Och vad nu?

En tanke bara; denna blogg som mestadels – åtminstone under de senaste åren – varit jämmer och elände, depp och tårar, vad i hela friden ska jag skriva om nu, när jag mår bra? Det tål att tänka på. När den här bloggen startade i oktober 2010 bodde vi fortfarande på hästgården utanför Linköping och inläggen var oftast av det lättsamma slaget; småroliga anekdoter om livet i Östgöta-leran, sambons Papphammar-beteende, ungarnas virrfärder och mitt eget vardagsrace.

Sen flyttade vi till stan, ungarna lämnade boet och sambon blev sakta men säkert allt konstigare och sjukare. 2015 slutade jag skriva här och 2019 startade jag den andra bloggen, Mr Alzheimer?, för då höll jag på att gå sönder och måste ha en ventil. Sen dess har det mest skrivits om elände, både i demensbloggen enandrablogg.wordpress.com, och sen när jag väl återvände hit. Ja, bortsett från vissa undantag.

Så, vad nu? Här sitter jag i min underbara lägenhet i den gulliga lilla staden tillsammans med min superduperunderbara hund, fina vänner och en hängiven “pojkvän” (vad i hela friden kallas det i den här åldern???). Har inget att klaga på direkt, och både sorgen och skulden verkar ha släppt taget.

Jag var hos bästisen M idag. Hon är väl den som känner mig bäst, och hennes lakoniska kommentar säger egentligen allt: “Du är ju sån att det måste hända nåt hela tiden, och händer det inget så ser du till att det gör det.” Humpf, nåväl jag måste väl ge henne rätt. Blir det alltför lugnt och stillsamt så blir jag deppig och rastlös, börjar dra i lite trådar och woops, så har det hänt nåt. Som skrivarcirkeln, till exempel. Spännande ska det bli.

Jaja, det reder sig väl. Att skriva är ett måste, och att uttrycka mig i bloggen är ett absolut sådant. Hur jag hade överlevt R´s sjukdomstid utan att blogga är en omöjlighet att ens tänka. Att kunna skicka ut smärtan och sorgen rakt ut i cyberspace och att få feedback från “främlingar” som rätt som det var inte alls var främlingar utan bekantingar med namn, många med egna bloggar som det snabbt blev en daglig rutin att titta in hos. Att från dem – er – få bekräftelse, omtanke, sympati. Så fint, så värdefullt.

Det blir nog bra det här. Vägen går ju, som bekant, framåt och det ska bli roligt att förhoppningsvis kunna få skriva om positiva, kreativa och inspirerande saker som omväxling.

Ja men här är jag ju!

En underbar julhelg tillsammans med grabbarna senare, en genomgången Covid-infektion senare, en återhämtad bröstkorg senare. Yes, I’m back!

Nu jobbar jag igen, sönerna har återvänt till sitt och gissa vad jag mer har gjort. Jag har startat en skrivarcirkel här i Vadstena!

Jag insåg att hur mycket jag än vill skriva så händer det inte om jag inte har en grupp människor som sitter med rödpennorna i högsta hugg. Så så fick det bli. Den 25 januari startar vi och det ska bli sååå kul.

Överhuvudtaget är livet kul nu. Något har hänt, någonting har släppt. Det är som att jag får ha det bra, jag får vara lycklig. Livet behöver inte vara tungt och kämpigt och jag måste inte djupanalysera varenda tanke, varenda känsla. Jag ger mig själv till och med tillåtelse att vara lite kär, och det är jag. Bästa T, han är en pärla och han förtjänar en medalj för allt sitt tålamod.

Idag var det en artikel i lokalblaskan om skrivarcirkeln, och när jag kom hem från jobbet hängde det en bukett med tio tulpaner på dörrhandtaget. “Det är du värd”, sa han. Sån är han, gulleplutten.

Ett tillägg…

…till det förra inlägget. Någon vaken läsare konstaterade kanske att R inte figurerade nästan någonting där. Det stämmer mycket riktigt.

2022 ämnar jag ska bli mitt år. Året då jag slutar att släpa efter mig spöket av min sambo. Året då minnet av honom inte längre ska få stå i vägen för det liv jag försöker skapa åt mig. Då jag inte ska använda honom och allt som varit som en ursäkt för att inte leva fullt ut.

Enough, säger jag. Nog! Det räcker nu. 2022 ska vara mitt år.

Vad jag tar med mig

Ett nytt år, det känns alltid så spännande. Vad väntar? Vad kommer att hända, i stort och smått, och vad kommer jag ta med mig in i 2022?

Grace, förstås, och sönerna, syster Yster och vännerna. T får också hänga med, och massagen som jag trodde jag var färdig med men som envist hänger sig kvar. Så får det vara, men med ett omarbetat schema med utrymme för återhämtning och balans, minsann.

Mer då? En önskan om att komma igång med lite fysisk träning i form av gympa och simning, om nu inte allting stänger ner igen.

Mina bokprojekt – det låter nåt, det – hoppas jag komma vidare med. Allt skrivande förutom här i bloggen har ju stått på paus sen ett drygt år tillbaka, men idéerna och en yrvaken känsla av inspiration börjar pocka på, så jag tror att det finns hopp. Att göra en bok av demensbloggen, att göra något av den idé till en psykologisk thriller som funnits med mig sen ett par år tillbaka, och att kanske äntligen bli klar med uppföljaren till “Någon annan”, min första bok.

En annan sak jag tar med mig in i 2022 är förvissningen om att jag behöver hjälp för att komma vidare i min process kring R och hans sjukdom. Jag har kommit långt, men för att nå ända fram behövs det någon som hjälper mig att låsa upp det sista. Försvarsmekanismerna är starka och här behövs nycklar som jag själv saknar. Det kommer att bli bra, och jag ser fram emot det.

För övrigt ser jag fram emot många, långa skogspromenader, lika många innerliga samtal med dem som står mig nära, att få följa sönernas vindlande vägar mot framtiden, god mat och dryck, mycket skratt och musik, insikter och lärande, lust och glädje.

Jag hoppas och tror att 2022 kan bli riktigt bra. Först ska jag bara tillfriskna från Covid-19, hahaha🤪😁

Hopp och förtvivlan

Så kan väl det här året sammanfattas. Så många bra saker har ändå hänt, och jag väljer att fokusera på dem.

Grace och jag har lärt känna varandra. Godare, finare, vackrare hund finns inte, och jag älskar henne sååå mycket.

R flyttade i mars till BPSD-avdelningen på Landeryd och kom äntligen rätt. Kunnig, varm personal och en miljö som passar honom och hans behov.

Jag träffade T med allt vad det har inneburit. Han hjälpte mig hitta ljus och glädje i tillvaron igen. Han väckte upp mig på alla sätt, och rådde bot på ensamheten som var svår och ovan efter ett helt liv i en relation.

I somras var grabbarna med flickvänner hemma på besök. Många bad i ett fantastiskt Vättern. Jag och Grace besökte vänner på en skärgårdsö och min syster i Stockholm. Så många underbara, glädjefyllda dagar.

Jag avslutade praktiken i Linköping och startade upp i Vadstena. Så skönt att slippa pendla, både för mig och för Grace. Vilket bra beslut!

Jag beslöt mig också för att börja ta ut pension för att kunna jobba mindre och slippa ekonomisk stress. Också ett bra beslut!

Sen har det väl varit lite dippar och mindre roliga saker också. Garnbutiken som inte blev av som jag trodde, skador x 2, Covid-skiten som aldrig verkar ge sig, att brottas med sorg och skuldkänslor och allt sånt, men – på det stora hela – känns ändå 2021 som ett år då jag rest mig, börjat läka och hitta tillbaka till mig själv igen.

Nu önskar jag oss alla ett bra och fint 2022. Tänk om den här stackars planeten med dess invånare kunde få lite ro och framtidstro. Om alla usla, jävla korrupta ledare bara grävde ner sig under varsin sten. Om fokus sattes på allas (ALLAS) hälsa, utbildning, fred och rättvisa. En utopi, jag vet. Men tänk om…

GOTT NYTT ÅR!🍾🎉🎶🥰

Covid in da house…

Grabbarna kom hem, den yngste var lite förkyld och tog ett covidtest för säkerhets skull. Tadaa! Det var positivt… På julafton började äldste sonen nysa och snörvla. Även han har testat sig och ännu inte fått svar men det råder nog tyvärr inga tvivel. Muskelvärk, feber, hosta osv. Så nu håller jag både avstånd, andan och tummarna. Än så länge, peppar-peppar, känner jag ingenting. Båda är dubbelvaccinerade så vi antar att det är Omikron. Jag hann aldrig få min tredje spruta före jul.

Läste förresten i tidningen idag om de nya ord som blivit godkända av Språkrådet i år. Mer än hälften har Covid-anknytning vilket kanske inte är så förvånande. Ingen annan enskild händelse har påverkat vårt språk så mycket sedan andra världskriget, tydligen. Coronabubbla, vaccinpass, anosmi och maskne är alla exempel på nya ord förknippade med Covid.

Trots sjukdom så har vi haft en supermysig jul och verkligen hunnit rå om varandra. På julaftonen skålade vi för R, men för övrigt har vi inte pratat särskilt mycket om honom, till skillnad från förra julen som bara var sorglig och eländig. Vi ringde till boendet idag och R verkar också ha haft en bra jul, vilket var skönt att höra.

I morgon åker yngste sonen – som nu räknas som frisk enligt 1177 – vidare, medan den äldste av naturliga skäl blir kvar ett tag till. Vi sitter förstås i karantän, så T får vara snäll och handla åt oss. Mina revben läker, det gör fortfarande rätt ont i vissa lägen men är på det stora hela betydligt bättre.

Så, det var vår jul. God mat, nässpray och snytpapper, Alfapet och hemmagjord glögg. Hundpromenader, stickning, bra musik och många, långa samtal.

Har ni haft det bra?

Julefröjd

Nu slänger jag alla grubblerier och annat skit över bord, för idag kommer mina älskade söner hem! Äntligen får vi rå om varandra, får vara i vår lilla flock och jag får vara mamma ett tag. Älskar det.

På balkongen står granen och väntar på att få komma in och bli klädd, snöflingor dalar ner utanför fönstret och allting känns bara så fint.

En riktigt, riktigt skön och mysig jul önskar jag er alla. Och allt det bästa för det nya året. Tack för att ni finns, för att ni orkar läsa och delta och tack för att ni gör det svåra lite lättare❤

GOD JUL!🎄🎁🎉🥰

Självhat och kärlek

Bloggläsaren och vännen Annika bannade mig efter förra inlägget. Varför ha så jäkla ont när det inte är nödvändigt? Ja, det kan man ju onekligen fråga sig. Jag uppmanar alltid mina kunder att ta rejält med smärtlindring när behov finns. Kroppen slappnar av, syresätter sig bättre och man rör sig mer naturligt, vilket främjar läkning. Och så vidare.

Hur vore det om bagarns barn också åt lite limpa nån gång? Va? Så de senaste dagarna har jag tagit Ipren var sjätte timme och naturligtvis mått bättre. Nu verkar det värsta vara över och efter två veckor börjar smärtkurvan plana ut. Pust, så skönt.

Igår var en speciell dag. För det första var det R’s födelsedag, men det var också årsdagen för Graces och min relation. Ett år sedan äldste sonen och jag öppnade bakluckan på bilen och släppte ut min gyllene, fyrfota vän här i Vadstena. Hon, som i ett enda slag förlorat allt hon kände till och visste om sedan födseln, bara såg sig omkring och sa: “Jaha, okej. Var är matskålen? Där, fint! Var är min nya matte? Där, fint! Då kör vi.”. Man skulle vara en hund. Snacka om att leva i nuet.

Som sagt, igår var också R’s födelsedag. Jag hörde inte av mig till boendet. Inga presenter, inget besök, inget telefonsamtal, inget kort. Ingenting. Och jag hatar mig själv för det, men så är det. Så var det, så ser det ut. Under tiden formligen badar jag i T’s omtanke och omsorger.

Livet har gått vidare. R lever sitt liv med sina människor på boendet, jag med mina människor ute i den verkliga världen. Jag har släppt taget om honom, men tankarna och känslorna finns där. Speciellt i nattens mörker. Då är jag inte mycket värd i mina egna ögon. Hur kan jag? Vad är jag för sorts människa egentligen?

Och jag tänker att vissa saker får man bära med sig i livet och hantera bäst man kan. Som en krigares ärr finns de där. Skuld, skam, sorg, minnen. Vi bär dem alla, jag är inte unik på något sätt. Det kanske finns de bland er som läser som tänker: “Men det var väl f-n vad hon tjatar. Kan hon då aldrig släppa taget om detta.” Svaret är: Nej, det kan jag inte. Och jag vet inte vad som ska till. Nån sorts syndernas förlåtelse, eller vad? Jag har ingen aning. Gör jag rätt eller gör jag fel? Är detta för R’s bästa eller är jag bara feg och egoistisk? Jag har ingen aning.

“Du är så vacker”, säger T. Jag önskar att jag kunde tro honom.

Ett steg fram, två steg bak

De här j-a revbenen, rent ut sagt. Så trött jag blir. I två dagar kändes det lite bättre. Mer stelt än ont, och jag slapp den där läskiga känslan av att saker rörde på sig där inne i bröstkorgen. Jag hann bara börja glädja mig över det så blev det jätteont igen.

Jag låg vaken tre timmar i går natt för det var omöjligt att hitta något bra sätt att ligga på som inte smärtade. Grace suckade och grymtade när matte stökade runt, och till sist gav hon upp och sov i sin egen säng istället, vilket gav mig liite mer svängrum.

Kanske tar jag för lite smärtstillande, men jag är av den åsikten att smärtan är en riktlinje för hur det står till. Tar man bort all smärta kanske jag rör mig för mycket eller på fel sätt, och det är ju inte heller bra. Så hellre ha ont, tänker jag.

Och så den där T. Nog hörde han i telefonen i morse att jag lät lite uppgiven och rätt trött på skiten, och dök upp med en vacker, mörkröd begonia. “För det är du värd”, sa han.

Vilken kille, va?

Att banka och slå på sig själv

I natt såg jag mig själv stint i ögonen i badrumsspegeln och sa: “Sluta skälla på mig hela tiden!”

Jag fattar inte varför jag alltid måste lägga ribban så högt för mig själv. Varför jag inte ens nu, när jag har så sabla ont, kan vara lite hygglig mot mig själv.

I nattens mörker, när det var omöjligt att hitta en sovställning då det inte gjorde ont, låg jag och kritiserade mig själv för att jag inte klarar av att få de insikter jag borde få, för att jag inte är så klartänkt som jag borde vara, för att jag säkert kör med en massa förnekelser och försvarsmekanismer kring det som hänt R, osv, osv… Ni hör ju. Vad är jag för en jäkla tyrann? Varför inte vara lite snäll istället?

Och igår kväll var jag hos min kompis A, psykolog och psykoterapeut, och hon slängde under samtalets gång ur sig nåt, typ: “Ja men du vet ju vilken som är din sårbarhet.” Det grubblade jag på halva natten sen. Vad hade hon sett hos mig? Jag måste fråga vad hon menade.

Idag satt jag och gjorde bokföringen, och plötsligt såg jag upp från datorn, lade en hand över hjärtat och sa till mig själv: “Du har gjort bra, du är duktig. Du hade en ohållbar, oekonomisk arbetssituation i Linköping men det har du ändrat på helt och hållet. Du tog tag i den situationen och förändrade den till 100% bättre. Du har gått igenom ett helvete med R’s sjukdom och hanterar det så gott du kan. Du gör bra.” Och så klappade jag mig själv på kinden och axeln.

Ska det vara så satans svårt att vara lite hygglig mot sig själv?