Länge sen

Ja ni, inläggen står ju inte som spön i backen precis. Mycket händer och dagarna går, men jag känner inte riktigt samma behov att skriva av mig här i bloggen längre. Jag har T att prata med, att bolla med, och det räcker långt. Det är fint. Det är fint att ha en person som står mig så nära, som det är roligt att vara med, som jag kan vara fjantig, barnslig och flamsig med men också prata allvarliga saker med. Som alltid finns där, bara ett sms bort.

Vi gjorde nästan slut häromsistens. Kom ihop oss om nåt – jag minns inte ens riktigt vad det var, men jag hann känna att det var lite skönt att vara själv, vara fri. Fast sen kom saknaden. Och vi sågs efter ett par dagar, han dök upp och ringde på. Vi pratade länge och lyckades båda förklara hur vi tänkte och kände. Vad vi vill och vad som är viktigt. Och vi insåg vad vi båda behöver jobba med. Olika saker, men lika viktiga, och sen valde vi varandra igen. Det är jag glad för. Så himla viktigt det där, att stämma av ibland och att faktiskt aktivt välja. Inte bara låta det rulla på.

Och så har jag tagit tredje sprutan. Det blev ju inte gjort i vintras för då hade jag Covid, men nu ökar smittan igen så lika bra att få det gjort. Precis som förra gången blev jag däckad. Ont överallt, lite feber och så utomjordiskt trött. Jag tappade t.o.m luktsinnet ett par timmar, och blev så glad när det kom tillbaka. Nästa dag var jag helt frisk igen, halleluja!

Traumaterapeuten ja, vi sågs förra veckan. Hon var precis som jag önskade; varm, empatisk, närvarande, kändes kunnig och erfaren. Hon bad mig berätta om förloppet för R’s sjukdom, bara lite om hur det varit. Efteråt sa hon: “Vet du, jag får faktiskt kalla kårar och ändå har du inte berättat det som var riktigt illa ännu. Jag förstår inte hur du klarade dig så bra som du ändå verkar ha gjort.”

Bekräftelse är alltid fint att få. Vi ska ses igen på tisdag och då börjar själva arbetet, förmodar jag. Sen vårt möte har många tankar på R dykt upp. Många minnen – mest sorgliga. Jag har gråtit mycket och förstår att det finns mycket kvar som måste upp till ytan. Så mycket som jag tryckt undan… Jag ser verkligen fram mot det här, och tänker att det nog bara kan bli bättre. Både för mig själv och för T’s och min relation. Det är ju så att jag fortfarande är till viss del avstängd och har inte tillgång till hela mig och alla mina känslor, vilket förstås även påverkar hur jag känner för T. Terapeuten sa: “Du är som en krigare som just återvänt från striden. I krig måste man stänga till om hjärtat för att kunna utföra det som måste göras. Där är du nu, och det är inte konstigt alls.” Håhåjaja.

Jag har också varit på bio med grannen G och sett Downton Abbey, ett absolut måste för ett Downton-fan men egentligen en tramsig film med förlegade värderingar. Förstås, men också två timmars underbar verklighetsflykt. Efteråt gick vi på kinarestaurang och hade det jättetrevligt. Livet, livet – mörkt och ljust, djupt och ytligt, fniss och gråt – allting om vartannat. And the beat goes on…

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s