Gråtdagar

Ja, de fortsätter att komma då och då, och det kanske finns de som tänker att nu får hon väl ändå ge sig. Nu har det ju gått så pass lång tid. En massa roliga och positiva saker ligger på lut och ändå sitter hon där i Vadstena och bölar. Men så är det i alla fall, och så måste det få vara.

Oftast känner jag redan på morgonen att det kommer bli en sån dag, som i morse till exempel. Och under morgonpromenaden gick jag och berättade valda delar från de sista, jobbiga åren för mig själv medan jag grät. Det är ju tur att det är ganska folktomt här på morgnarna.

Förmiddagen gick bra, och på eftermiddagen var jag och en kompis vid Tåkern. Vi hade med fika, solen sken och Gnejsan var exalterad över alla fåglar hon fick span på. En trevlig eftermiddag, helt enkelt, men framåt kvällen blev det sorgligt. Det är inte att jag känner mig ensam direkt. Såna här dagar är det rätt skönt att vara ensam, för jag sörjer. Sörjer och saknar min R. Saknar vår tvåsamhet, livet vi hade innan han blev sjuk. Och så måste det få vara, tänker jag. Vissa dagar måste få vara sorgliga för hela situationen är så jäkla sorglig.

Varför måste det bli så här? Varför fick vi inte bli gamla tillsammans? Flytta till Vadstena tillsammans? Den friska R skulle ha älskat idén med en garnbutik. Han skulle ha snickrat hyllor och målat väggar så det stod härliga till, och charmat tanterna så de köpte dubbelt så mycket garn som det var tänkt.

Men nu är det som det är, och ingenting kan jag göra åt det annat än att gråta när det känns sorgligt, samtidigt som jag ser fram mot hösten och min lilla garnbutik. Jag glädjer mig åt Grace och gör det bästa av det här livet som inte alls blev som jag trodde.

Märkliga tider…

Ja, var ska jag börja? Med grannen som undrade om jag vill vara med och sjunga gregorianska sånger i en liten kör de har? Om jag vill??!! Såklart! Jag gick ner till kyrkan och smyglyssnade när de övade i snålblåsten (utomhus förstås i den heliga Covids namn) och det lät helt underbart.

Eller med det faktum att lokalen i 1500-talshuset som jag skrev om blir min till hösten? Klappat o klart. Nuvarande hyresgäst, värden och jag är alla överens. Jag går förbi där så ofta jag kan nu och bara… liksom andas.

Eller med att en ängel ringde mig igår, en E-L från mobila demensteamet som har jobbat med R ända sen han ställde till med rabalder på Åleryd. Som var den som först var med och flyttade honom till Vallastaden och sedan till Landeryd. Som är en som verkligen SER honom, KÄNNER hans behov och som var så full av värme, kärlek och medkänsla i telefonen att jag önskade att jag kunnat krypa genom mobilen och hålla hennes hand. Som lovade vara med när jag träffar honom (Då kan han och jag ta en promenad när du går därifrån så jag kan hjälpa honom att hantera sin sorg). Och som sa att det viktigaste är att förstärka det som är bra, att det är bättre än all medicin i världen, och som tillbringar tid på Landeryd nu för att lära personalen hur de bäst ska förstå R.

Eller med att någonting har hänt här i Vadstena, att jag har gått från att vara totalt incognito, ensam och osynlig, till någon som folk med ett leende nickar åt och hälsar på. Att jag håller på och får bekanta här, att Vadstena är på god väg att bli mitt hem på riktigt.

Och då tänker jag på en eftermiddag för nån vecka sen när jag gick med Grace i en park i Linköping och tänkte på ingenting särskilt. Plötsligt hörde jag inom mig en röst som sa: “Det är nu det vänder. Från och med nu kommer allt att bli helt annorlunda. Det är nu det blir som det ska vara.” Upplevelsen var så stark att tårarna började rinna, och jag rös och rös.

Ja, det är i sanning märkliga tider.

Söndag

Den här helgen var så himla välbehövlig. Igår förmiddag kände jag mig som en gammal disktrasa men idag funkar det igen. Igår chillade vi mest, Grace och jag. Hon tog ett svalkande dopp i Vättern och jag tog en smygtitt i det som kanske, kanske kommer bli min garnbutik.

En hyresvärd ringde häromdagen och om det blir som det verkar kommer jag att kunna sätta igång i september. Det blir två rum och personalutrymme/lager i ett 1500-talshus med supercentralt läge, ca två minuters promenad från mitt hem. Jag vågar knappt tro på det, men hoppas, hoppas.

Flytten i fredags gick precis så bra som man kunde önska. Eminem och jag är en underbar trojka, tillsammans med dem är jag lugn och trygg och inget kan gå fel när de är med.

Det var inte helt smärtfritt att tömma det rum som äldste sonen och jag gjorde iordning åt R för inte alls så länge sen, men jag stängde av känslorna och gick in i tunnelseende och då gick det ändå ganska bra. Det svåraste var ju kläderna förstås, men kära väninnan M såg min belägenhet och puffade vänligt men bestämt undan mig. “Jag gör det här. Du kan tömma städskåpet”, sa hon och jag lydde utan att protestera.

Faktiskt kändes det såå bra på det nya stället. Det är inte nybyggt och superfräscht och det finns inget spa eller solrum, men där gick det att andas och personalen bjöd på både värme och humor, något som kanske saknades på Vallastaden. Landeryd ligger gudomligt lantligt med bara natur runtomkring, det är gammalt och inarbetat och personalen känns erfarna och trygga. En av dem hade dansat jitterbugg med R på förmiddagen och han hade varit ute fyra gånger. Det är byggt så de boende kan gå ut själva när de vill. När vi var där satt han och målade i en annan del av byggnaden. Både Eminem och jag fick en stark känsla av att det här kan bli riktigt bra för R.

Det känns lugnt inom mig nu. Som att nu har R äntligen kommit dit där han ska vara. Om han nu bara kan lugna ner sig och finna sig tillrätta så tror jag att livet kan bli okej för oss båda två. Det blev som det blev och jag kan ingenting göra åt det, utom att se till att han får det så bra som bara är möjligt. Min väg fortsätter framåt, utan honom, och kanske att jag äntligen kan börja tillåta mig själv att må bra.

Sååå himla trött

Grace ligger bredvid mig på soffan och sover tungt. Jag skulle också vilja kura ihop mig under en filt och sova, men om en halvtimme måste vi åka till Linköping. Igen, för tredje dagen i rad, men idag ska jag inte jobba utan köra R’s möbler och saker till det nya boendet.

Mina goa vänner M och M (Eminem, haha)ställer upp med bärhjälp och släpkärra. Precis som vid hans förra flytt, och för att inte tala om när jag flyttade till Vadstena. Vilka fantastiska, fina människor❤

Grace kommer att deppa över att behöva åka bil idag igen, men snart är vi tillbaka i vårt lilla paradis och har två dagars ledighet att se fram emot.

R har varit på det nya boendet i tre dagar nu, och hittills har det gått bra. Peppar, peppar. Det känns tryggt att han är där. Jag tror det blir bra, jag tror det vänder nu och att vi äntligen får lite lugn och ro både han och jag. Praise be.

En insikt, och bollen i rullning

I morse när jag svängde av motorvägen och körde in mot Linköpings centrum blev jag plötsligt såå trött. Morgonen hade varit bra. Solen sken och jag kände mig energisk och lite glad. Hela vägen till storstan sjöng jag gamla visor, men på infarten så gick luften ur mig och det var då jag plötsligt förstod nånting.

Jag flyttade ju till Vadstena för att helt byta miljö, för att komma ifrån lägenheten där jag bott med R, huset, området, ja hela stan för att kunna göra en nystart. Och så måste jag ändå åka dit tre gånger i veckan. Parkera utanför huset, gå in genom porten och ner i lokalen där R hade ett av rummen som sin ateljé. Där alla hans kläder och saker fortfarande finns kvar och hans tavlor hänger på väggarna. Där jag har tusentals minnen, varav de från de senaste 2-3 åren inte är roliga alls.

Det tror sjutton att jag blir trött och stressad av att åka till Linköping och jobba! I vanliga fall vore det ingenting för mig. Herregud, så mycket som jag jobbat och slitit med allt möjligt genom åren. Att pendla tre dagar i veckan borde verkligen vara peanuts, och att massera likaså. Jag gillar ju egentligen mitt jobb, men med det jag har i bagaget nu, och att hela tiden tvingas återvända dit där så många minnen finns gör mig utmattad och stressad.

När jag tittar upp mot “vår” balkong där vi tillbringade så mycket tid ser jag ibland den nya hyresgästen stå där. Med sitt gråa hår, lite skägg och glasögon är han så lik R och jag hoppar till varenda gång. Det är som att se ett spöke.

Så det blir nog riktigt bra att slippa åka dit framöver. Att bara fara till Linköping nån gång ibland för att träffa vänner och göra nåt kul. Eller kanske för att hälsa på R. Jag hoppas ju fortfarande att vi ska landa i det så småningom, att vi ska kunna ses då och då. Det vore fint.

I helgen skickade jag mejl om butikslokal till ett antal hyresvärdar i Vadstena och nu hoppas jag på positiva svar. Hjälp mig att hålla tummarna!

BPSD

Så är vi där till sist. Efter fyra månaders kamp för att få R att fungera på Vallastadens demensboende kastar de slutligen in handduken, och jag klandrar dem inte. Tvärtom, all cred till dem. Som de kämpat, haft möten, gjort upp bemötandestrategier, tagit in extra personal och jag vet inte allt, men nu är vi vid vägs ände. Nu väntar BPSD.

“Vad tycker du om det?” undrar biståndshandläggaren när hon ringer för att berätta att de kommit fram till att det enda rätta är att flytta honom till en sådan avdelning. Vad ska jag tycka? Vad kan jag ens tycka? Jag förstår att de inte kan ha en situation där personalen är rädda för att gå till jobbet, där R slår sönder sitt rum och ger sig på både personal och de andra boende.

Vad jag känner är en helt annan sak. Varför skulle R behöva få den allra värsta sortens demenssjukdom? Varför ska han behöva ha det så här jobbigt? Det fattar jag inte, men jag hoppas verkligen att det ska bli bättre för honom på BPSD-avdelningen. Föreståndaren där förklarar: “Här är personalen så trygga i sina roller. Ingenting är konstigt eller skrämmande för dem. De har varit med om allt.”

En i personalen ringer och berättar att han ska flytta dit redan på tisdag. “Det ska bli så roligt”, säger hon. “Han är såå välkommen. Och du ska veta att i nio fall av tio blir det bra för dem här, även om det kanske tar ett litet tag.”

Ska R bli den tionde? Vad återstår då? Soptippen? Nej, jag måste hålla hoppet uppe. Det här är kanske precis det som behövs; liten avdelning, stor personaltäthet, erfaren personal och en avskalad miljö som inte ska trigga igång nåt. Dessutom finns en egen inhägnad trädgård och mycket utevistelse utlovas. Så vem vet? Det är bara att hålla tummarna.

Hur känns det nu då?

När jag vaknar på mornarna, eller för all del mitt i natten så som man gör ibland, så känner jag efter. Har jag inte lite ångest? Blir jag inte ens liiite kallsvettig och undrar vad i hela friden jag har gjort? Är jag helt från vettet, typ? Men nej, det är stilla och lugnt inom mig och framtiden känns rolig och spännande.

Beslutet var helt rätt. Vad du är modig, säger folk men för mig handlar det inte så mycket om mod. Mer om att lyssna på sig själv, följa sin längtan och att respektera sig själv. Att tycka att man är värd mer än att flänga från A till B. Att inte vilja stressa mer, inte så här dags i livet och inte efter allt som varit de senaste åren.

“Du har ju faktiskt redan haft en hjärtinfarkt”, påminde en kompis mig häromdagen. Ja, jag har ju faktiskt det. Och R’s sjukdom är också en påminnelse om att vi inte vet nånting om framtiden, och att livet som vi känner det kan ta slut rätt som det är och på de mest oanade sätt.

Är vi då inte skyldiga oss själva att göra det allra bästa och mesta vi kan av den här lilla stunden vi finns på jorden? Jo, jag tycker faktiskt det, så i morgon ska jag börja mejla runt till alla hyresvärdar i Vadstena för att se om inte någon har en trevlig lokal på lut för mig och min Garnbod.

Plötsligt händer det

Ja, kära nån, det är så typiskt mig. Idag har jag registrerat ett nytt företag.

Ända sedan förra fredagen och hela den här veckan har det varit såå jobbigt med strulande bil x 2 vilket resulterade i påtvingade buss-och tågfärder, ombokning av kunder, massor med stress, trött hund och trött matte, och i förrgår bara brast det. Plötsligt stod jag i regnet halvvägs mellan parkeringen och jobbet med händerna fulla av kassar och bara storgrät. “Jag hatar det här jävla skitlivet! Jag kan inte ha det så här!” skrek jag med tårarna sprutande medan Grace såg nervöst på mig.

Hon gör alltid sitt bästa för att vara till lags och jag avskyr att tvingas slita och dra i henne för att vi ska hinna till jobbet, bussen eller tåget. Hon gillar verkligen inte att åka kollektivtrafik men finner sig tappert i det. Och på mornarna när vi ska åka ligger hon i min säng och håller nästan i sig. Hon vill verkligen inte åka och även om hon sen gör det bästa av det så ser jag att det tar på henne. Hon blir så trött och hennes lojalitet får det att värka i hjärtat på mig.

Det här har varit på gång länge. Jag älskar att vara i Vadstena och sörjer varje gång jag måste till Linköping. Det blir såna långa, tröttsamma dagar och mina händer börjar bli slitna efter alla års masserande. Det känns helt enkelt inte kul längre, även om jag verkligen, verkligen gillar mina kunder. Massagejobbet har varit min trygghet så länge, men nu börjar jag ändå känna mig hemma och förankrad här i Vadstena.

Jag är ju en sån som biter ihop och kämpar på, men det får finnas gränser även för mig. Hela torsdagen tänkte jag. Tänkte och tänkte, vred och vände, kände efter. Det var soul searching på hög nivå, och idag registrerade jag alltså ett nytt företag. Har man det inte bra och befinner sig i en situation man inte trivs i får man antingen stå ut och göra det bästa av det, eller förändra.

Massagen kommer att fasas ut under det här året efter över tjugo år och istället kommer jag att öppna en garnbutik i Vadstena. Garn och ull är en passion och att ha en butik är en gammal dröm så nu slår jag ihop de två. Jag kan inget om garnbranschen och har aldrig drivit en butik, men jag kunde inget om massagebranschen heller när jag började en gång i tiden och det har ju gått bra.

En massa saker behöver falla på plats. Jag sitter egentligen fast i kontraktet i Linköping ytterligare ett och ett halvt år och jag har ingen lokal i Vadstena, men det får lösa sig. Om jag ser tillbaka på hur det gick till när jag hittade lägenheten och flyttade till Vadstena och när jag sedan fick tag på Grace, så kommer nog det här också att ordna sig. Naivt och dumdristigt kanske, men jag har tillit för att det blir som det ska. Som det är tänkt.

Så om allt blir som jag hoppas så kommer man i sommar, eller åtminstone framåt hösten, att kunna handla garn i “Garnboden – ull & sånt” här i Vadstena🥰 Wish me luck!

Får vara trött

Idag är en ledig dag och jag hade skrivit en lång lista på saker som skulle göras. Efter morgonpromenad och frukost inser jag att nej, idag blir inte mycket gjort för jag är så där ända in i märgen trött.

Grace ligger i en solstrimma på golvet och jag sträcker ut mig bredvid henne och håller om henne. Vi ligger där en stund och jag berättar för henne hur det känns. Hon suckar djupt och sträcker lojt på sig. “Oroa dig inte matte”, säger hon. “Vi chillar idag, de flesta sakerna på din lista kan du säkert skjuta upp. Kom ihåg att vi var storstadsflickor igår. Det tar på krafterna.”

Det är sant, jag jobbade igår och både Grace och jag är alltid trötta efter en sån dag. Även om det har blivit bättre så var det inte så himla länge sen jag nätt och jämnt orkade med arbetsdagarna. Och när jag kom hem kollapsade jag i soffan, orkade ibland inte ens göra iordning nån mat.

Så nu ligger jag nerbäddad i soffan under en filt, stickar och dricker kaffe. Listan är nedbantad till ett fåtal saker som jag ska göra senare idag. Först ska Gnejsan och jag ut på en härlig promenad i solskenet. Vilken tur att hon hjälper mig att se vad som är det viktigaste här i livet.

Äventyr

Dagarna rullar på och de blir längre och ljusare vartefter. Det är härligt, och jag längtar efter att göra fint på den visserligen pyttelilla, men ändock, balkongen. Vissa dagar är sorgliga, men andra är desto lättare. Jag tänker att det är väl så det måste vara.

Jag funderar mycket på min framtid. Kommer jag att stanna kvar i Vadstena för evigt? Tveksamt. Hur söt och fin staden än är, och hur underbart det än är att ha så nära till Vättern, så undrar jag om inte småstadsmentaliteten kommer ta ut sin rätt så småningom. Det blir lite trångt och inskränkt, misstänker jag. Och så har jag ju en stark längtan till landet och skogen. Leva nära naturen, sitta vid en brasa, sätta sig på förstubron med kaffekoppen… Vi får se. Det får ge sig så småningom. Just nu är ändå Vadstena perfekt för mig. Lugnt och helande.

Men äventyr, ja. Jag har bokat en helgkurs i Enköping i april. Jag har ju en passion för ull och garn och just nu längtar jag efter kreativt skapande, att få använda händerna mer än huvudet. Kursen handlar om ullhantering: kardning, kamning, färgning och spinning. Det är helpension, begränsat antal deltagare och Corona-säkrat. Bäst av allt; jag frågade om man fick ta med sig hunden och fick till svar: “Självklart får man ta med sig hund!” Hoppas bara att det blir av.

Och i morse var Grace och jag ute på äventyr. För första gången åkte vi buss och pendel till jobbet istället för bil, och det var första gången någonsin för henne. Buss var jätteläskigt. Hon kröp ihop, körde ner huvudet mellan väggen och mitt ben och darrade som ett litet asplöv. Men så fort vi klev av ruskade hon på sig och viftade på svansen nedan hon nyfiket betraktade Skänninge. Jag älskar verkligen hur totalt i nuet hon är hela tiden. Tåget gick mycket bättre. Det var mycket tystare och krängde inte så mycket. Dessutom luktade kontrollanten hund och gullade med henne en lång stund. Så nu har vi klarat av det. Nästa gång går det säkert bättre på bussen också.

Små och stora äventyr, livet går vidare i kringelikrokar. Sorgen över att vara ensam blandas med frihetskänsla. Det är spännande att leva och det är skitjobbigt att leva. Det totala mörkret byts mot tacksamhet och sen tillbaka till mörker igen. Upp och ner, fram och tillbaka. Livet.