Grace har tyvärr skurit sig i tassen, vilket innebär att jag är tillbaka i mitt soffhörn med en stickning. Såret läker fint, men vi får hålla oss stilla ett tag. Vilket passar mig utmärkt. Jag har semester och mår bra av lugnet. Även Grace tar läget med ro, har accepterat att ha en liten sko på sig när vi går ut, och en strumpa på tassen på natten för att inte slicka på såret. Det finns även en tratt som jag brukar hota med när hon glömmer bort sig och vill slicka, men än har vi inte behövt använda den.
Situationen ger mig en chans att tänka mycket, att känna efter och känna in. Det är märkliga tider. Jag vet ingenting om framtiden, om hösten och hur det ska bli. Och tänk, det gör mig inget. Jag kan inte oroa mig. Lokalfrågan har inte löst sig, även om det uppstått en liten öppning. Jag har också fått nånstans att vara om jag bara ska börja med att massera, men hela tiden är det nånting i mig som säger “Vänta. Vänta.”
När man ska hoppa över ett hinder med en häst ska man, medan man driver hästen mot hindret, hålla in, hålla in, hålla in tills den är som en spänd fjäder. I exakt rätt ögonblick ger man så efter och hästen flyger (i bästa fall) över hindret. Exakt där känns det som jag befinner mig nu. Håller in, håller in, håller in, samlar mig för att sen – ja, inte sjutton vet jag. Ingen aning. Kanske öppna en garnbutik, eller nåt annat. Vem vet?
Den starka känslan jag har är att nånting är på väg. Nånting som ska bli, nånting som är i vardande. Något som kommer förändra allt. Jag påminns igen om den där dagen i stormen vid Vättern när en röst sa: “Allt kommer bli annorlunda, och du kommer ha så mycket roligt. Vänta bara får du se. Du kommer träffa på människor att samarbeta med och ni behöver inte ens leta efter varann. De kommer bara att finnas där.”
Faktum är att vi är en grupp kvinnor som håller på och bildar ett nätverk här i Vadstena. Kvinnor som alla på ett eller annat sätt jobbar för ökat medvetande. Det kanske blir nåt med det? Jag har också en önskan om att använda mina erfarenheter från R’s sjukdomstid till att hjälpa andra i samma situation. Och i natt låg jag och tänkte att jag vill ha roligt när jag jobbar. Inte nödvändigtvis haha-roligt, även om det också vore kul men att jobbet ska kännas uppfyllande, inspirerande och tillfredsställande. Så har inte massagen känts på flera år, ärligt talat, även om det glimtar till ibland.
Garnbutiken då? Ja, inte vet jag. Jag tror det skulle vara jätteroligt, men kanske är mitt uppdrag något annat. Eller kanske det blir en garnbutik och också något mer. Eller…? Det enda jag tror mig veta är att det är i oktober allting kommer att förändras. På ett sätt eller annat. Ibland tänker jag till och med att det kanske kommer en sjukdom. Jag kanske dör, men i så fall är det så det ska vara.
Och jag, som massören/healern jag var hos för ett tag sen kallade “en person med kontrollbehov de luxe”, slår ut med armarna och säger “Come what may” och “Inshallah”. Jag känner mig helt trygg, överlämnad. Något blir det, och hur det än blir så blir det som det är tänkt. Och ju mer jag släpper taget, desto lättare och snabbare kommer lösningen. Så, inshallah.
