Läget?

Ja ni, vad kan jag säga? Det känns som om jag går igenom en flismaskin just nu som mal ner mig till minsta beståndsdelar. Det var väl fan – rent ut sagt – vad den här processen är obönhörlig.

Äldste sonen var hemma på besök och vi pratade mycket om mig och hans far. Sakta men säkert växte en visshet fram inom mig: Jag vill inte träffa R, jag vill inte ha någon kontakt med honom. När jag uttalade de orden högt erfor jag en sådan lättnad att knäna nästan vek sig och det blev svårt att hålla sig upprätt.

Jag kan ha koll på avstånd så att han inte far illa, men sanningen är att jag är rädd för honom. Sanningen är att jag fruktade för mitt liv det sista halvåret tillsammans med honom innan äldste sonen kom hem. Sanningen är att jag förmodligen lider av PTSD, att jag har tagit mer skada än jag har velat förstå. Sanningen är att jag förmodligen behöver hjälp att bearbeta allt det.

Det här är viktigt. Jag kan inte fortsätta att bagatellisera den påverkan den där tiden har haft. Jag har ett mörker och en tyngd inom mig som känns omöjligt att bli kvitt, trots allt fint som händer mig och alla goda människor som kommer i min väg. Jag har äntligen insett att jag nog faktiskt behöver hjälp.

Posted in Uncategorized | 7 Comments

Ett nederlag

Från Landeryd möttes jag bara av förståelse. Samordnaren tackade mig för att jag delade med mig av hur jag känner och tänker. Så det var fint, likväl kan inte låta bli att känna den bittra smaken av nederlag. Att jag är en klenis, en fegis som inte klarar av att prata regelbundet med R. Vad är jag för en egoist?

En del av mig är nöjd med att jag klarar av att sätta mig själv och mina känslor och behov först, medan en annan del bara skakar på huvudet åt min svaghet och själviskhet.

Fast jag tänker att ifall jag visste att R hade stor behållning av att prata med mig en gång i veckan, att det verkligen hjälpte honom, så skulle jag förmodligen göra det och strunta i hur jobbigt det än var, men en av dem som jobbar med honom förklarade det så här: “Du tänker förmodligen på R långa stunder, kanske hela dagar ibland. Han finns i dina tankar vad du än gör. För honom är det absolut inte så. Du är som en liten ö i havet som blippar till på hans radarskärm en liten stund, och sen är borta igen.”

Jag tänker att om jag råkade ringa just under de där sekunderna eller fåtal minuter som han faktiskt tänker på mig och kanske saknar mig, så vore det värt nåt. Men om jag ringer när han absolut inte har en tanke på mig, kanske sitter och målar i lugn och ro, så ställer det bara till elände för honom. Helst plötsligt blir han påmind om vem han är, och vad gör han där? Han måste ju hem! Och så är karusellen igång igen.

Eller så försöker jag bara döva mitt dåliga samvete.

Posted in Uncategorized | 10 Comments

Också en morgon

Jag vaknar redan vid sex av att Grace verkar orolig. Hon stökar runt, suckar och ruskar på sig några gånger. Just som jag ska somna om igen börjar hon traska runt i sovrummet och jag anar att hon mår illa. När vi kommer ut äter hon lite gräs, kräks två gånger och verkar sedan helt återställd.

Morgonen är fullkomligt bedårande. Det är för en gångs skull vindstilla, himlen är ljusblå och Vättern ligger spegelblank. Vi går ut på piren. Grace spanar på sjöfåglar, ett svanpar går in för landning och en bit ut sitter två män i en båt och fiskar. Det är helt tyst.

Det är onsdag. Personalen på Landeryd föreslog att jag ska ringa R varje onsdagskväll för att de ska kunna säga det till honom när han frågar efter mig. “Carina ringer på onsdagar, vet du.” Förra onsdagen ringde jag, men då var han alldeles för arg och upprörd för att prata, tyckte personalen.

Nu är det onsdag igen och jag sitter där på piren i den underbara morgonen och känner bara Nej! Jag vill inte! Jag kan inte ringa honom varje onsdag, dras in i hans snurriga, anklagande, aggressiva värld. Jag orkar inte det! Jag som alldeles nyss börjat återhämta mig en smula, som efter nio månader äntligen skrapat ihop resterna av mig själv och börjat resa mig. Jag gick nästan under när jag hade hand om honom. Nu får personalen göra jobbet. Jag har gjort mitt. Redan i söndags började jag oroa mig för det där samtalet, och i morse vaknade jag med ångest över det. Nej!

Storgråtande, med Vadstenas oändliga skönhet omkring mig, bestämmer jag mig för att kontakta Landeryd och säga nej. De får tycka att jag är egoistisk, men jag tror de kommer förstå mig. Dessutom är jag övertygad om att det inte spelar R någon roll hur ofta eller på vilka dagar vi pratar. Han har numera inget begrepp om varken tid eller veckodagar. Så torkar jag tårarna och går hemåt, lättare om hjärtat och med en glad labrador kring fötterna, för att skriva ett mejl till samordnaren på Landeryd.

Senare, när vi just ska ge oss iväg mot Linköping, ringer R’s läkare. Hon vill prata igenom några saker, har jag tid? Jag tar mig tid för hon har redan försökt nå mig ett par gånger. Det hon vill prata om är svåra, tunga saker. Hur ställer jag mig till återupplivningsförsök om det skulle hända honom något? Intensivvårdsbehandling? Hur skulle R själv se på sin situation om han kunde se klart? Och så vidare.

Tårarna rinner igen medan vi pratar. Läkaren är fin, empatisk och förstående. Efter samtalet sätter jag på musik. Först “Come what may” från Moulin Rouge, sen “You want it darker?” med Leonard Cohen och till sist “Everything in it’s right place” med Radiohead.

I bilen på väg mot stan tänker jag att det är inga småsaker jag måste förhålla mig till här i livet, men att jag också har blivit påmind om hur mycket jag faktiskt gått igenom och hur jävla stark jag är. Så, tack för den här morgonen.

Posted in Uncategorized | 2 Comments

De magiska orden

Det händer fortfarande att jag drabbas av skuldkänslor kring R’ sjukdom och öde. Förnuftsmässigt vet jag naturligtvis att jag är skuldfri, men ändå…

Vid mötet på Landeryd i måndags deltog en sjuksköterska. Vi pratade hundar, hon och jag, och på bred värmländska berömde hon Grace. Själv har hon en belgisk vallhund, men funderar på att skaffa en retriever, berättade hon.

När mötet pågått en stund kom vi in på det där med mina skuldkänslor. “Att du såg till att R fick vård var en kärlekshandling, inget som du ska känna skuld för”, sa hon. “Ja men”, sa jag, “varför ska jag få ha det bra, när inte han har det?”

Och det var då hon sa det där förlösande, det som gick rakt in, som jag nu klamrar mig fast vid och som ger mig ro. Det som jag egentligen både vet och förstår, men när hon sa det blev det verklighet. Hon sa: “Men han har det bra! Han har det jättebra här. Han kan inte ha det bättre med de begränsningar och förutsättningar som sjukdomen för med sig. Han har det bra.”

De övriga runt bordet nickade medhåll, och på nåt sätt nådde de där orden fram när just hon sa dem. Han har det bra. Tack.

Posted in Uncategorized | 2 Comments

I’m back

Idag var det dags att åka till Linköping och jobba igen. Jag packade ihop matsäck till mig och Grace, letade fram täckbyxor och vinterjacka eftersom det behagade snöa på tvären ute och gick 1,5 kilometer till verkstaden för att hämta min bil.

I bilen på väg mot Linköping lite senare gick det upp för mig att jag har fått tillbaka min kraft. Den har återvänt! För bara ett tag sen kunde jag knappt packa ihop lite matsäck utan att det kokade i hjärnan, och alltid var det något jag glömt. Minsta motgång kändes som en katastrof, allt utanför det mest elementära var som ett berg att ta sig över.

Men nu har jag koll, minsann. Går inte vilse i mataffären, kommer hem utan att ha glömt hälften och kollapsar inte per automatik efter arbetsdagarnas slut. Häromdagen fick jag ju till alla papper som revisorn skulle ha, jag för diskussioner med Skatteverket angående min nya verksamhet och har umgåtts (utomhus😉) med lite folk i Vadstena utan att bli svimfärdig på kuppen. Tvärtom, jag känner mig samlad och fokuserad.

Jag tror jag skrev i den andra bloggen att det säkert skulle ta minst ett halvår att komma igen. Ett halvår med mycket gråt, tillsammans med djur och med mycket vistelse i naturen. Och så har det faktiskt varit. Jag har isolerat mig hela vintern tillsammans med Grace och spenderat massor med tid utomhus. Njutit av skogen och Vättern, pratat med mig själv och några nära vänner, skrivit av mig, stickat och löst korsord i sex månader ungefär, och nu är jag tillbaka. Stark, balanserad, initiativrik, positiv. Så mycket jag har saknat mig själv, mitt riktiga jag. Välkommen tillbaka, kraft!

Posted in Uncategorized | 7 Comments

Småstadstjejer på turné

Igår var en minst sagt intensiv dag som började med ett besök hos min revisor. Det var dags för den årliga dejten med genomgång av förra årets bokföring inför deklarationen. Hon bor på landet så vi satt ute i trädgården och njöt av solskenet medan våra hundar lekte.

Hon har en ettårig Jack Russell-tik och det krävdes att Grace satte ner tassen inte en, utan två gånger innan det lilla yrvädret förstått vem det var som bestämde. Sen gick det jättebra, Grace blev som valp på nytt och for omkring som ett jehu i trädgården.

Därifrån for vi till Linköping och tog hand om en massagekund. Efter lite snabb lunch var det hopp in i bilen igen för färd till R’s boende i Landeryd och möte med sköterska, samordnare samt R’s kontaktperson. Vi pratade i över en timme medan Grace låg behagfullt utsträckt på golvet och sov. Ibland önskar jag att jag var en hund… Fina människor och ett superbra samtal.

Jag upphör aldrig att glädjas och förundras över allas ambitionsnivå och vilja att göra min sjuka sambos tillvaro så bra den nånsin kan bli, och jag åkte därifrån med en förstärkt känsla av att det här kommer att fungera. Det här kommer att gå bra. Att få ta del av deras förtröstansfulla optimism, erfarenhet och lugn gjorde även mig lugn. Och deras varma medkänsla och humor lade sig som balsam inom mig.

Sen var det full fart tillbaka till stan för ännu en massagebehandling. När vi återigen hoppade ur bilen på Linnégatan började Grace se en smula förvirrad och trött ut. Men är vi här igen, matte? Skulle vi inte hem nu?

Efter behandlingen åkte vi så äntligen till Vadstena men inte heller nu blev Grace utsläppt på det vanliga stället eftersom bilen skulle in på verkstaden. Vi fick promenera de sista kilometerna hem i kvällssolen, och det var inte alls fel. Koltrastarna flöjtade och snart skymtade Vätterns blå vatten mellan husen.

Väl hemma susade det i min arma skalle och jag orkade inte ens öppna posten utan stupade i soffan. Jag är sååå glad över att idag är en ledig dag. Grace ligger och snarkar på soffan och jag tror hon håller med mig.

Posted in Uncategorized | 2 Comments

Dörrar och fönster

Ni vet det där man brukar säga om dörrar och fönster? Att när man stänger en dörr så öppnas ett fönster? Jag hann bara skriva det förra inlägget om att inte låta mig påverkas av R’s mående mer, så ringde en bekant. Och genom en serie nästan overkliga sammanträffanden fann jag mig plötsligt i ett möte med två kvinnor här i Vadstena.

De är på jakt efter en massageterapeut till sin verksamhet. Inte nu, men till hösten. Vi pratade tillsammans i en och en halv timme och det var som att komma hem. Vi pratade samma språk. Det fanns inga konstigheter, bara ett totalt samförstånd. Och deras lokal, som jag blir en del av i höst, ligger ca 7 sekunder från min ytterdörr…

Så nu verkar det inte bättre än att jag startar inte en utan två verksamheter i Vadstena i höst. Är inte livet en märklig resa, så säg? Och jag tänker på en eftermiddag i vintras när jag satt på en bänk på stranden ute vid Tycklinge här i Vadstena. Det blåste full storm, vågorna gick höga och vinden slog nästan omkull mig. Det här var innan Grace kom in i mitt liv. Jag följde vågornas gång med blicken och lät tankarna gå som de ville när en röst plötsligt började tala inom mig. Den talade om nya tider. Bättre och roligare tider, tillsammans med nya människor. “Du ska få se så bra det kommer att bli”, sa den. “Allt kommer bli helt annorlunda, och ni kommer inte behöva leta efter varandra. Ni kommer hitta varandra ändå.” Det känns som att det som den där rösten talade om börjar slå in nu.

Posted in Uncategorized | 2 Comments

Det får finnas gränser

Jag blir så trött på att se det förra inläggets rubrik. Gråtdagar, blä! Trött på gråtdagar, trött på sorg och tårar. De ringer från boendet, R har varit arg igen, våldsam, försökt rymma och ramlat med brutet revben som resultat.

Jag blir arg. Hederligt förbannad. Det är väl ändå själva den att han inte kan lugna ner sig. Det är sjukdomens fel. Det vet jag ju, men blir arg ändå. Arg på att det han gör och sånt som händer får styra mitt mående. Jag kan inte förändra den han har blivit, men jag kan förändra hur jag hanterar mina reaktioner.

Det händer så mycket bra och spännande saker i mitt liv nu. Positiva saker bara trillar ner på mig och jag tänker inte finna mig i att dras ner i svarta hålet hela tiden. Jag tänker på det som äldste sonen sa en gång: “Mamma, du får se upp så att inte det här med pappa blir din identitet.”

Precis så. R blev sjuk i en djävulsk sjukdom. Det som drabbade oss är tragiskt och sorgligt, men som sonen också sa: “Det vore ännu mer tragiskt och sorgligt om bådas liv blev förstörda.”

Så nu klamrar jag mig fast vid ilskan. Den känns frisk. Jag är inte arg på R men på att mitt liv styrs så mycket av hans mående. Det får vara slut med det nu. Min R finns inte mer, allt som var bra och kul med honom är borta. Kvar finns bara tråkigheter och konstigheter och det är upp till personalen att hantera det så gott de kan.

Jag överger honom naturligtvis inte, det kommer jag aldrig att göra, men jag måste frikoppla mig känslomässigt från honom. Det är hemskt det som hänt, det är så sorgligt att han blev sjuk men jag har ett liv att leva. Att leva för oss båda.

Posted in Uncategorized | 3 Comments

Gråtdagar

Ja, de fortsätter att komma då och då, och det kanske finns de som tänker att nu får hon väl ändå ge sig. Nu har det ju gått så pass lång tid. En massa roliga och positiva saker ligger på lut och ändå sitter hon där i Vadstena och bölar. Men så är det i alla fall, och så måste det få vara.

Oftast känner jag redan på morgonen att det kommer bli en sån dag, som i morse till exempel. Och under morgonpromenaden gick jag och berättade valda delar från de sista, jobbiga åren för mig själv medan jag grät. Det är ju tur att det är ganska folktomt här på morgnarna.

Förmiddagen gick bra, och på eftermiddagen var jag och en kompis vid Tåkern. Vi hade med fika, solen sken och Gnejsan var exalterad över alla fåglar hon fick span på. En trevlig eftermiddag, helt enkelt, men framåt kvällen blev det sorgligt. Det är inte att jag känner mig ensam direkt. Såna här dagar är det rätt skönt att vara ensam, för jag sörjer. Sörjer och saknar min R. Saknar vår tvåsamhet, livet vi hade innan han blev sjuk. Och så måste det få vara, tänker jag. Vissa dagar måste få vara sorgliga för hela situationen är så jäkla sorglig.

Varför måste det bli så här? Varför fick vi inte bli gamla tillsammans? Flytta till Vadstena tillsammans? Den friska R skulle ha älskat idén med en garnbutik. Han skulle ha snickrat hyllor och målat väggar så det stod härliga till, och charmat tanterna så de köpte dubbelt så mycket garn som det var tänkt.

Men nu är det som det är, och ingenting kan jag göra åt det annat än att gråta när det känns sorgligt, samtidigt som jag ser fram mot hösten och min lilla garnbutik. Jag glädjer mig åt Grace och gör det bästa av det här livet som inte alls blev som jag trodde.

Posted in Uncategorized | 7 Comments

Märkliga tider…

Ja, var ska jag börja? Med grannen som undrade om jag vill vara med och sjunga gregorianska sånger i en liten kör de har? Om jag vill??!! Såklart! Jag gick ner till kyrkan och smyglyssnade när de övade i snålblåsten (utomhus förstås i den heliga Covids namn) och det lät helt underbart.

Eller med det faktum att lokalen i 1500-talshuset som jag skrev om blir min till hösten? Klappat o klart. Nuvarande hyresgäst, värden och jag är alla överens. Jag går förbi där så ofta jag kan nu och bara… liksom andas.

Eller med att en ängel ringde mig igår, en E-L från mobila demensteamet som har jobbat med R ända sen han ställde till med rabalder på Åleryd. Som var den som först var med och flyttade honom till Vallastaden och sedan till Landeryd. Som är en som verkligen SER honom, KÄNNER hans behov och som var så full av värme, kärlek och medkänsla i telefonen att jag önskade att jag kunnat krypa genom mobilen och hålla hennes hand. Som lovade vara med när jag träffar honom (Då kan han och jag ta en promenad när du går därifrån så jag kan hjälpa honom att hantera sin sorg). Och som sa att det viktigaste är att förstärka det som är bra, att det är bättre än all medicin i världen, och som tillbringar tid på Landeryd nu för att lära personalen hur de bäst ska förstå R.

Eller med att någonting har hänt här i Vadstena, att jag har gått från att vara totalt incognito, ensam och osynlig, till någon som folk med ett leende nickar åt och hälsar på. Att jag håller på och får bekanta här, att Vadstena är på god väg att bli mitt hem på riktigt.

Och då tänker jag på en eftermiddag för nån vecka sen när jag gick med Grace i en park i Linköping och tänkte på ingenting särskilt. Plötsligt hörde jag inom mig en röst som sa: “Det är nu det vänder. Från och med nu kommer allt att bli helt annorlunda. Det är nu det blir som det ska vara.” Upplevelsen var så stark att tårarna började rinna, och jag rös och rös.

Ja, det är i sanning märkliga tider.

Posted in Uncategorized | 9 Comments