skrivarcirkeln, vilket känns som ett välkommet avbrott till den grå vardagen. Om jag fick till nån text till sist? Ja, men det var som att föda barn och blev bara två sidor. Sent skickade jag in det också. Jag hade ett allvarligt samtal med mig själv häromdagen och kom fram till att om jag nånsin ska avsluta det här jätteprojektet, så måste jag börja ta skrivandet mer på allvar. Inte bara skriva för cirkelns skull utan för min egen. Om inte jag tar mig själv och mitt skrivande på allvar, vem ska då göra det?
Yngste sonen bor fortfarande i M’s lägenhet. Igår var vi där och fikade, sambon och jag. Det var så mysigt och det märks att han trivs med att bo själv. Tror jag det! Ingen mor och far som ställer tusen frågor och lägger sig i allting. Nästa vecka kommer han hem igen med sitt pick och pack. Just när jag äntligen lärt mig att koka lagom mycket pasta!
Vi tittar på en suveränt bra serie som går mån-tors i tv4 “The missing” med James Nesbitt i huvudrollen som en far som tappar bort sin lille son under en semesterresa. Påminner mycket om den sanna berättelsen om Madeleine McCann som försvann i Portugal 2007. Jätteotäckt och välspelat om (förmodligen) pedofili. James Nesbitt är såå bra. Se den gärna om du har möjlighet. Den finns på tv4play.
Kan meddela att jag är frekkin världsmästare på patiensen Free Cell. Däremot kan jag inte riktigt förklara varför jag sitter och lägger denna förb—e patiens gång på gång istället för att skriva på min roman vilket var meningen med den här kvällen….
Så trött jag blir på mig själv.
…har jag med mitt bloggande, märker jag, och vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Sluta blogga? Göra ett uppehåll?
Alla förändras vi ju vartefter och jag har tappat lusten att vara alltför “genomskinlig”, alltför öppen med det som är jag och mitt liv. Och inte händer det så mycket spännande saker nuförtiden som går att göra halvkomiska kåserier om. Det som finns att skriva om är mina tankar, vilket ju egentligen var meningen, men de känns alltför privata. Så, hmmm… what to do?
Man kommer in i olika perioder i livet. Förr kände jag mycket mer att jag ville delge, berätta, upplysa. Sånt som jag hade klurat ut ville jag tala om för andra. Ville hjälpa andra att förstå saker, hitta rätt. Nuförtiden har jag blivit mer tyst och privat. Kanske är det så med livet; ju längre man kommer i sin utveckling desto tystare blir man. Ju mer man tycker sig förstå desto mindre inser man att man förstår.
Samtidigt tycker jag jättemycket om kommunikationen som blir, utbytet med andra, kommentarerna jag får. Jag har lärt känna flera stycken i bloggvärlden som jag numera räknar som mina vänner, och de vill jag inte tappa kontakten med.
Så jag vet inte riktigt. Jag får fundera vidare helt enkelt…
Under tiden bakar sambon och jag bröd! Det händer inte alltför ofta, ska jag säga. Jättespännande att se om det blir ätbart. Det doftar lovande…
Jag har egentligen inget speciellt att skriva om, men det är så tråkigt att se rubriken “Sitter här och gråter” på alla blogglistor. Man kan ju tro att jag inte gör annat än sitter och bölar över David Bowies frånfälle – och inte bara hans, nu har de gjort strömhopp på sistone ta mig sjutton.
Nåväl, vi ska alla den vägen vandra minsann och ibland funderar jag på vilken lott jag drog i det här lotteriet som kallas livet. Kommer mitt liv att bli långt eller kort? Det vet vi inte, och tur är väl det. Desto viktigare att göra det bästa av de dagar vi har, tänker jag. Att ta tillvara på guldkornen som finns överallt omkring oss om vi bara gitter lyfta blicken och se dem.
Igår när jag gick till bilen satt det en liten fågel och kvittrade minsann i den 10-gradiga kylan. Det där karakteristiska tjirpandet från en modig talgoxe, det ljud som min pappa brukade kalla för cykelpumpen och som signalerar att det finns en vår nånstans där framme. Det gör det faktiskt. Och visst är det ljust längre på eftermiddagarna nu, ända till framåt halv 5 och bara det gör allting lite lättare.
Mera då? Australian Open har startat och det är alltid kul att se bra och spännande tennismatcher. Sambon och jag bänkar oss i soffan och håller på våra favoriter, framför allt Andy Murray då, i sann brittisk anda. Ska väl erkänna att jag sitter och letar restresor också… Och försöker komma igång med romanskrivandet. Tills på söndag måste jag ha ett kapitel klart och det känns som att ta sig över ett mindre berg just nu. Vet inte riktigt vart jag har förlagt min inspiration. Håhåjaja…
En talgoxe från natursidan.se
… för att David Bowie är död. Vissa artister letar sig verkligen in i ens själ, skapar sig ett eget litet bo där och i sin enfald tror man att de kommer att finnas till för evigt. Det kom ett SMS från äldste sonen i Norge i morse; “Det är så märkligt, jag trodde att han skulle leva för evigt.”
Precis så, men ingenting varar för alltid. Inte ens Bowie, men hans musik. Herregud, hans musik! Vilken skatt. Jag sitter här och lyssnar på låt efter låt, decennium efter decennium, alla har de haft sin plats i mitt liv. Först på den krokiga väg som ledde till vuxenlivet, och sedan – år efter år – fanns de där. Både gamla och nya, påminnande mig om det som varit och manande mig framåt med sin kraft, nyfikenhet och nytänkande. Han inspirerade oss till att inte fastna i gamla spår utan alltid, alltid tänka nytt.
Han slutade aldrig överraska och inte ens på sin dödsbädd. Jag ser riktigt framför mig att han – när han känner att de sista krafterna börjar sina – viskar till sina medarbetare: “Tryck på knappen nu. Lägg ut den nya plattan nu!” För att sedan lämna oss alla fånstirrande, chockade. Va? Död? Nu? Han hade ju just släppt en ny platta?! Och uppifrån sin himmel skrattar han gott åt oss medan han slänger upp gitarren över axeln och börjar gå vägen framåt, gnolandes på Cha-cha-cha-cha-changes….
Fy, vad det är sorgligt. R.I.P. David Bowie, och tack för allt.
Mandatory Credit: Photo by Richard Young/REX (100574d) David Bowie DAVID BOWIE AT THE CANNES FILM FESTIVAL – 1983
… förutom en sak; sambon och jag har blivit barnlösa/-fria. Reservsonen M har åkt till Thailand i sex veckor och yngste sonen har flyttat in i hans lägenhet. Så här går sambon och jag och tittar in i hans tomma rum, glömmer bort oss och kokar jättemycket för mycket pasta, blir själaglada när han kommer hem till oss och hälsar på och är så där allmänt hönsiga och fjantiga som föräldrar gärna blir. Eller hur? För det är väl inte bara vi…?!(Ska du inte ha en halsduk på dig? Har du nåt att äta där i lägenheten? Känner du dig ensam får du komma hem, förstås, osv. osv.)
Så, förutom att koka för mycket spaghetti så sitter jag med en översättning (förstås, vart ska sleven vara om inte i grytan) och sambon suckar och tittar ut genom fönstret i förhoppning om att våren kanske har kommit. Vi längtar fortfarande tillbaka till solen och värmen.
Skrivarcirkeln börjar igen på torsdag och jag har inte hunnit/orkat skriva nånting på min roman. Semestern, julen, äldste sonens besök och översättningen kom i vägen. Det är ju för bedrövligt, men nu har det gått så lång tid sen jag skrev sist att jag alldeles har tappat kontakten med texten. Bara att ta nya tag sen när översättningen är klar.
Igår kväll var vi med kompisar och såg en suveränt bra film: “Louder than bombs” av den norska regissören Joachim Trier, med bl.a. Isabelle Huppert och Gabriel Byrne. Helt fantastisk, se den! Lågmäld, laddad, fin, insiktsfull… Efteråt var vi på Bishop’s allihop och åt och pratade om filmen. Paret som satt vid bordet bredvid lutade sig fram efter en stund och sa:
“Ursäkta, men vad är det för film ni har varit och sett? Den verkar så fantastisk så vi måste nog också gå och se den.”
 | carinakinna on Back again… |
 | tantaugusta on Back again… |
| carinakinna on Lite problem… |
 | Josephine i Bryssel on Lite problem… |
| carinakinna on Det jag lämnar bakom mig… |
