En bok?

Efter den senaste tidens turbulens har jag landat på en bra plats i mig själv. Terapin är avslutad, jag känner mig lugn och förnöjsam och njuter av friden och den självvalda ensamheten. Den gruvsamma sorgen har gett vika för en stilla saknad efter R, vilket känns sunt och helt adekvat. T däremot känns som nån jag kände för mycket länge sen. Visst är det konstigt hur allt kan ändra sig?

Men vad nu då? undrar min rastlösa själ som har börjat skruva lite på sig. Vad ska komma härnäst? Inte kan jag väl sitta i soffhörnet och sticka resten av livet? Ni som var med och läste Mr Alzheimer? från R:s tid hemma minns kanske att jag då och då skrev att jag hoppades att den bloggen en dag skulle bli en bok som förhoppningsvis kunde vara till hjälp och stöd för andra demensanhöriga.

Sen förkastade jag den idén för jag ville inte definieras som demensanhörig och önskade lägga hela den perioden bakom mig. Då och då trillar det dock in förfrågningar från olika håll. Senast häromdagen skrev vännen A som har ett förflutet som sjuksköterska på Minnesmottagningen på US i Linköping så här:
…vad fint att du fått kvalificerad hjälp med ditt livstrauma – får jag säga så? Jag tänker att det måste det ju vara då jag förstår att ditt livs kärlek lämnat dig på ett grymt vis, och den enda man kan vara arg på är sjukdomen! Det är just detta anhöriga försöker få ord på, att sörja någon som fortfarande finns, att sörja det som fanns och aldrig kan komma åter. Att inte kunna avsluta ett kapitel eftersom den sjuke fortfarande lever. Du om någon kan sätta ord på detta och hjälpa andra. Skriv skriv skriv! 

Hmmm, tänker jag då. Kanske jag är mogen nu? Kanske det är dags? Jag tänker att en sådan bok också ska beskriva hur man tar sig vidare, att vägen trots allt alltid går framåt och att det finns ett efteråt för oss anhöriga. Fast jag vet inte, det skulle vara att hänga ut både mig och R ganska rejält. Att blogga är en sak, det är mer anonymt än en bok. Vad skulle R säga? Skulle han vilja hjälpa andra med sin egen tragiska historia? Kanske, men samtidigt hatade han att känna sig svag och utlämnad åt andra. Det är svårt det här.

Man kunde mixa blogginlägg med reflektioner från nutiden och också ha med handfasta råd. Vart vänder man sig för hjälp? Hur får man med sig den sjuka till läkare? Hur går ett minnestest till, osv. Jag tänker att i den bästa av världar skulle min bok kunna bli ett verktyg för både personal som arbetar med dementa och för demensföreningar runtom i Sverige. Kanske jag t.o.m. kunde få möta andra anhöriga i föredrag och frågestunder. Jag skulle definitivt vilja det, då vore det nån sorts jäkla mening med mardrömmen vi gått igenom, R och jag.

Vad tycker ni? Ska jag försöka?

Advertisement

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

17 Responses to En bok?

  1. lisamys says:

    En bok, föreläsningar och möten låter som en synnerligen god idé! Jag tror att det hjälper andra mer än vad det lämnar ut Er. Det är inte att vara svag och beroende av andra utan det är att vara stark och rakryggad. Jag har fått intrycket att R var sådan innan detta och attcfu ärcdet samma är solklart! Börja skriv och se hur det känns!

  2. Amie says:

    Jag tänker som alltid på Antonowsky och KASAM (= känslan av sammanhang). 1) Är det begripligt? Ja sjukdomen som sådan är begriplig om man får bra medicinsk information 2) Är det hanterbart? Det har varit svårt, mycket svårt för dig och är det än. Men med personalens och din egen själsstyrkas hjälp så tar du dig fram, bit för bit 3) Är det meningsfullt? NEJ, sjukdom och lidande är inte meningsfullt, men man kan skapa meningsfullhet själv efter en kris och pärs. Meningsfullt kan vara att bearbeta, få distans/perspektiv och formulera för att hjälpa andra. Gör det!! Klart som korvspad att R också skulle vilja skapa mening, få något gott att gro ur skiten…

  3. siljefig says:

    Jeg synes du skal skrive. Og man KAN jo skrive under pseudonym, om du vil holde R skjermet.

  4. Marika says:

    Tycker jag verkligen du ska göra! Tänker också att det kan vara till hjälp för andra. Man känner sig alltid så ensam, fast man inte alls är det.

  5. IHO says:

    Kära Carina,
    Så rätt vännen A har. Du om någon kan göra en fantastisk beskrivning och inkännande bok om det hemska som sjukdomen demens för med sig. Så svårt som det är för alla som drabbas, ja, för alla, som på ett eller annat sätt kommer i kontakt både med den som är sjuk och den sjukes anhöriga.
    Hur kan jag som medmänniska på ett bra och adekvat sätt bete mig och göra mitt bästa för de som berörs.
    Skriv, skriv, skriv……………….

  6. desflandres says:

    Om du skriver med utgångspunkt från dig själv, hur man går vidare, klarar sig igenom, tar beslut om särskilt boende, hanterar omsorgskontakter m.m. så, ja. Men att beskriva R:s sjukdom och dess, kanske, unika yttringar, hans speciella svårigheter och reaktioner på en vidrig sjukdom tycker jag skulle vara utlämnande.

  7. Enaningomyoga says:

    Jag tänker att du hela tiden varit försiktig med att lämna ut honom, tror du skulle klara den balansgången fint med att dela och inte dela för mycket i en bok. Jag har alltid tänkt på er som ett team och i ett team drar man växelvis. Den här gången är det “din tur” att dra, med hjälp av/tack vare din strävan av att vilja förstå och att få det drägligt för er båda, den här gången på varsitt håll pga en grym sjukdom.
    Tänker att du ska tänka igenom vad du själv tycker verkar rimligt. Att göra både tips och tankar kring sjukdomen och din personliga resa tror jag är jättestort. Tänker att det är dina personliga reflektioner utifrån sjukdomen och sedan den fantastiska personalen som är skattkistan här. Bara mina tankar.
    Hur du än gör, så hoppas jag det blir en bok. Men det vet du att jag tyckt hela tiden ❤

  8. Tove says:

    Självklart ska du försöka! Jag tror det kan bli en himla bra bok!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s