T och jag har fått för vana att gå hand i hand när vi är ute med Grace. Jag tycker så mycket om det. Han har såna sköna, varma händer och hans grepp är aldrig på nåt sätt krävande, utan känns bara självklart och tryggt.
Våra steg har hittat samma takt, även om det tog ett tag eftersom jag var så programmerad efter R’s takt. Och vi pratar och pratar, turas om att hålla i Graces koppel, att plocka upp bajset och att banna henne när hon försöker äta kattskit eller nåt annat äckligt.
Allt känns så självklart och varmt. Lugnt och tryggt. Men när vi möter bekanta kan jag inte låta bli att tänka: Vad tänker de när de ser oss? Att det var värst så fort hon glömde sin sjuke man. Så mycket för den sorgen, alltså. Det var raskt marscherat, osv. Eller?
När har man rätt att gå vidare, både i sina egna och andras ögon? Det var fjorton månader sedan R flyttade till det första boendet, och redan ett par år innan dess handlade mitt liv mest om att vara den vårdande, omhändertagande.
Fortfarande är min relation med T enbart av det vänskapliga slaget, även om vi, som sagt, promenerar hand i hand. Känslorna finns där, men det här är jäkla komplicerat. Jag har insett att jag, för att någonsin kunna gå vidare, måste släppa taget om R. Måste acceptera att han aldrig kommer tillbaka. Måste förstå att jag har rätt till lycka, till kärlek i vilken form den än må vara, och till att må bra.
Det är en process förstås, och under tiden njuter jag av att känna värmen och styrkan från T’s hand, tryggheten den skänker och pirret i min kropp. Because I’m worth it.
idagtankerjagpa 
Det kommer alltid finnas människor som tänker och tycker saker, hur lång tid det än går. Det är bara du som kan känna om det är rätt tid eller inte. Så fint att gå hand i hand, värme och ömhet är fint som snus ❤
Tack❤
Håller helt med Pernilla. Det är bara du som vet vad som är rätt. Tror att du levde i separation länge innan det fick ett slut. Klart du behöver värme. Just take it! På dina villkor så klart.<3
Tack❤
Man har rätt att gå vidare när man gör det. Ingen annan än du vet när det är dags 🙏🏻 Andras åsikter? Det kommer alltid finnas människor som har synpunkter, är de viktiga för dig? Om inte, vem kan inte bejaka värme och att promenera hand i hand? ❤️
En underbar bok är “Vi, de drunknade” av Carsten Jensen. Den är fylld av klokheter, dessutom vackert skriven. Kom just att tänka på ett citat ur den, önskar så att jag hade exakta ordalydelsen men innebörden är (om en änka): “Man sa att hennes hjärta var kallt eftersom hon träffade en ny man så snart efter, men i själva verket var det tvärt om.”
Något i den stilen. Åh, måste läsa om den boken!
Det var en fin formulering. Tack, den tar jag till mig😊