Seriöst?

En bloggläsare uttryckte förvåning över att man kan ändra inställning så snabbt, och jag håller med. Att ens mindset kan växla från “jag SKA ha en garnaffär” till “inshallah” på ett par veckor. Och man kan fundera på om det jag beskriver i den här bloggen är så himla seriöst egentligen? Eller om jag ens är riktigt klok?

Det enda jag tycker mig veta är att jag befinner mig i en sjujäkla process. Att R’s sjukdom och hela den perioden, plus tiden efteråt då jag försökt skrapa ihop resterna av mig själv, har öppnat upp för förändring och utveckling.

Det känns bitvis som att det som sker är utanför min kontroll, som att jag steg för steg puttas i rätt riktning och att insikterna trillar på plats i den takt de ska. Som att jag går i terapi, fast terapeuten är osynlig, finns inuti mig eller… Ja, jag vet inte. Det känns mestadels som om det är gudomligt styrt, och det enda jag behöver göra är att vara uppmärksam, öppen och så stilla som möjligt. Vara i naturen, umgås med min hund och undvika världens bråk och stök. Jag behöver ha tålamod, känna full tillit för att allt är som det ska och acceptera allt som kommer i min väg, för allt och alla verkar ha ett syfte på den här resan.

Posted in Uncategorized | 4 Comments

Vad händer i oktober?

Grace har tyvärr skurit sig i tassen, vilket innebär att jag är tillbaka i mitt soffhörn med en stickning. Såret läker fint, men vi får hålla oss stilla ett tag. Vilket passar mig utmärkt. Jag har semester och mår bra av lugnet. Även Grace tar läget med ro, har accepterat att ha en liten sko på sig när vi går ut, och en strumpa på tassen på natten för att inte slicka på såret. Det finns även en tratt som jag brukar hota med när hon glömmer bort sig och vill slicka, men än har vi inte behövt använda den.

Situationen ger mig en chans att tänka mycket, att känna efter och känna in. Det är märkliga tider. Jag vet ingenting om framtiden, om hösten och hur det ska bli. Och tänk, det gör mig inget. Jag kan inte oroa mig. Lokalfrågan har inte löst sig, även om det uppstått en liten öppning. Jag har också fått nånstans att vara om jag bara ska börja med att massera, men hela tiden är det nånting i mig som säger “Vänta. Vänta.”

När man ska hoppa över ett hinder med en häst ska man, medan man driver hästen mot hindret, hålla in, hålla in, hålla in tills den är som en spänd fjäder. I exakt rätt ögonblick ger man så efter och hästen flyger (i bästa fall) över hindret. Exakt där känns det som jag befinner mig nu. Håller in, håller in, håller in, samlar mig för att sen – ja, inte sjutton vet jag. Ingen aning. Kanske öppna en garnbutik, eller nåt annat. Vem vet?

Den starka känslan jag har är att nånting är på väg. Nånting som ska bli, nånting som är i vardande. Något som kommer förändra allt. Jag påminns igen om den där dagen i stormen vid Vättern när en röst sa: “Allt kommer bli annorlunda, och du kommer ha så mycket roligt. Vänta bara får du se. Du kommer träffa på människor att samarbeta med och ni behöver inte ens leta efter varann. De kommer bara att finnas där.”

Faktum är att vi är en grupp kvinnor som håller på och bildar ett nätverk här i Vadstena. Kvinnor som alla på ett eller annat sätt jobbar för ökat medvetande. Det kanske blir nåt med det? Jag har också en önskan om att använda mina erfarenheter från R’s sjukdomstid till att hjälpa andra i samma situation. Och i natt låg jag och tänkte att jag vill ha roligt när jag jobbar. Inte nödvändigtvis haha-roligt, även om det också vore kul men att jobbet ska kännas uppfyllande, inspirerande och tillfredsställande. Så har inte massagen känts på flera år, ärligt talat, även om det glimtar till ibland.

Garnbutiken då? Ja, inte vet jag. Jag tror det skulle vara jätteroligt, men kanske är mitt uppdrag något annat. Eller kanske det blir en garnbutik och också något mer. Eller…? Det enda jag tror mig veta är att det är i oktober allting kommer att förändras. På ett sätt eller annat. Ibland tänker jag till och med att det kanske kommer en sjukdom. Jag kanske dör, men i så fall är det så det ska vara.

Och jag, som massören/healern jag var hos för ett tag sen kallade “en person med kontrollbehov de luxe”, slår ut med armarna och säger “Come what may” och “Inshallah”. Jag känner mig helt trygg, överlämnad. Något blir det, och hur det än blir så blir det som det är tänkt. Och ju mer jag släpper taget, desto lättare och snabbare kommer lösningen. Så, inshallah.

Posted in Uncategorized | 7 Comments

Opp o ner, ner o opp

Ja, så ser livet ut för oss alla, antar jag. Tillvaron är inte ett rakt streck, och tur är väl det.

Missmodet släppte, det mesta försvann när en god vän kom på besök i lördags. Vi har inte setts på evigheter, dels för pandemin och dels för att hon inte mått bra. Gud, som jag har saknat henne! När jag bodde i Linköping brukade vi sitta på café och prata i flera timmar.

Dagen tillsammans med henne var så välgörande. Det är såå viktigt att få vara med gamla vänner ibland. De där som man vandrat tillsammans med en lång bit av livsvägen. När hon åkte hem framåt kvällen kände jag mig alldeles upplyst inifrån.

Och i tisdags kom mina tre barndomsvänner på besök. Vi var sommarkompisar och har känt varann sen vi var bebisar. Med dem är jag så supertrygg så det kan inte jämföras med nåt annat.

Så nu känns livet ljust igen. På lördag åker Grace och jag till Göteborg och hälsar på yngste sonen. Igår hade jag ett långt och meningsfullt samtal med en kvinna jag lärt känna här i Vadstena. Idag en fikadejt med en annan intressant tjej jag träffat på som har idéer om samarbete, och så blir det glass och kvällspromenad med honom som jag försökte mota bort men som ändå finns där och som lyser upp mitt liv på sitt eget sätt – ja, livet är gott.

Posted in Uncategorized | 6 Comments

Moll

Jag går till en massör/healer. Det är första gången på två år som massören får massage. Två år sedan min egen massör flyttade till Skåne och övergav mig. Någon ny har inte blivit av att skaffa. Så fick jag tips om den här tjejen, och jag bokar en tid, känner att det är dags.

Hennes massage är gudomlig, gör underverk med en sliten kropp, och healingen lägger saker och ting på plats inom mig. När hon är klar rinner mina tårar och en enda tanke går som i en loop: “Jag har varit vilsen så länge, men nu är jag äntligen på väg hem.”

Sedan dess har insikterna ramlat in som pärlor i ett pärlhalsband. Det är mycket jag har att jobba med, mycket som ska arbetas igenom. Andra grejor händer också, spännande människor tar kontakt, vill ha samarbete, men jag blir mest trött. Ledsen. Känner mig ensam och uppgiven. Missmodig och tvivlande. Vart är jag egentligen på väg? Vad är det jag håller på med?

Så möter jag en vän, honom som jag motat bort. Han ser mig, anar hur det är fatt och säger alla de där rätta sakerna. Det där som jag egentligen vet men som får så mycket mer genomslagskraft när någon annan säger dem.

Så får jag då lite mer hopp och energi, men när jag sen går ut med hunden är kvällen alltför vacker. Solnedgången är alldeles för överväldigande och känslan av ensamhet och övergivenhet återvänder, så då går jag hem istället.

Livet är ett jäkla meck. Så är det bara.

Posted in Uncategorized | 6 Comments

Vad jag tror på

En person har dykt upp i mitt liv här i Vadstena, och jag vet att han tycker om mig. Han är snäll, hjälpsam, omtänksam. Jag har förklarat läget, och att vänskap är det enda jag har att erbjuda. Inget annat. Han accepterar det men kan ändå inte låta bli att försöka ta sig in i mitt huvud; Vad tänker du på? Du verkar så dämpad, har jag gjort nåt fel, osv. Och liksom Åsa Lindeborg känner jag: Mig äger ingen. Jag betraktar honom och tänker: Du äger inte mig, försök inte ens.

Det vore så lätt att kliva in i hans famn och stanna där, och det finns en del av mig som önskar det just för enkelhetens skull. Men det finns en stor bit av mig som säger: Skärp dig! För första gången på 35 år har du möjligheten att ta reda på vem du är utan R, vad du vill, vad du tycker. Ska du ge bort det för vad? Trygghet? Konvention?

Grace älskar honom och hon grälar på mig för att jag slänger bort vad som enligt henne är min väg till lycka. Din jävla idiot, tycker jag mig höra att hon säger till mig, men grejen är att jag inte längre tror på lycka per se. Jag tror på balans, harmoni, inre frid och fortsatt personlig utveckling. Jag tror på glädje, vänskap med likasinnade och utmaningar som inspirerar till insikter och mognad. Jag tror på mig. Själv, on my own. Frihet.

Posted in Uncategorized | 6 Comments

Nej!

Ni vet ju att de med lokalen började svaja, tyckte att jag nog borde leta efter nåt annat osv? Jag kände hur hela mitt inre sjönk ihop och att jag började tveka, vela. Nehej, jag kanske inte ska öppna nån butik. Det kanske är en dålig idé. Kanske jag ska fortsätta åka till Linköping några år till, osv.

I onsdags i bilen på väg till Linköping funderade jag på allt det där, och kände att nånting var på väg. Nånting som behövde falla på plats och som jag väntade på. Jaha, tänkte jag. Bara att vänta in, alltså.

Jag jobbade på, kunderna kom och gick och allt var som vanligt, men under hela eftermiddagen kände jag att jag blev argare och argare. Till sist var jag rosenrasande. Så förbannad på allt, på de med lokalen, på min egen velighet, på situationen, ja hela tillvaron.

Och i bilen hem på kvällen, på motorvägen i 120 km i timmen, kände jag NEJ! Nej, jag vägrar ge upp min dröm. Vägrar att jobba kvar i Linköping ens en dag längre än jag måste. Mitt beslut är fattat och jag tänker fan inte vika ner mig! Aldrig i livet! Efter allt jag gått igenom tänker jag absolut inte låta rädsla eller osäkerhet styra mig. Aldrig i helvete!

“Den 31 oktober slutar jag i Linköping och resten får ordna sig. Jag ska ha min garnbutik om jag så får stå på torget och sälja garner”, sa jag högt till mig själv där i bilen och det kändes så bra. Jag kände mig urstark, och med ens gick det upp för mig att det var det här jag väntat på. Det som skulle falla på plats var mitt eget, orubbliga beslut.

När jag kom hem skrev jag in “Slutar i Linköping!” med stora bokstäver i almanackan. Dagen efter åkte jag till en kompis som hade butiksinredning att sälja och under eftermiddagen fick jag sedan tag på en begagnad kassaapparat här i Vadstena.

Så, vägen går framåt. Och med ett bestämt datum kan jag nu börja leta efter nån som vill ta över lokalen i Linköping, hitta lämpliga leverantörer och börja beställa hem varor. Det där med lokal får ordna sig. En bloggläsare använde uttrycket “Det vill gärna bli bra”. Det tycker jag låter suveränt. Det vill gärna bli bra. Det kommer att bli bra.

Posted in Uncategorized | 13 Comments

Och så tog det stopp…

Kroppen är klok. Klokare än jag i alla fall. Den senaste tiden har jag kört på som om allt var som vanligt, som om jag inte alls varit – och till viss del fortfarande är – utmattad. Tänk så fort man glömmer.

Jag har inte gett mig själv tid till återhämtning, utan bokat in en massa saker på mina lediga dagar. Roliga saker förvisso, men hallå! Det var inte alls särskilt länge sen i princip all min lediga tid tillbringades på soffan eller i skogen med hunden. Det hade jag visst glömt.

Det har varit lite extra att tänka på och ta ställning till också, den senaste tiden. Privata saker, som måste stötas och blötas noga. Dessutom har jag fått min blodtrycksmedicin justerad eftersom det här nya livet med minskad stress och ökad motion har lett till att blodtrycket sjunkit och hamnat i nivå med knäna, ungefär. Vilket är bra förstås, men nytt för kroppen att förhålla sig till.

En annan sak som stressat på sistone är att de som hyr lokalen jag ska (skulle) ta över här i Vadstena, har börjat dra åt sig öronen. Kanske deras affär inte ska stängas när allt kommer omkring. Kanske det är bäst att jag ser mig om efter nåt annat… Och det har ju förstås satt igång tusen tankar hos mig. Lediga lokaler i Vadstena snyter man inte ur näsan, precis. Ska jag inte ha någon garnbutik? Ska jag fortsätta jobba i Linköping (Nej!!!)? Ska jag bara starta massage i Vadstena eller ha is i magen och tänka att det ordnar sig?

Allt det här sammantaget, plus många massagebehandlingar, köra bil fram o tillbaka i värmen (AC:n har pajat, kostar ca 6000 kr att laga) och lite annat smått o gott gjorde att igår sa det stopp. Rejält, med huvudvärk, nackont och en makalös trötthet. Det hade kunnat vara Covid, men jag känner så väl igen det. Så här har min kropp gjort genom åren när jag varit korkad nog att inte förstå att det var dags att dra i handbromsen.

Så den här helgen tillbringar jag i min grotta, alltså i soffan, sängen, på balkongen och ute på promenad tillsammans med Grace. Ingen annan äger tillträde. Hunden och jag chillar degen, precis som vi brukade göra. Tack kära kropp för att du fick hejd på mig.

Posted in Uncategorized | 7 Comments

Vilken jävla resa, Poppa Joe

Grace ligger i soffan och sover och jag sitter bredvid henne med min stickning. För ovanlighetens skull har jag musik på stereon. En lista på Spotify som jag har döpt till Mammas favvos. Där finns allt från 70-talets discodängor till stenhård death metal-musik som sönerna introducerat i mitt liv, och allting däremellan.

Frid och ro råder. Jag reser mig för att hämta en chokladbit från kylskåpet när en särskild låt plötsligt kommer på: Poppa Joe med Sweet. Har ni hört den? Om inte så borde ni faktiskt lyssna på den. Superglad, studsig 70-talsmusik med en nonsenstext som heter duga. Poppa rumbo rumbo hey Poppa Joe coconut…

Något flyger i mig, svårt att säga vad, men plötsligt har jag höjt volymen till max (stackars grannar) och dansar som en galning i vardagsrummet medan Grace storögt betraktar sin tokiga matte. Tårarna strömmar, jag skrattar och gråter på en gång. Känner hur livskraften fyller mig och ropar gång på gång: “vilken jävla resa, vilken jävla resa”.

Till sist tar låten slut och grannarna kan andas ut. Jag sjunker ner i soffan och torkar tårarna medan hjärtat bultar vilt. Jag lever! JAG LEVER! Mitt liv är inte över. Mitt hjärta slår, mitt blod strömmar hett och vilt. Herregud, jag lever! Efter den där jävla resan så lever jag fortfarande. Jag överlevde. Tack!

Pulsen saktar ner, andningen återgår till den normala och Grace lägger sig ner med ryggen åt mig. Tokiga matte. Då drar jag mig mig till minnes en mörk kväll i Linköping. Det måste ha varit senvintern 2020. R var tillräckligt sjuk för att inte varken kunna eller vilja följa med till affären längre. Corona-skiten hade drabbat oss och gatorna låg tomma och tysta när jag var på väg hem med mina kassar.

Jag hade lurarna i öronen med Mammas favvos, och just då och där i allt mörker och all bedrövelse kom plötsligt Sweet’s Poppa Joe med all sin glada energi. Tuggummi-pop när den är som bäst. Jag dansade gatan fram den där kvällen, hela vägen hem med mina kassar. Jag skrålade med i texten och brydde mig inte ett skvatt om ifall nån såg eller hörde mig. Poppa rumbo rumbo hey Poppa Joe coconut…

Jag lever minsann, och livet är en jävla, välsignad resa, Poppa rumbo rumbo hey Poppa Joe coconut.

Posted in Uncategorized | 8 Comments

Tacksamhet

Jag pratar med en av mina kunder, vi känner varandra väl. Hon beklagar mig, tycker synd om mig för allt jag gått igenom de senaste åren. Det är snällt, förstås, men inom mig känner jag faktiskt mest tacksamhet nu.

Det blev som det blev och det kan ingen göra något åt. Det är tragiskt och fruktansvärt sorgligt, men så här ser livet oftast ut om man får leva ett tag. Alla drabbas vi förr eller senare av sjukdomar eller annat elände, det är en del av livet. Jag har vänner och bekanta som går igenom fruktansvärt jobbiga saker och jag är tacksam för att kunna stötta och hjälpa, på samma sätt som jag fick stöttning och hjälp.

R och jag har under vår resas gång träffat på så många otroligt vänliga, varma och kompetenta människor. Vi har fått så mycket hjälp och stöd så jag kan vid det här laget inte känna mycket annat än tacksamhet.

Visst kommer sorgen ibland, tårarna rinner när vissa minnen dyker upp och ibland kan jag fråga mig själv eller universum: “Varför skulle det behöva bli så här?”

Men jag håller på och skapar mig en ny tillvaro i en underbar miljö. Grace kom till mig som en kärleksgåva. Nya bekantskaper kommer in i mitt liv och spännande utmaningar väntar till hösten.

Jag kan naturligtvis inte tala för R’s räkning, men av personalen på boendet får jag höra att han verkar ha börjat finna sig till rätta. Han jobbar mycket ute i trädgården och är oftast på gott humör. “Nu ska du ta hand om dig själv, så tar vi hand om din gubbe”, säger de. Underbara människor som får mig att känna mig trygg med att R äntligen verkar ha hamnat på rätt plats.

Även han fick ett nytt, annat sorts liv. Det blev som det blev. Inget kan man göra åt det, annat än att acceptera och trots allt känna tacksamhet.

Posted in Uncategorized | 4 Comments

Lyckan är…

…att sitta och prata i flera timmar med en ny bekant här i Vadstena och känna: Vi kommer att bli polare. En kvinna som allting bara klickar med, som lägger ut sitt hjärta bredvid mitt på cafébordet och det känns som om vi har känt varann i flera år redan.

…ett Vadstena som äntligen, äntligen är varmt och vindstilla i solskenet. Där träden slår ut så snabbt så det nästan hörs och där det känns såå fantastiskt att få leva och bo.

…känslan av att allting blev bättre bara jag faktiskt erkände för mig själv att jag behöver hjälp.

…att känna att allting nog kommer att bli bra. Att såå mycket spännande ligger framför mig. Att sommaren är på gång och att min gudomliga hund finns hos mig.

Posted in Uncategorized | Leave a comment