Några skymningsfunderingar…

Klockan är strax efter åtta på kvällen och det skymmer. Faktiskt tycker jag att det känns vilsamt. Sommaren är så kravfylld, man blir ju precis slut av att försöka leva upp till alla förväntningar. Jag älskar våren när allting ligger framför mig som ett löfte och det bara blir vackrare ute för varje dag. Och jag älskar hösten, den där klara, friska med färgsprakande löv och vidhängande vemod. Vintern kan man i stort sett snabbspola förbi, fast det är vilsamt med mörkret förstås. Sommaren – ja den är som den där kompisen man ser fram emot att träffa men som man sen upptäcker att man inte har så mycket gemensamt med som man trodde.

Förra veckan var det stadsfest här i Linköping. Sambon och jag håller fortfarande på att reparerara våra ganska tilltufsade nervsystem, men vi tyckte att vi skulle vara som Fantomen; ta på oss vanliga kläder och uppföra oss som vanliga människor. Så vi försökte uppskatta stadsfesten men huvva, så mycket folk och oväsen. Det är bara att inse att slikt inte är för oss, i alla fall inte just nu. Vi letade oss fram till det lugnaste fiket på den lugnaste bakgatan och satt där och djupandades.

Igår däremot var en underbar dag. Vi åkte till Hultsjön, ett bad som vi ofta åkte till när barnen var små. Där är precis så där som jag vill ha det; en underbar liten sjö omgiven av djupgrön skog. Visst, en del barnfamiljer fanns det där men de störde absolut inte. Alla fick plats. Och jag simmade länge, länge i det humusbruna, glittrande, friska vattnet, omgiven av den fantastiska grönskan. Där mådde jag bra. Där var jag hemma.

Och nu är det, som sagt, kväll. Pajen står i ugnen och snart väntar en av de där underbara brittiska tv-serierna. Jag tränar mig fortfarande på att ta det lugnt. Huvudet snurrar iväg om det kör ihop sig det minsta. Jag inser att jag var värre illa ute än jag hade märkt, men det blir bättre för varje dag.

Jag har fattat ett beslut inför hösten; jag ska inte ha några meditationskurser. Hur roligt och mysigt det än är. Ibland måste man bara dra i bromsen, och det känns faktiskt jätteskönt. Har man en kurs måste man kunna leverera, och jag tänker på några ord ur boken “Helande händer” av Barbara Ann Brennan: “Först måste helaren hela sig själv, sedan kan han eller hon hjälpa andra.”

Precis så.

30858_1181201663531637__sparkling-waters_p

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

4 Responses to Några skymningsfunderingar…

  1. Johan Gunnbäck says:

    Så rätt, så rätt Tulle. Jag jobbar hårt med mig själv oxå. Det är viktigt att dra i bromsen. Understundom även sätta sig själv på första plats. Jag kämpar på med mina båda krämpor o det går väl halvbra. Dock är det kanske ibland lockande att ta den enklaste vägen ut vilket för mig innebär att inte gå ur sängen alls.!? Inte bra alls. Denna helgen som varit har jag faktisk bara sovit. Är mitt uppe i ett MS-skov som jävlas. Men man måste nog som du säger hela sig själv för att kunna hela andra.
    Kramar!

  2. enaningomyoga says:

    Svårt ibland att ta rätt beslut men så skönt när det är gjort. Jag känner mig så lik dig, jag kunde ha skrivit det du skrev om stadsfesten 🙂 Varm kram’

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s