Läget?

Ja men bra, tackar som frågar. Två veckor har gått utan T nu och jag njuter högeligen av friden, av all tid jag har, av den ro jag känner. Visst är det märkligt? Helt plötsligt bara så har allt ändrat sig. Jag väntar på att nån sorts ånger ska slå till. Vad har jag gjort? Kom tillbaka, T! Men icke, jag är hundra procent nöjd med mitt beslut.

T håller sig undan, vilket i sig är en bragd i denna lilla stad. Jag har ju sagt till honom att vi kan ses och prata om det som hände, varför det blev så osv, men han väljer att inte ha nånting med mig att göra alls och det är hans beslut. Kanske kommer vi träffas och prata en vacker dag. Jag hoppas det, men han får bestämma hur han vill göra.

Annars då? Ja, helgen var helt underbar. Fredag kväll var jag på after work med några kompisar här och jösses som vi skrattade. Jag vet inte när jag hade så roligt sist. Ni vet när man skrattar ända nerifrån knäna, tårarna sprutar och det går inte att få luft. Så var det. På lördagen var jag och Grace ute i skogen och då satt jag på en stubbe och grät över hur fantastiskt vackert det var i skogen och hur närvarande jag kände mig. Så totalt centrerad i mig själv, hjärtat var varmt och vidöppet. Och på kvällen åt jag hos Vadstenakompisen A – hon psykoterapeuten. Och även om hon fick mig att se min del i brytningen – alltså mina svårigheter att sätta gränser gentemot T – så var jag precis lika övertygad om att jag gjort rätt. Söndagen tillbringades i lugn och total frid hemma i lägenheten tillsammans med Grace. Ett par härliga höstpromenader fullbordade det hela. Synd att klaga.

Någonting som hänt efter brytningen med T är att mer känslor för R har återvänt. Inte på något jobbigt sätt, snarare tvärtom. Som att nu är jag redo att sörja och minnas allt det fina vi hade. Att sakna honom utan att gå sönder på kuppen. Jag drömmer jättemycket om honom också nu. Igår natt drömde jag att vi grät tillsammans och när jag vaknade kände jag mig helt känslomässigt utmattad. Som om det hade hänt på riktigt.

Nästa steg i traumaterapin är att möta honom, och det allra första var att bara se honom. Jag behövde titta på honom, se hur han ser ut nu. Så jag åkte upp till boendet och gick runt byggnaden. Det var en otroligt vacker, solig dag och faktiskt satt han ute i trädgården när jag gick förbi. Han såg inte mig men jag fick se honom sitta för sig själv på en bänk i solskenet. Han var sig lik och han såg så otroligt fridfull ut. Det var fint. Så nu återstår att bestämma en dag med personalen när jag kan träffa honom. Det känns jättejobbigt, men det är precis därför jag måste göra det. Exponering var det ju. Att inte ducka utan utsätta sig för just det där som är jobbigt. Jag brukar tänka på det som Astrid Lindgren skrev: Om jag inte gör det är jag bara en liten lort, och det vill jag inte vara.

Kanske är det svårt för andra att förstå varför det är så jobbigt för mig att träffa honom. Min sjuka livspartner, hur svårt ska det vara? Bortsett från det svåra med att det är han fast ändå inte han, och att jag vid det här laget inte vet hur mycket av honom – om ens något – som finns kvar, är det dels förknippat med så himla många jobbiga känslor från hela hans sjukdomsperiod, dels var det så otroligt traumatiskt senast vi träffade honom (julafton 2020) och dels är jag så rädd att det ska dra igång en massa för honom. Att jag plötsligt dyker upp kanske bara triggar igång ilska och ångest. Vad vet jag? Jag måste konferera med personalen om just den biten. Det sista jag vill är ju att göra hans liv svårare bara för att jag ska “träna” på att exponera mig. Det som eventuellt drar igång hos mig får jag hantera bäst jag kan. Det var ju det där med att inte vara en liten lort…

Man kan nöja sig…

…men jag väljer att inte göra det. Jag har brutit med T. Och jag vet att det kan synas komma plötsligt, och är jag inte riktigt klok??! Men någon med gott minne kommer kanske ihåg inlägget från februari där jag skrev om just det att T och jag har/hade så olika syn på vår relation: “… för honom är det klappat och klart medan för mig, i mitt nya liv, är det min frihet som står högst upp på agendan, och tanken på förutsägbarhet och vanor som sedan blir slentrian får mig att rysa… Att bli styrd, begränsad, tagen för given, nej tack…“

För nu började vi nå den punkt där precis det där började tynga över, överskugga mysigheten, trevnaden, tryggheten i att vara två och allt det där. Min kropp har som vanligt signalerat ganska länge, fast jag har inte velat förstå för visst är det mysigt att ha en varm hand att hålla i, nån som undrar hur jag mår, skickar godnatt-sms och allt det där. Men det har ett pris, och som många kvinnor har jag alldeles för lätt att fokusera på den andres vilja och behov och glömma bort mig själv.

Hur fin och toppen T än är så har han – precis som alla mynt – två sidor. Om jag ville, verkligen, verkligen ville, så skulle det kanske gå att ta sig runt och igenom det jobbiga. Vi har försökt, haft diskussioner flera gånger, men det skulle innebära kompromisser och vet ni, jag är sååååå färdig med kompromisser i mitt liv.

T dök upp som en räddande ängel precis när jag behövde det som allra bäst. Han gjorde mig glad igen, fick mig att vilja leva. Gav mig allt det där som jag så förtvivlat behövde: Bekräftelse, uppmärksamhet, värme, närhet, ja ni vet. Det har varit helt ovärderligt, och jag undrar ibland hur det hade gått utan honom. Men i takt med att jag tillfrisknar och blir mitt starka jag igen så… jag vet inte. Det blir en obalans, en skevhet. Jag behöver inte tas om hand längre. Jag behöver få vara jag fullt ut, men då blir det lite jobbigt för honom vilket resulterar i att jag känner mig ofri. Kringgärdad, tillbakahållen, ifrågasatt. Sånt som jag absolut inte kan acceptera.

Så nu har jag slagit undan benen på honom och gjort honom både arg, sårad och ledsen, och det är det jobbiga i det här. Att behöva göra illa den där superfina personen som gjort så mycket för mig. Men vet ni; jag väljer mig själv. Jag sätter mig själv i första rummet och för det är jag så jäkla stolt och glad. Fast känslorna pendlar hit och dit, från att känna mig yr av glädje över all tid jag nu har till sånt jag vill göra, alla möjligheter som finns och att livet är spännande och oförutsägbart igen. Att jag är fri!!! Till att känna tonvis med skuld för det jag gjort honom. Men han är vuxen, han får ta ansvar för sina egna känslor. Livet är ett meck och fullt med besvikelser.

Just ikväll saknar jag honom. Så får det vara. Huvudsaken är att jag valde att inte svika mig själv den här gången.

Någonting har hänt

Nej, jag är fortfarande inte redo att skriva nånting om terapin och annat just kring den, men en sak vill jag berätta.

Någonting har hänt med mig. Någonting har blivit väldigt annorlunda. Jag har alltid varit den där snälla, timida, tålmodiga. Hon som inte gör så himla mycket väsen av sig och som har jättesvårt för att uttrycka behov, ställa krav för egen del och allt sånt där. Ni fattar.

Men nu befinner jag mig på en helt annan plats, och jag förmodar att det har att göra både med terapin och allt annat som varit. Jag accepterar helt enkelt inte att bli respektlöst behandlad. Att bli ifrågasatt på ett oschysst sätt, förminskad eller styrd och kontrollerad. Jag accepterar absolut inte att känna mig ofri eller på något sätt tillbakahållen.

Och det, mina vänner, är en förbaskat skön känsla.

Ligger lågt

Hav förtröstan, jag är vid liv men ligger lite lågt med bloggandet just nu. Jag tänker att de processer som terapin satt igång får mala på. Mycket händer, både inuti och runtomkring mig, men jag väljer att inte skriva om det. Inte nu i alla fall.

Jag hittade en text på Facebook som känns klockren:

Traumaterapi

Vet ni vad det är, hur det funkar? Har ni gått igenom det nån gång? Igår var tredje gången hos terapeuten, den här gången hade vi bokat in en dubbeltimme. Tiden går så fort när man har roligt, hehe. De första gångerna pratades vi bara vid och jag fick berätta i stora drag om sjukdomsförloppet och hur vi haft det. Den här gången gick vi på djupet.

I traumaterapi, eller prolonged exposure som det också kallas, letar man upp det allra värsta minnet. Det hemskaste, det som man inte ens har vågat närma sig utan packat ner nånstans i hjärnvindlingarna. Där ligger det sen och suger kraft, som ett sånt där skräpprogram i datorn som bara tar kapacitet utan att göra nån egentlig nytta.

Jag fick berätta om några av de jobbiga saker som hände under R’s sjukdomstid hemma och sedan valde vi ut det allra värsta, det som ledde till att han fick all förtur som gick att skaka fram, och som innebar att på två dagar hade han en plats på ett korttidshem trots att det var sjuttio personer i kö. Ni som läste sjukdomsbloggen minns kanske?

Terapeuten försatte mig i ett tillstånd av avslappning och sen fick jag berätta, i presens, precis vad som hände. Och igen, och igen. De första gångerna klarade jag av att berätta ganska neutralt men sedan knäckte jag ihop. Då kom alla känslorna på en och samma gång, som P Gessle så träffande uttryckte det. Vi spelade in det på mobilen och meningen är att jag ska lyssna på inspelningen en stund varje dag tills vi ses igen.

Det som ska hända då är att det här minnet bearbetas och förpassas till den plats i hjärnan där det ska ligga, istället för att skramla omkring alldeles för nära ytan och redo att trigga igång jobbiga reaktioner så fort jag hamnar i en situation som på nåt sätt påminner om händelsen.

Jag lyssnade på inspelningen en gång i går kväll och började förstås gråta, men det var ändå hanterbart. Jag hörde terapeutens: “Andas, bara andas. Fokusera på andningen, den ger dig kraft och frid. Känns hur luften…” osv och det funkade faktiskt.

Efter sessionen hos terapeuten var jag helt slut. Sååå trött, men se då skulle jag åka till R’s boende och leverera en ny soffa, eftersom den gamla var så smutsig och nedfläckad. Men det gick bra, och sen åkte jag till tippen med den gamla för att därefter ta kortast möjliga väg tillbaka till Vadstena. Till friden. Till Grace. Till T. Till mitt nya liv.

Jag vill inte!

Det var den förhärskande tanken och känslan när jag åkte hem från terapeuten i torsdags. Jag vill fan inte släpa runt på det förgångna längre nu. Vill inte ha det som en jäkla fotboja som hindrar mig från att ta mig framåt. Jag vill inte! Nu får det väl ändå vara nog. Jag har lagt flera år av mitt liv på R’s sjukdom och på att skrapa ihop mig själv. Nu vill jag bli fri. Nu vill jag kunna leva mitt liv fullt ut. Nu vill jag ha tillgång till hela mig. Nu vill jag kunna ge 100% kärlek till dem som förtjänar det, och jag tänker göra allt som krävs för att hamna där. Det var en skön känsla.

Jag inser ju att det finns en del av mig som har svårt för att se resten av mig lycklig, som tycker att jag ska gå här och snyfta och som ständigt drar ner mig i mörkret genom att kasta på mig sorgliga minnen och jobbiga känslor. Som inte tycker att jag förtjänar att ha det bra. Terapeuten frågade lite försynt om jag möjligtvis kanske tyckte att jag var en smula hård mot mig själv och jag skrattade ihåligt åt frågan. “En smula hård” är väl bara förnamnet. Varför är det så? Varför begär man (jag) så otroligt mycket av sig själv, men är supertolerant mot alla andra?

Nåväl, bättre tider stundar, det är jag övertygad om. Jag är också övertygad om att steg 1 är att just fatta det där beslutet: Jag tänker bli frisk, jag tänker må bra för jag förtjänar att vara lycklig. Jag vill inte vara ett offer, den lidande, den det är synd om. Fy fan! rent ut sagt, så trött jag är på det. Och jag är så, så glad att jag har terapeuten M till hjälp i arbetet. Vi ska ses igen redan nästa vecka och jag ser fram emot det.

Om en stund kommer reservsonen M hit för några dagars besök, solen gassar över ett vackert Vadstena, T och jag myser tillsammans och Grace kastar sig överlycklig i vattnet flera gånger om dagen. Livet är gott, även för Carina.

Länge sen

Ja ni, inläggen står ju inte som spön i backen precis. Mycket händer och dagarna går, men jag känner inte riktigt samma behov att skriva av mig här i bloggen längre. Jag har T att prata med, att bolla med, och det räcker långt. Det är fint. Det är fint att ha en person som står mig så nära, som det är roligt att vara med, som jag kan vara fjantig, barnslig och flamsig med men också prata allvarliga saker med. Som alltid finns där, bara ett sms bort.

Vi gjorde nästan slut häromsistens. Kom ihop oss om nåt – jag minns inte ens riktigt vad det var, men jag hann känna att det var lite skönt att vara själv, vara fri. Fast sen kom saknaden. Och vi sågs efter ett par dagar, han dök upp och ringde på. Vi pratade länge och lyckades båda förklara hur vi tänkte och kände. Vad vi vill och vad som är viktigt. Och vi insåg vad vi båda behöver jobba med. Olika saker, men lika viktiga, och sen valde vi varandra igen. Det är jag glad för. Så himla viktigt det där, att stämma av ibland och att faktiskt aktivt välja. Inte bara låta det rulla på.

Och så har jag tagit tredje sprutan. Det blev ju inte gjort i vintras för då hade jag Covid, men nu ökar smittan igen så lika bra att få det gjort. Precis som förra gången blev jag däckad. Ont överallt, lite feber och så utomjordiskt trött. Jag tappade t.o.m luktsinnet ett par timmar, och blev så glad när det kom tillbaka. Nästa dag var jag helt frisk igen, halleluja!

Traumaterapeuten ja, vi sågs förra veckan. Hon var precis som jag önskade; varm, empatisk, närvarande, kändes kunnig och erfaren. Hon bad mig berätta om förloppet för R’s sjukdom, bara lite om hur det varit. Efteråt sa hon: “Vet du, jag får faktiskt kalla kårar och ändå har du inte berättat det som var riktigt illa ännu. Jag förstår inte hur du klarade dig så bra som du ändå verkar ha gjort.”

Bekräftelse är alltid fint att få. Vi ska ses igen på tisdag och då börjar själva arbetet, förmodar jag. Sen vårt möte har många tankar på R dykt upp. Många minnen – mest sorgliga. Jag har gråtit mycket och förstår att det finns mycket kvar som måste upp till ytan. Så mycket som jag tryckt undan… Jag ser verkligen fram mot det här, och tänker att det nog bara kan bli bättre. Både för mig själv och för T’s och min relation. Det är ju så att jag fortfarande är till viss del avstängd och har inte tillgång till hela mig och alla mina känslor, vilket förstås även påverkar hur jag känner för T. Terapeuten sa: “Du är som en krigare som just återvänt från striden. I krig måste man stänga till om hjärtat för att kunna utföra det som måste göras. Där är du nu, och det är inte konstigt alls.” Håhåjaja.

Jag har också varit på bio med grannen G och sett Downton Abbey, ett absolut måste för ett Downton-fan men egentligen en tramsig film med förlegade värderingar. Förstås, men också två timmars underbar verklighetsflykt. Efteråt gick vi på kinarestaurang och hade det jättetrevligt. Livet, livet – mörkt och ljust, djupt och ytligt, fniss och gråt – allting om vartannat. And the beat goes on…

Hur är det, hur går det?

Jo men ganska bra, vill jag säga. Sommaren tuffar på. Jag är ledig rätt mycket, har jobbat en dag i veckan under juli vilket har känts alldeles lagom.

För ett par veckor sen fick jag helt plötsligt ryggskott för första gången i mitt liv. Som tur var hade osteopaten som räddade mig då jag skadade bäckenet inte semester, och även den här gången var han till stor hjälp. Jag kom in på hans rum som ett vrak och gick därifrån hel och rak, även om det sen tog en vecka innan ryggen var helt bra.

Jag har badat mycket, besökt syster Yster i Stockholm och haft barndomsvännerna på besök. En långhelg tillbringades hos äldste sonens svärföräldrar på västkusten, och T, Grace och jag har kuskat runt en del med hans lilla husbil.

Kvällarna börjar bli mörka, och just ikväll kom jag på mig själv med att se fram mot höst och vinter. Mot mörkret, myset, lugnet. Vadstena invaderas av turister under sommaren, vilket är bra för stadens ekonomi men dåligt för sinnesfriden.

Jag ser fram mot resten av mitt liv, helt enkelt. Det känns som jag har landat i en sorts frid, men inbillar mig inte för ett ögonblick att den kommer att vara för alltid. Bättre än så känner jag mig själv, men det känns ändå hoppfullt, livet.

På onsdag ska jag träffa traumaterapeuten vilket känns både spännande och läskigt. Jag längtar efter att få berätta min historia om R’s sjukdom för henne, men vem vet – kanske kommer vi att landa i något helt annat. Kanske började min historia långt innan dess.

Vägen går framåt

Idag har jag tagit kontakt med en traumaterapeut i Linköping. Jag rådfrågade en nära vän som är just traumaterapeut, och hon höll med om att det som inte gått över av sig självt efter nästan två år, inte lär göra det heller utan behöver bearbetas tillsammans med en terapeut. Så nu har jag tagit kontakt med en kvinna som hon rekommenderade och väntar på respons.

Det känns så himla bra. Jag är så nöjd med, och faktiskt stolt över, att jag inte bara slår mig till ro med ganska bra utan fortsätter att jobba för att bli helt frisk, helt fri från det gamla och att tillåta vägen att gå framåt.

Olika världar

Idag var T o jag på en lunchrestaurang i Motala. I kaffekön stod två killar i cirka 35-årsåldern framför mig, och jag kunde inte undgå att höra deras samtal.

A – Just det, idag skulle de där femtio millarna (alltså 50 miljoner kronor) komma.
B – Vilka femtio millar? (hur kan man ens missa/glömma att 50 miljoner kronor ska komma in?)
A – Från nyemissionen. De femtio millarna kommer behövas för att täcka upp kassaflödet.
B – Just det.

Varpå de två unga männen tog sina kaffekoppar och försvann mot sitt bord. Kvar stod jag och förundrade mig över vilka olika världar vi människor befinner oss i.