Jösses vilken bottennotering de senaste tre dagarna varit. Man kan lugnt säga att jag rotat runt i det allra innersta, det mörkaste, mest smärtsamma… Och det bara kom, som från ingenstans. Jag mådde ju rätt bra, kände att det gick framåt och allt det där, men nu har jag gråtit i tre dagar och funderat så mycket kring mitt livs syfte. Om det ens finns någon mening med att jag finns. Om jag behövs alls och vem jag är nu. Jag har känt mig så ensam och så totalt lösryckt från alla sammanhang. Så icke tillhörande.
Och som ett brev på posten hamnade jag i blåsväder på Facebook. Jag var dum nog att vädra en åsikt i Vadstena-gruppen och hade på ett par timmar fått 205 kommentarer, varav en handfull var vänliga eller åtminstone artiga, och resten bara hemska. Är det inte intressant, så säg? När man är som mest nere på botten så drar man till sig negativa energier. En jäkla mobb som bara är ute för att såra. Jag borde vetat bättre, men man tror ju att vuxna människor ska kunna behålla nåt uns av hövlighet och respekt för andra även på Internet, men…
Så idag vände jag Vadstena ryggen, packade hund och matsäck och åkte ut till området där jag växte upp. Det som för alltid kommer att vara mitt hemma. Där mina rötter finns, min själ och min släkts blod. Jag grät där också, men av glädje över att äntligen få komma dit igen. Så där tillbringade vi dagen, min gyllene vän och jag, och där läkte jag ihop en smula. Fick tillbaka mitt fokus och någon sorts gnista.
Livet är verkligen stenkul, eller hur?
idagtankerjagpa 
Här har det skrikits i två dagar. Jag är helt slut. Orkar inte med all den här ilskan som finns i mitt hem. Ingen bra tröst för dig…eller kanske. Att vara ensam känns liksom lite som jag avundas dig nu. Kram ❤
Jag kan förstå din avund. När R var sjuk drömde jag om att få vara ensam. Jag fantiserade och skrev långa listor på allt jag skulle göra sen. Och visst är det skönt på många sätt, lugnt och praktiskt att få fatta alla beslut själv, men det är nog en instinkt vi har att vilja höra till en flock av något slag. Det känns inte naturligt att vara ensam, även om jag aldrig nånsin skulle vilja ha tillbaka sjukdomsperioden.
Kära du, jag hoppas så att ni på nåt sätt ska få ett lugnare klimat i er familj. Det låter såå jobbigt❤
Åh Carina. Det låter tungt. Avskyr klimatet som finns i sociala kanaler så fort man inte tycker lika. Åsiktskorridoren är hemsk och blir bara trängre. Samtidigt måste man ju få tycka vad man vill.
Skickar en kall morgonkram -17 😬
Och skulle jag säga; du är viktig! Du har en plats hur otydligt det än kan kännas ❤️
Tack❣
Åh, så tråkigt. Det där med åsikter på nätet är en balansgång. Jag har själv alldeles för svårt för att hålla tand för tunga, särskilt när det kommer till (bristande) människosyn, men det negativa som följer flera dagar efteråt gör att “man borde” låta bli… Å andra sidan vill jag heller inte vara en sådan som sitter tyst, det finns alldeles för många sådana.
Jag förstår att du inte orkar nu, men när du gör det kan jag tipsa om att se vad det finns för möjligheter till att jobba lite ideellt i Vadstena? Jag vet, av egen erfarenhet, att det är få saker som får en att må så bra som det. Finns det kanske någon Erikshjälpen där de behöver volontärer, eller ett Röda Korset där alla som vill hjälpa till tas emot med öppna armar? Innan livspusslet blev för meckigt hjälpte jag till med läxhjälp genom Integrationsverksamhet. Jag lovar, jag var HÖG på det varje tisdagskväll.
Det är en bra idé, även om allt sånt är begränsat nu i Covid-tider. Jag har funderat på att gå med i Lions. De har ett sånt fint loppis och de verkar så himla trevliga allihop med mycket skoj o skratt. Får se framöver. Tack!🥰
Åh! Det skulle kanske vara något för mig också. Röda Korset eller nåt. Ska jag försöka ha i åtanke, sen när det går.
Livet är inte bara stenkul, det är HILARIOUS.
Hahaha, till och med f-ing hilarious🤪😁😂