Jo men ganska bra, vill jag säga. Sommaren tuffar på. Jag är ledig rätt mycket, har jobbat en dag i veckan under juli vilket har känts alldeles lagom.
För ett par veckor sen fick jag helt plötsligt ryggskott för första gången i mitt liv. Som tur var hade osteopaten som räddade mig då jag skadade bäckenet inte semester, och även den här gången var han till stor hjälp. Jag kom in på hans rum som ett vrak och gick därifrån hel och rak, även om det sen tog en vecka innan ryggen var helt bra.
Jag har badat mycket, besökt syster Yster i Stockholm och haft barndomsvännerna på besök. En långhelg tillbringades hos äldste sonens svärföräldrar på västkusten, och T, Grace och jag har kuskat runt en del med hans lilla husbil.
Kvällarna börjar bli mörka, och just ikväll kom jag på mig själv med att se fram mot höst och vinter. Mot mörkret, myset, lugnet. Vadstena invaderas av turister under sommaren, vilket är bra för stadens ekonomi men dåligt för sinnesfriden.
Jag ser fram mot resten av mitt liv, helt enkelt. Det känns som jag har landat i en sorts frid, men inbillar mig inte för ett ögonblick att den kommer att vara för alltid. Bättre än så känner jag mig själv, men det känns ändå hoppfullt, livet.
På onsdag ska jag träffa traumaterapeuten vilket känns både spännande och läskigt. Jag längtar efter att få berätta min historia om R’s sjukdom för henne, men vem vet – kanske kommer vi att landa i något helt annat. Kanske började min historia långt innan dess.
idagtankerjagpa 
Det gör mig så väldigt glad att läsa dina ord. Blir orimligt nöjd över att en, egentligen, okänd kvinna mår bra! Jag tycker du har gjort det helt fantastiskt bra och jag tror att tiden framåt kommer att skänka dig mycket gott. Önskar dig en underbar tid i livet!
Tack snälla Lisa. Så, så gulligt av dig❤