Länge sen

Eller hur? Flera veckor har passerat sen sist och det har varit en, ska vi säga, intressant tid. Det är lustigt det därmed inre processer, de låter sig inte så lätt fångas i ord.

Det har varit en tid med omväxlande djupa vågdalar och slätmark. Jag har fortsatt känt mig fruktansvärt ensam på ett existentiellt plan men har försökt att bara vara i det. Utan distraktioner. Har bara andats mig igenom det, dag efter dag och har dragit mig undan. De enda människor jag valt att spendera tid med har varit dem som känt mig länge. Som vet vem jag är och var jag kommer från. Min syster, bästisen M, barndomsvännerna, reservsonen M. Hos dem har jag kunnat vila.

Hela förra veckan gick jag med Grace i parkerna och sa till mig själv: “Jag vet inte vem jag är längre. Jag har inte en aning om vem jag är.” Som att jag var tvungen att hitta en ny plattform att utgå från.

Den här veckan däremot känns det som att jag landat i det nya och är i perfekt balans. Stark och stabil. Jag är glad som ett barn över alla juldekorationer som sätts upp i den lilla staden, och det är som att jag är framme nu. Äntligen. Kan det vara sant?

T känns avlägsen, som om allt det ägde rum i en annan tid och på en annan plats. R känns också långt bort, men ändå som en självklar del av mitt liv. Det är som att jag har förflyttat mig. Tagit ett par steg snett framåt. “Jag har blivit så himla annorlunda”, sa jag till psykoterapeutkompisen A. “Ja”, sa hon. “Eller mer som den du egentligen alltid skulle ha varit.”

Advertisement

November och lite annat

Först – tack för alla kloka, peppande kommentarer till det förra inlägget. Jag har skrivit ett förord och fortsätter fundera ett tag till. Dessutom har jag fått en förfrågan att delta i en podcast framöver. Podden tar upp frågor kring att ha genomgått en allvarlig sjukdom, eller att vara anhörig till någon med en allvarlig sjukdom. Hur man klarar det, vad det sätter för spår, existentiella frågor osv. Det ska bli riktigt spännande.

Men november, denna mörkrets månad, vad tycker vi om den? Själv har jag börjat att uppskatta mörkret, men det skadar inte att förgylla november så gott det går. Själv började jag redan igår med att fixa till håret hos frissan, färgade och klippte det. Det är verkligen en av fördelarna med att hyra lokal på en frisersalong, tjänster och gentjänster osv… Och idag ska jag åka och titta på en annan stuga, den här ligger lite närmre och är i bättre skick med både el och vatten. Spännande!

I morgon åker Grace och jag till Stockholm för en långhelg hos min syster. Det ska bli såå mysigt med långa skogspromenader, mat och prat. Det blir en sväng till Skogskyrkogården också där vår mormor och morfar är begravda.

Nästa helg sen ska jag och bästisen M ha årets (förmodligen) sista kräftpartaj hemma hos henne. Ja, det blir bara hon och jag alltså. Ingen vild fest direkt, men jättetrevligt ska det bli. Veckan därpå är det en träff med barndomsvännerna, jag ska få bevista en riktig kinesisk teceremoni här i Vadstena och till helgen kommer revervsonen M på besök.

Helgen därpå är det faktiskt första advent och tills dess har den lilla staten iklätt sig den fantastiska julskyltningen som den är känd för, och det är julmarknad på slottet. Förhoppningsvis kommer vännerna A och J på besök då. Redan den 20 november tänker jag sätta upp ljusslingorna på balkongen och adventsstakar i fönstren. Let there be light!

Veckan därpå är jag inbjuden till R’s boende för den årliga vårdplaneringen och då ska jag passa på att hälsa på honom igen. Sedan är november slut och nedräkningen till jul börjar. Båda sönerna kommer hem även i år för att fira jul med sin mamma, något som glädjer mig så oerhört mycket.

Mellan alla festligheter är det förstås jobb, mys med stickning och tända ljus, hundpromenader och annat sånt vardagligt. Jag lägger in ett litet “om gud vill och bilen håller” också, för det är ju det där med uppgjorda planer som inte alltid blir som man tänkt sig…

Hur förhåller ni er till november?

En bok?

Efter den senaste tidens turbulens har jag landat på en bra plats i mig själv. Terapin är avslutad, jag känner mig lugn och förnöjsam och njuter av friden och den självvalda ensamheten. Den gruvsamma sorgen har gett vika för en stilla saknad efter R, vilket känns sunt och helt adekvat. T däremot känns som nån jag kände för mycket länge sen. Visst är det konstigt hur allt kan ändra sig?

Men vad nu då? undrar min rastlösa själ som har börjat skruva lite på sig. Vad ska komma härnäst? Inte kan jag väl sitta i soffhörnet och sticka resten av livet? Ni som var med och läste Mr Alzheimer? från R:s tid hemma minns kanske att jag då och då skrev att jag hoppades att den bloggen en dag skulle bli en bok som förhoppningsvis kunde vara till hjälp och stöd för andra demensanhöriga.

Sen förkastade jag den idén för jag ville inte definieras som demensanhörig och önskade lägga hela den perioden bakom mig. Då och då trillar det dock in förfrågningar från olika håll. Senast häromdagen skrev vännen A som har ett förflutet som sjuksköterska på Minnesmottagningen på US i Linköping så här:
“…vad fint att du fått kvalificerad hjälp med ditt livstrauma – får jag säga så? Jag tänker att det måste det ju vara då jag förstår att ditt livs kärlek lämnat dig på ett grymt vis, och den enda man kan vara arg på är sjukdomen! Det är just detta anhöriga försöker få ord på, att sörja någon som fortfarande finns, att sörja det som fanns och aldrig kan komma åter. Att inte kunna avsluta ett kapitel eftersom den sjuke fortfarande lever. Du om någon kan sätta ord på detta och hjälpa andra. Skriv skriv skriv! “

Hmmm, tänker jag då. Kanske jag är mogen nu? Kanske det är dags? Jag tänker att en sådan bok också ska beskriva hur man tar sig vidare, att vägen trots allt alltid går framåt och att det finns ett efteråt för oss anhöriga. Fast jag vet inte, det skulle vara att hänga ut både mig och R ganska rejält. Att blogga är en sak, det är mer anonymt än en bok. Vad skulle R säga? Skulle han vilja hjälpa andra med sin egen tragiska historia? Kanske, men samtidigt hatade han att känna sig svag och utlämnad åt andra. Det är svårt det här.

Man kunde mixa blogginlägg med reflektioner från nutiden och också ha med handfasta råd. Vart vänder man sig för hjälp? Hur får man med sig den sjuka till läkare? Hur går ett minnestest till, osv. Jag tänker att i den bästa av världar skulle min bok kunna bli ett verktyg för både personal som arbetar med dementa och för demensföreningar runtom i Sverige. Kanske jag t.o.m. kunde få möta andra anhöriga i föredrag och frågestunder. Jag skulle definitivt vilja det, då vore det nån sorts jäkla mening med mardrömmen vi gått igenom, R och jag.

Vad tycker ni? Ska jag försöka?

Besöket

Så, i onsdags bar det av till Landeryd. Solen sken, det var en vacker dag och i sista minuten bestämde jag mig för att ta med Grace som moraliskt stöd. Eller snarare som ett kärleksstöd. Jag djupandades i bilen på vägen dit, pratade med mig själv, skapade inre bilder av hur jag önskade att det skulle bli och bad universums alla positiva energier om hjälp. Ja, jösses… Ibland undrar jag om jag inte är en riktig mes i alla fall🤪

Grace fick vänta i bilen och jag blev insläppt av A-S. Senare fick jag höra att denna ängel som jag känner sånt stort förtroende för, hade bytt arbetspass för att kunna vara där och stötta mig. Tårarna rinner när jag skriver det här. Tänk en sån vänlig själ, och hon är en av dem som jobbar med R. En sådan tur vi har haft, ändå.

Det var nästan två år sedan vi sågs sist, R och jag. Han verkade inte reagera när jag dök upp utan gick bara förbi mig. Han har blivit jättemycket sämre, och har förvandlats till en s.k. vandrare. Han går och går, runt runt i korridoren och dagrummet som isbjörnarna på Skansen ungefär. Driven av rastlöshet förmodar jag, men han har i alla fall ingen ångest längre enligt A-S. Heller inga vredesutbrott eller hallucinationer, pratar inte längre om varken mig eller grabbarna, matar inte hästarna och vill inte gå på promenader. Han är ute i trädgården ibland, sitter stundvis i en stol eller soffa och slumrar till, vill nån gång lyssna på Beatles-musik och då sjunger han med lite grann. Förutom det så går han. Och går. Och går… Fy sjutton.

Vi fick en liten stund för oss själva i hans rum. Han hade lagt sig på sängen och jag satte mig på golvet bredvid. Han strök med handen över min arm, den egenstickade tröja jag i sista stund bestämt mig för att ta på. “Nice”, sa han. Kände han kanske igen den? “This is nice.” Han drog lite försiktigt i mitt hår. “You sit there with your long hair.” Jag strök över hans hand och han tog ett fast tag i min hand. Vi höll i varandra hårt och hans hand var så varm. Kanske mindes den känslan av min i sin? Vem vet… “Are you alright?” undrade jag och han såg mig rakt i ögonen en stund. “Yeah”, sa han och ryckte lite på axlarna och i det ögonblicket var jag övertygad om att han visste vem jag var och att vi hade kontakt.

Sen blev han rastlös och var tvungen att traska iväg, så resten av tiden stod A-S och jag och pratade i korrideren. Varje gång R gick förbi strök jag lite med handen över hans axel, rygg, kind. Bara att få ta i honom – så fint ändå. “Ser du vem det är som är här?” undrade A-S. “Yes”, sa R och gick vidare. Jag undrar hur många procent av honom som finns kvar nu? Det kan inte vara så många.

Efter ungefär tjugo minuter var jag tillbaka vid bilen och släppte ut Grace. Vi gick en fin sväng i de vackra omgivningarna och jag lät tårarna komma. Fy satan så grymt! Fy helvete vilken jävla skitsjukdom! Hur kan man behöva sluta sitt liv på det där sättet, som ett tomt skal, en evighetsmaskin som går o går men aldrig kommer till dörren… Fy fan.

Så hur känns det nu då? Jag är lättad och glad att jag åkte dit och kommer att hälsa på fler gånger. Det har kanske ingen betydelse för honom, men för mig var de där minuterna tillsammans guld värda. Att få hålla hans hand, att få se honom trots allt. Och jag är så otroligt ledsen. Sorgen har kommit tillbaka tiofalt och jag gråter så det känns som om hjärtat ska gå sönder, men det är nog bra. Jag tänker på T, att jag omedvetet förmodligen använde honom som en distraktion i väntan på att bli stark nog att kunna möta sorgen. Denna T som lappade ihop mig och gav mig så mycket. Han och jag hade egentligen aldrig nån chans för jag älskar R av hela mitt hjärta, har alltid gjort och kommer alltid att göra.

Pajas

blev jag kallad idag och den snytingen visste var den tog. Är det nåt jag hatar så är det att på nåt sätt uppfattas som oseriös. Och det vet han förstås, T. Han känner mig väl.

Det var första gången vi sprang på varandra sen jag “gjorde slut” (låter som om vi är typ fjorton år…). Han sa annat också. Han är sårad och arg så det får jag väl bjussa på, men det där med pajas som han slängde efter mig har jag svårt att svälja.

Nåväl, på onsdag ska jag besöka R. Den underbara personalen A-S sa: “Jag förstår att det här är ett jättestort steg för dig, men vi finns där och stöttar. Blir det på nåt sätt jobbigt eller obehagligt så går du bara ut och så tar vi över.”

Hon sa också att hon inte kan garantera att han känner igen mig, eller att vi kommer att kunna ha ett samtal. Fan också, tänkte jag direkt. Jag har väntat för länge. Skulden knackade på, men så tänkte jag att nej, jag har inte varit redo förrän nu, och det får bli som det blir. Jag gör så gott jag kan.

Det känns nervöst och jag får jobba hårt med min tillit. Direkt efteråt ska jag till terapeuten, och det känns bra. Hur det än blir finns hon där och kan skrapa upp resterna av mig, haha.

Och jag känner att nej du, T. Man kan tycka saker om mig och kalla mig allt möjligt, men nån jävla pajas är jag inte.

Torpardröm

I lördags satt jag på en stubbe i skogen strax utanför Vadstena och grät för att det var så vackert och för att jag känner mig så hemma i skogen. Ja jag vet att jag är ganska tramsig, men i alla fall så sände jag en liten bön till universum. Att om det var för alltings bästa, kunde jag – snälla, snälla – få hjälp att hitta mig en stuga i skogen att kunna dra mig tillbaka till då och då. Mitt enda krav var en öppen spis för det där knastret och doften och själva känslan av ved som brinner är fullkomligt underbar.

Jag åkte hem och började scanna internet utan resultat, men så slog mig en tanke. En av mina Vadstena-kompisars särbo har en gård i en synnerligen skogrik del av Östergötland och jag slängde iväg ett sms. “Är det möjligen så att din R har ett litet torp eller dylikt på sin gård som han vill hyra ut?” Svaret kom prompt: “Jo, faktiskt. Vi håller på och renoverar det och tänker hyra ut det. Är du intresserad?“

Idag var jag där och tittade, det tog ca 50 minuter att köra. Med mig hade jag förutom Grace också Vadstena-kompisen M, vilket visade sig vara dåligt genomtänkt. Hon är trevligare än de flesta men det visade sig att hon kanske inte direkt avskyr skog, men i alla fall tycker att naturen ska hålla sig på sin plats i en viss ordning och inte hålla på och breda ut sig så där ohemult. Bara tanken på att gå på ett utedass finns inte ens med i hennes värld.

Nåväl. Platsen var helt enkelt underbar. Skog ända fram till husknuten utom precis framför stugan där det fanns en äng och bortom den en liten å. Inne i stugan fanns en hel del att göra, om jag säger så, och jag är väldigt glad att det inte är mitt problem. Min sambo och jag tillbringade en stor del av vårt liv med att skapa ett välfungerande hem/hästgård av ett förfallet torp, så jag fick milt sagt ångestskapande flashbacks vid åsynen av det projekt de påbörjat där. Men som sagt, inte mitt problem, och det kan bli helt fantastiskt. Det finns en öppen spis i storstugan och en vedspis i köket, takhöjden lämnar ungefär 5 cm till godo för mina 180 cm över havet. På övervåningen finns ett rejält sovrum med likaledes rejäl takhöjd, och på förstutrappen kan man sitta och se ut över ängen.

Jag tänker åka dit igen i helgen (utan M som tillbringade all sin tid där med att frenetiskt googla efter nåt fikaställe i närheten…), ta med mackor och te, ströva runt i skogen och försöka hitta sjön som lär finnas ett par kilometer bort. Få en känsla för området, för stugan. Bara vara där och andas, känna in. Sen måste jag förstås höra med ägarna vilken tidsplan de har och – icke att förglömma – hur mycket de tänker sig i hyra. Jag kan inte tro att det handlar om några jättesummor med tanke på att där varken finns vatten eller el.

Så spännande, tack universum!

Läget?

Ja men bra, tackar som frågar. Två veckor har gått utan T nu och jag njuter högeligen av friden, av all tid jag har, av den ro jag känner. Visst är det märkligt? Helt plötsligt bara så har allt ändrat sig. Jag väntar på att nån sorts ånger ska slå till. Vad har jag gjort? Kom tillbaka, T! Men icke, jag är hundra procent nöjd med mitt beslut.

T håller sig undan, vilket i sig är en bragd i denna lilla stad. Jag har ju sagt till honom att vi kan ses och prata om det som hände, varför det blev så osv, men han väljer att inte ha nånting med mig att göra alls och det är hans beslut. Kanske kommer vi träffas och prata en vacker dag. Jag hoppas det, men han får bestämma hur han vill göra.

Annars då? Ja, helgen var helt underbar. Fredag kväll var jag på after work med några kompisar här och jösses som vi skrattade. Jag vet inte när jag hade så roligt sist. Ni vet när man skrattar ända nerifrån knäna, tårarna sprutar och det går inte att få luft. Så var det. På lördagen var jag och Grace ute i skogen och då satt jag på en stubbe och grät över hur fantastiskt vackert det var i skogen och hur närvarande jag kände mig. Så totalt centrerad i mig själv, hjärtat var varmt och vidöppet. Och på kvällen åt jag hos Vadstenakompisen A – hon psykoterapeuten. Och även om hon fick mig att se min del i brytningen – alltså mina svårigheter att sätta gränser gentemot T – så var jag precis lika övertygad om att jag gjort rätt. Söndagen tillbringades i lugn och total frid hemma i lägenheten tillsammans med Grace. Ett par härliga höstpromenader fullbordade det hela. Synd att klaga.

Någonting som hänt efter brytningen med T är att mer känslor för R har återvänt. Inte på något jobbigt sätt, snarare tvärtom. Som att nu är jag redo att sörja och minnas allt det fina vi hade. Att sakna honom utan att gå sönder på kuppen. Jag drömmer jättemycket om honom också nu. Igår natt drömde jag att vi grät tillsammans och när jag vaknade kände jag mig helt känslomässigt utmattad. Som om det hade hänt på riktigt.

Nästa steg i traumaterapin är att möta honom, och det allra första var att bara se honom. Jag behövde titta på honom, se hur han ser ut nu. Så jag åkte upp till boendet och gick runt byggnaden. Det var en otroligt vacker, solig dag och faktiskt satt han ute i trädgården när jag gick förbi. Han såg inte mig men jag fick se honom sitta för sig själv på en bänk i solskenet. Han var sig lik och han såg så otroligt fridfull ut. Det var fint. Så nu återstår att bestämma en dag med personalen när jag kan träffa honom. Det känns jättejobbigt, men det är precis därför jag måste göra det. Exponering var det ju. Att inte ducka utan utsätta sig för just det där som är jobbigt. Jag brukar tänka på det som Astrid Lindgren skrev: Om jag inte gör det är jag bara en liten lort, och det vill jag inte vara.

Kanske är det svårt för andra att förstå varför det är så jobbigt för mig att träffa honom. Min sjuka livspartner, hur svårt ska det vara? Bortsett från det svåra med att det är han fast ändå inte han, och att jag vid det här laget inte vet hur mycket av honom – om ens något – som finns kvar, är det dels förknippat med så himla många jobbiga känslor från hela hans sjukdomsperiod, dels var det så otroligt traumatiskt senast vi träffade honom (julafton 2020) och dels är jag så rädd att det ska dra igång en massa för honom. Att jag plötsligt dyker upp kanske bara triggar igång ilska och ångest. Vad vet jag? Jag måste konferera med personalen om just den biten. Det sista jag vill är ju att göra hans liv svårare bara för att jag ska “träna” på att exponera mig. Det som eventuellt drar igång hos mig får jag hantera bäst jag kan. Det var ju det där med att inte vara en liten lort…

Man kan nöja sig…

…men jag väljer att inte göra det. Jag har brutit med T. Och jag vet att det kan synas komma plötsligt, och är jag inte riktigt klok??! Men någon med gott minne kommer kanske ihåg inlägget från februari där jag skrev om just det att T och jag har/hade så olika syn på vår relation: “… för honom är det klappat och klart medan för mig, i mitt nya liv, är det min frihet som står högst upp på agendan, och tanken på förutsägbarhet och vanor som sedan blir slentrian får mig att rysa… Att bli styrd, begränsad, tagen för given, nej tack…“

För nu började vi nå den punkt där precis det där började tynga över, överskugga mysigheten, trevnaden, tryggheten i att vara två och allt det där. Min kropp har som vanligt signalerat ganska länge, fast jag har inte velat förstå för visst är det mysigt att ha en varm hand att hålla i, nån som undrar hur jag mår, skickar godnatt-sms och allt det där. Men det har ett pris, och som många kvinnor har jag alldeles för lätt att fokusera på den andres vilja och behov och glömma bort mig själv.

Hur fin och toppen T än är så har han – precis som alla mynt – två sidor. Om jag ville, verkligen, verkligen ville, så skulle det kanske gå att ta sig runt och igenom det jobbiga. Vi har försökt, haft diskussioner flera gånger, men det skulle innebära kompromisser och vet ni, jag är sååååå färdig med kompromisser i mitt liv.

T dök upp som en räddande ängel precis när jag behövde det som allra bäst. Han gjorde mig glad igen, fick mig att vilja leva. Gav mig allt det där som jag så förtvivlat behövde: Bekräftelse, uppmärksamhet, värme, närhet, ja ni vet. Det har varit helt ovärderligt, och jag undrar ibland hur det hade gått utan honom. Men i takt med att jag tillfrisknar och blir mitt starka jag igen så… jag vet inte. Det blir en obalans, en skevhet. Jag behöver inte tas om hand längre. Jag behöver få vara jag fullt ut, men då blir det lite jobbigt för honom vilket resulterar i att jag känner mig ofri. Kringgärdad, tillbakahållen, ifrågasatt. Sånt som jag absolut inte kan acceptera.

Så nu har jag slagit undan benen på honom och gjort honom både arg, sårad och ledsen, och det är det jobbiga i det här. Att behöva göra illa den där superfina personen som gjort så mycket för mig. Men vet ni; jag väljer mig själv. Jag sätter mig själv i första rummet och för det är jag så jäkla stolt och glad. Fast känslorna pendlar hit och dit, från att känna mig yr av glädje över all tid jag nu har till sånt jag vill göra, alla möjligheter som finns och att livet är spännande och oförutsägbart igen. Att jag är fri!!! Till att känna tonvis med skuld för det jag gjort honom. Men han är vuxen, han får ta ansvar för sina egna känslor. Livet är ett meck och fullt med besvikelser.

Just ikväll saknar jag honom. Så får det vara. Huvudsaken är att jag valde att inte svika mig själv den här gången.

Någonting har hänt

Nej, jag är fortfarande inte redo att skriva nånting om terapin och annat just kring den, men en sak vill jag berätta.

Någonting har hänt med mig. Någonting har blivit väldigt annorlunda. Jag har alltid varit den där snälla, timida, tålmodiga. Hon som inte gör så himla mycket väsen av sig och som har jättesvårt för att uttrycka behov, ställa krav för egen del och allt sånt där. Ni fattar.

Men nu befinner jag mig på en helt annan plats, och jag förmodar att det har att göra både med terapin och allt annat som varit. Jag accepterar helt enkelt inte att bli respektlöst behandlad. Att bli ifrågasatt på ett oschysst sätt, förminskad eller styrd och kontrollerad. Jag accepterar absolut inte att känna mig ofri eller på något sätt tillbakahållen.

Och det, mina vänner, är en förbaskat skön känsla.

Ligger lågt

Hav förtröstan, jag är vid liv men ligger lite lågt med bloggandet just nu. Jag tänker att de processer som terapin satt igång får mala på. Mycket händer, både inuti och runtomkring mig, men jag väljer att inte skriva om det. Inte nu i alla fall.

Jag hittade en text på Facebook som känns klockren: