Olika världar

Idag var T o jag på en lunchrestaurang i Motala. I kaffekön stod två killar i cirka 35-årsåldern framför mig, och jag kunde inte undgå att höra deras samtal.

A – Just det, idag skulle de där femtio millarna (alltså 50 miljoner kronor) komma.
B – Vilka femtio millar? (hur kan man ens missa/glömma att 50 miljoner kronor ska komma in?)
A – Från nyemissionen. De femtio millarna kommer behövas för att täcka upp kassaflödet.
B – Just det.

Varpå de två unga männen tog sina kaffekoppar och försvann mot sitt bord. Kvar stod jag och förundrade mig över vilka olika världar vi människor befinner oss i.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Hur jag mår?

Jo tack, mycket bättre. Bloggläsaren Elina undrade ju om jag äter som en elitidrottare med tanke på allt jag gör och hur långt jag går varje dag. Hennes ord fick mig att börja fundera och jag insåg (med T’s hjälp) att jag har ätit på tok för lite. Tillräckligt för de många, långa promenaderna men inte alls nog med tanke på att jag också masserade en hel del i maj. Att ge massage är hårt kroppsarbete och varje behandling kan räknas som ett träningspass. Så korkad var jag att jag missade att tänka på det.

Så skärpning! Dubbel frukost, stooora portioner mat, dubbel dos vitamintabletter osv, och på en vecka vände det. Inga skakningar, och jag känner mig varken trött eller frusen och har ingen yrsel. Det var näringsbrist helt enkelt. Tack Elina! Och tack T som nu tjatar hål i huvudet på mig att jag ska äta mer.

Dessutom har jag sanerat rejält i almanackan. Ett socialt åtagande i veckan får räcka, och inte så många bokningsbara massagetider. Tid för att bara sitta i soffan och sticka. Tid för att andas, reflektera och njuta av tillvaron. Ja ni, man lär hela livet. Så är det. Det är rätt komiskt; där står jag om dagarna och predikar för mina kunder att de ska lyssna på sina kroppar… Bagarens barn osv.

Annars då? Ja, R har varit rejält sjuk i lunginflammation, vilket satte igång en massa funderingar förstås. Ska han dö nu? Vore det kanske det bästa för honom med tanke på hur hans liv ser ut? Men jag vill inte att han ska dö! Verkligen inte, men vore det kanske ändå det bästa? Osv, osv… Hur som så fick han antibiotika och mår bättre igen nu. Jag blev så genuint glad när de ringde från boendet och sa att han svarat på behandlingen.

Det är svårt det där. Vad är hans liv värt nu för honom själv? Jag har ingen aning, men min mediala väninna M hade i den här vevan drömt om honom innan hon ens visste att han var dålig. Hon drömde att han sprang iväg och kom tillbaka, sprang iväg och kom tillbaka osv. Han stod med ett ben i varje läger, och allt hängde på hans egen vilja. Det var den som styrde. Hennes dröm tröstar mig, den får mig att tänka att han kanske har kontroll över det här. Den dag hans liv inte har något värde för honom så kommer han att gå, tills dess stannar han kvar. Han bestämmer. Det är en skön tanke, och jag klamrar mig fast vid den.

Posted in Uncategorized | 2 Comments

Känner han igen dig?

Det är det första nästan alla frågar när jag berättar om R’s sjukdom.

Känner han igen mig? Svårt att säga eftersom jag inte har träffat honom på ett och ett halvt år, men han kommer ihåg mig. I alla fall ibland. Senast häromdagen hade han frågat en personal ifall hon pratat med mig, och om jag mådde bra.

Knepigt det där.

Posted in Uncategorized | 1 Comment

Jomenalltså…

I den här lilla staden händer det nästa alltid nånting. Speciellt så här års. Den här helgen härbärgerar vi ett societetsbröllop… Jo, minsann!

Vi ska väl inte nämna några namn, fast tänk en av Sveriges rikaste familjer, tänk förlagsbranschen, börjar på B…

Ryktet säger att bröllopet ska vara i dagarna tre, att det är 165 gäster, att en av dem är Foppa Forsberg och att kalaset går på i runda slängar tre (3) miljoner…

I alla fall tågade en förskräcklig massa människor i högtidskläder från Klosterkyrkan till slottet längs strandpromenaden idag, ledda av en blåsorkester.

Ack, vad är väl en bröllopsfest på slottet😉

Posted in Uncategorized | 3 Comments

Dags att backa några steg igen…

Att det ska vara så svårt att lära sig det där med balans och att hålla livet på en vettig nivå. Tröttheten jag kände i början av maj har hängt i, plus att jag känt mig frusen och lite darrig. Jag googlade och fick till svar: Sköldkörteln eller hjärtsvikt.

Sköldkörteln kändes mest logisk så jag var till vårdcentralen och tog ett prov, men fick svar igår att det såg bra ut. Jaha. Så vad är det då? Varför är jag konstant trött? Efter morgonpromenad och frukost vill jag helst gå och lägga mig igen fast jag sovit åtta timmar.

T har ju hummat och harklat sig och försökt påpeka att jag är väldigt aktiv, att jag kanske borde ta det lite lugnare. Dumheter, tänkte jag. Såååå himla mycket gör jag väl inte? Men så tittade jag igenom almanackan. Hur har maj sett ut hittills?

Jo, först var det ju i mars och april hela karusellen med att tömma lokalen i Linköping, med allt vad det innebar av både fysiska och känslomässiga ansträngningar. Sedan att bestämma sig för att byta lokal här i Vadstena och göra i ordning den, få allting på plats, ändra på hemsidan, alla betal- och bokningssidor etc. Mycket att tänka på.

Sen kom 2 maj när jag öppnade på Hårdesign. Det blev en rivstart minst sagt, med många kunder och mycket arbete. Från att ha jobbat två halvdagar i veckan blev det nästan heltid. Samtidigt skulle jag lära känna kollegorna där, jobba upp rutiner och göra ett super-duperbra intryck på kunderna, eftersom både bra och dåliga omdömen färdas snabbt i en sån här liten stad.

Övrigt som hänt hittills i maj: Skrivarcirkeln förstås, tandläkaren, deklarationsträff med revisorn, göra R’s deklaration, träff med barndomsvännerna i Åby (körde 10 mil x 2), fick besök av en Linköpingskompis över dagen, var i Linköping två gånger, var på teater här i Vadstena, åkte till Göteborg (körde 25 mil x 2). I morgon är det tjejträff hos mig, i helgen får jag förmodligen besök… Dessutom går jag ju som bekant upp till en mil om dagen med Grace och umgås ganska mycket med T.

Ja ni ser ju själva. Man kan undra om jag är dum i huvudet på allvar. Visst, det kanske är bagateller för andra som inte fortfarande är lite vidbrända. Innan R’s sjukdom hade det varit bagateller även för mig, men inte nu. Och jag undrar varför jag är trött? Varför inget känns riktigt kul? Varför jag börjar gråta bara jag släpper efter det minsta? Varför kroppen börjat protestera? Igen. Och igen, eftersom den här kroppens ägare tydligen tillhör de riktigt trögfattade.

Nåväl. Polletten trillade äntligen ner idag efter att T ytterligare en gång på sitt diskreta sätt försökt få mig att förstå vari problemet består, så nu har jag tagit ledigt måndag-tisdag. Nästa vecka finns sociala arrangemang redan inbokade torsdag, fredag och lördag men sen får det baske mig vara nog! Rast, vila.

Tack T.

Posted in Uncategorized | 7 Comments

Här sitter jag…

…på en främmande gata i en främmande stad. Äter tigerräkor (jag vet, jag vet men bara för en gångs skull) stekta i vitlök och dricker ett glas iskall Chardonnay.

Jag är i Göteborg och har just varit på yngste sonens och hans klasskompisars examenskonsert. Tre år har gått, bara rusat förbi medan jag varit upptagen med livet, livet.

Att få vara i samma rum som så många talangfulla, kreativa unga människor gör mig alldeles hög. Och att få sitta här alldeles ensam på restaurangens uteservering och titta på folk gör mig hög på ett annat sätt. Frihet, äventyr, känslan av att livet bär på oändliga möjligheter.

Jag bor på fint hotell, har bastat och bubblat. Från mitt fönster ser jag Liseberg. I morgon bär färden hemåt igen. Hem till den lilla staden, till hunden och T. Det blir också fint.

Posted in Uncategorized | 4 Comments

Halleluja!

utbrast jag klockan 04.10 i morse. Varför i jösse namn då, kan man ju fråga sig med ett visst berättigande.

Jo, jag vaknade till och upptäckte att Grace hade flyttat på sig lite så att jag kunde sträcka ut mina ben.

Tänk, så enkelt livet kan vara ibland. Lyckan är att få sträcka på båda benen. Halleluja!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Hur går det då…

…undrar kanske vän av ordning, med den eventuella skrivkursen och spökskriveriet som jag skrev om för ett tag sen? Jo, skrivkursen i Motala i höst blir av om det bara blir några anmälningar. Kursprogrammet läggs ut om ett par dagar och det känns jättespännande. Damen med spökskriveriet och jag träffades och jag föreslog att hon skriver själv och jag hjälper henne att redigera. Att skriva åt henne skulle jag helt enkelt inte hinna med, och det förstod hon, så vi ska prova att göra som jag föreslog.

Jag är fortfarande fruktansvärt trött, och känner mig så frusen mest hela tiden. Trött och kall, känner inte riktigt igen mig själv. Idag ringde jag faktiskt vårdcentralen. Jag funderar på sköldkörteln, och bad att få ta ett prov och kolla den. Sköterskan skulle prata med läkaren. “De brukar vilja att man har haft symptom längre än ett par veckor”, sa hon men lovade att försöka få till ett prov. Sköldkörteln är så himla viktig för så många av kroppens funktioner, så det måste väl ändå vara bättre att kolla så fort som möjligt, tänker jag. Sköterskan skulle ringa tillbaka i morgon.

T är orolig för mig (han är en hönsmamma). Han tycker att jag kör alldeles för hårt och vilar för lite. Kanske är det så. Kanske är det kroppen som försöker få stopp på mig igen fast utan att slå omkull mig den här gången. För visst håller jag igång, det gör jag. Det fylls på i almanackan, både med jobb och roliga saker.

Jag skriver långa listor och betar av sakerna vartefter, men det tenderar att tillkomma nya punkter på mina listor hur jag än bär mig åt. Och så går jag ju en mil om dagen, det tar ett par timmar. Jag inser själv att det nog håller på att bli lite för mycket av allt, även om jag försöker hålla helgerna någorlunda tomma.

“Vad gör du?” frågar jag T i telefonen. “Jag sitter i solskenet och beundrar slottet”, svarar han. Va?! Beundrar slottet? Varför gör aldrig jag sånt? Om jag får några tomma timmar ser jag raskt till att fylla dem med praktiska göromål. Så bra, då kan jag passa på att göra det och det och det… Ibland funderar jag på om det är nåt jag försöker fly från, eller om jag helt enkelt bara har kommit in i ett sånt här jobbigt tänk.

Det kanske inte är så himla konstigt om jag blir trött och kall.

Posted in Uncategorized | 2 Comments

Sååå trött

Jag vet inte riktigt vad det beror på, men de senaste dagarna har jag varit så himla trött. Förmodligen är det som vanligt fler faktorer som spelar in.

Jag har sovit oroligt några nätter. Grace sover gärna hos mig och det är mysigt men trångt och det blir att vi väcker varandra.

Kanske beror det på våren. På vintern skyller man på mörkret och så här års på ljuset, haha.

Mest kanske tröttheten ändå beror på en massa spänningar som släpper. Lokalen i Linköping är äntligen tömd och uthyrd. I tisdags var jag där och städade och lämnade ifrån mig nycklarna. Mixed emotions är ju bara förnamnet, men lättnad var nog det som kändes mest.

Efter det åkte jag till R’s boende med några av hans tavlor. A-S – en av de underbara som jobbar där – och jag stod utanför och pratade om honom en lång stund. “Jag gillar verkligen R”, sa hon. “Han är så speciell.” Sånt är fint att höra, att de i personalen har ett så starkt band till honom. Att de ser honom som en individ och inte som ett vårdpaket. Hon frågade om jag ville träffa honom, men jag tackade nej. Pallade inte, ville inte, orkade inte. Det fanns helt enkelt ingen kraft över för det, även om jag hatade mig själv en smula just där och då…

När jag åkte därifrån riktigt kände jag hur mitt grepp om R lossade ytterligare ett snäpp. Han är så sjuk, men han har det så bra där han är. Han skulle aldrig klara av att vara ute i den vanliga världen. När A-S berättade om honom blev det så tydligt hur mycket av honom som är borta nu. Det är så förfärligt sorgligt, men det är som det är och det finns märkligt nog en lättnad i att han nu är så sjuk. Det finns liksom inga frågetecken kvar. Kunde jag gjort annorlunda? Var det på nåt sätt mitt fel att han blev sjuk? Borde jag fortsatt ha honom hemma? och allt sånt som jag brukat plåga mig själv med.

Nåväl, den nya lokalen här i Vadstena är klar och i morgon börjar jag jobba där. T har hjälpt till att bära grejor och skruva upp gardinstång till draperierna. Rummet blev jättemysigt, och det ska bli spännande att se hur det känns att jobba där.

Just det, jag drog ju ut en tand också i förra veckan. Envis var den, och tandläkaren fick kämpa i över en timme för att få ut den. Efteråt berömde jag henne, sa att hon var så duktig. “Du var duktig,” sa hon, “som höll dig så lugn. Det underlättade för oss.”

Så ja. Det kanske inte är så konstigt att jag är trött nu. Så får det vara. Och vägen fortsätter ju som bekant framåt…

Foto: Olafur Bjarnarson

Posted in Uncategorized | 4 Comments

Tanterna i Vadstena

Har jag berättat om dem? Dessa krutgummor som bara vägrar att vika ner sig. Vilka föredömen!

Varje morgon möter jag A-M nere på Strandpromenaden. “Godmorgon!” hojtar hon. “Vilken härlig morgon.” I hennes värld är det alltid en “härlig morgon”. Varje dag går hon tre kilometer med sina stavar. Blåser det går hon i parkerna, regnar det tar hon på regnkläder. Spelar boule måndag och torsdag, och på onsdagar är det gympa. Snart fyller hon 84…

Varje morgon möter jag också E som är ute med sin lilla hund. Hon går så raskt så jag får halvspringa för att hinna ikapp henne. Pigg, skärpt, rolig. Hon sköter fortfarande släktgårdens bokföring och fyller snart 90…

Och så finns hon som fortfarande arbetar som sömmerska. Hon syr åt privatpersoner och gör ändringar åt några av stadens klädbutiker. Jag har hört att hon är 94…

Vi ska inte glömma M-B. Jag och hennes döttrar trodde ju i vår enfald att hon skulle lägga ner sin butik och att jag skulle ta över lokalen, men ack så fel vi hade. Hon har fortfarande, trots genomgången Covid, öppet en dag i veckan och det tänker hon fortsätta med tills hon dör (enligt egen utsago). Hon är 84…

Och hon som hade garnbutik förut i Vadstena gav visst upp till sist och stängde igen. Då var hon 96…

Och visst, det är enklare när man får vara frisk, men de här damerna saknar verkligen inte krämpor och de har haft sina svårigheter i livet. Grejen är väl att inte låta det ta över utan att fortsätta vara nyfiken och se framåt istället för bakåt. Ja jösses, vilka föredömen. Jag låter mig inspireras och kan bara hoppas att även jag om sisådär tjugo år får vakna varje morgon och tänka “Vilken härlig morgon!”

Posted in Uncategorized | 6 Comments