Besöket

Så, i onsdags bar det av till Landeryd. Solen sken, det var en vacker dag och i sista minuten bestämde jag mig för att ta med Grace som moraliskt stöd. Eller snarare som ett kärleksstöd. Jag djupandades i bilen på vägen dit, pratade med mig själv, skapade inre bilder av hur jag önskade att det skulle bli och bad universums alla positiva energier om hjälp. Ja, jösses… Ibland undrar jag om jag inte är en riktig mes i alla fall🤪

Grace fick vänta i bilen och jag blev insläppt av A-S. Senare fick jag höra att denna ängel som jag känner sånt stort förtroende för, hade bytt arbetspass för att kunna vara där och stötta mig. Tårarna rinner när jag skriver det här. Tänk en sån vänlig själ, och hon är en av dem som jobbar med R. En sådan tur vi har haft, ändå.

Det var nästan två år sedan vi sågs sist, R och jag. Han verkade inte reagera när jag dök upp utan gick bara förbi mig. Han har blivit jättemycket sämre, och har förvandlats till en s.k. vandrare. Han går och går, runt runt i korridoren och dagrummet som isbjörnarna på Skansen ungefär. Driven av rastlöshet förmodar jag, men han har i alla fall ingen ångest längre enligt A-S. Heller inga vredesutbrott eller hallucinationer, pratar inte längre om varken mig eller grabbarna, matar inte hästarna och vill inte gå på promenader. Han är ute i trädgården ibland, sitter stundvis i en stol eller soffa och slumrar till, vill nån gång lyssna på Beatles-musik och då sjunger han med lite grann. Förutom det så går han. Och går. Och går… Fy sjutton.

Vi fick en liten stund för oss själva i hans rum. Han hade lagt sig på sängen och jag satte mig på golvet bredvid. Han strök med handen över min arm, den egenstickade tröja jag i sista stund bestämt mig för att ta på. “Nice”, sa han. Kände han kanske igen den? “This is nice.” Han drog lite försiktigt i mitt hår. “You sit there with your long hair.” Jag strök över hans hand och han tog ett fast tag i min hand. Vi höll i varandra hårt och hans hand var så varm. Kanske mindes den känslan av min i sin? Vem vet… “Are you alright?” undrade jag och han såg mig rakt i ögonen en stund. “Yeah”, sa han och ryckte lite på axlarna och i det ögonblicket var jag övertygad om att han visste vem jag var och att vi hade kontakt.

Sen blev han rastlös och var tvungen att traska iväg, så resten av tiden stod A-S och jag och pratade i korrideren. Varje gång R gick förbi strök jag lite med handen över hans axel, rygg, kind. Bara att få ta i honom – så fint ändå. “Ser du vem det är som är här?” undrade A-S. “Yes”, sa R och gick vidare. Jag undrar hur många procent av honom som finns kvar nu? Det kan inte vara så många.

Efter ungefär tjugo minuter var jag tillbaka vid bilen och släppte ut Grace. Vi gick en fin sväng i de vackra omgivningarna och jag lät tårarna komma. Fy satan så grymt! Fy helvete vilken jävla skitsjukdom! Hur kan man behöva sluta sitt liv på det där sättet, som ett tomt skal, en evighetsmaskin som går o går men aldrig kommer till dörren… Fy fan.

Så hur känns det nu då? Jag är lättad och glad att jag åkte dit och kommer att hälsa på fler gånger. Det har kanske ingen betydelse för honom, men för mig var de där minuterna tillsammans guld värda. Att få hålla hans hand, att få se honom trots allt. Och jag är så otroligt ledsen. Sorgen har kommit tillbaka tiofalt och jag gråter så det känns som om hjärtat ska gå sönder, men det är nog bra. Jag tänker på T, att jag omedvetet förmodligen använde honom som en distraktion i väntan på att bli stark nog att kunna möta sorgen. Denna T som lappade ihop mig och gav mig så mycket. Han och jag hade egentligen aldrig nån chans för jag älskar R av hela mitt hjärta, har alltid gjort och kommer alltid att göra.

Advertisement

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

14 Responses to Besöket

  1. Så fint att få sortera tankar och känslor.

  2. Enaningomyoga says:

    Oj här har det hänt mycket sedan sist! Det du beskriver om R:s sjukdom är verkligen hjärtslitande. För er båda på olika sätt.
    Jag tror också att du behövde T som en stepping stone för att orka med all sorg och alla upplevelser kring R. Det är inte det mest smickrande, å andra sidan har jag både utsatt och utsatts för det, så jag känner igen det. Vi är mänskliga och ibland blir det inte som man vill helt enkelt.
    Tror nog att T kan lappa ihop sitt hjärta och att du tar dig igenom den massiva sorgen. Du har din terapeut och dina fina vänner och söner. Allt kommer att bli bra till slut ❤ Jag är säker!

  3. Marika says:

    Kram bara kram❤️

  4. Lohe says:

    Hjärtskärande och vackert ändå. Kan inte ens föreställa mig hur det känns att vara nära men ändå så långt bort från någon som, som du säger, nästan bara är ett skal. Alla dimensioner i det.

    En varm kram till dig, du tappra, modiga, starka och kloka ♥️

  5. Så fint att läsa att det fanns fina stunder i mötet. Att du vill åka tillbaka. Kan inte föreställa mig hur det känns att se honom i det här skicket. Det är verkligen en grym sjukdom.

  6. Amie says:

    Fy fan så sorgligt! Och så modigt av dig att åka dit! Mina tårar rinner då jag läser detta. Kärlekens hårda, hårda villkor. Att mötas med nya förutsättningar.
    Så BRA att du gjorde det, och att du har din terapeut, Grace och dina fina söner. Sorgen måste få värka ut, men saknaden kommer sannolikt att bestå
    Varmaste tröste-kramen till dig!

    Amie

  7. rlina says:

    Det är så grymt att se sin anhörig och ännu mer sin kärlek förvandlas till tomt skal som du säger. Men han finns, allt ni hade finns i hans hjärna kvar, det kan bara inte komma ut längre. Det är som en dörr som stängs lite i taget och till sist kan knappt öppnas, då tar orden för lång tid att komma fram. Man måste orka älska det som fanns och även det som inte längre uttrycks. Livet är hårt.
    Det var bra att du gick dit. Sörjer med dig. Jag vet hur det kan kännas.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s