Lille Alans gåva…

I morse vaknade jag kl 7 med en känsla av så stark frustration att jag ville krypa ur mitt eget skinn. Känslan av maktlöshet gjorde mig tårögd. Jag, liksom de flesta, drabbades igår av bilden av den drunknade 3-åringen Alan och på en enda gång blev det här med flyktingströmmen så verkligt, så fruktansvärt och kom så nära. Nu gick det helt enkelt inte att värja sig längre, det gick inte att titta bort, att låtsas att inte se.

Men jag var arg där jag låg i min säng. Frustrationen och känslan av maktlöshet gjorde mig rent ut sagt förbannad. Vad ska jag göra? Vad kan vi göra? Europa misslyckades med att rädda Alan, stod det i rubriken, men vad i h-ete kan vi göra??!! Hur ska jag kunna få slut på kriget i Syrien? Hur ska jag kunna bekämpa IS?

Känslorna svallade inombords, och när jag gick upp och lyfte upp lokaltidningen från hallgolvet fanns det på första sidan bilden av en drunknad man. Jävla värld! Jävla idioter som krigar och tvingar folk på flykt! Jävla, jävla skit!!!

Men, så satte jag igång datorn. Läste bloggar och tittade på Facebook. Många miljoner kronor insamlade bara på ett dygn, upprop att skriva under, Röda korset, Unicef, Rädda Barnen. Plötsligt är det som om lille Alan i sin röda tröja, han som ligger död på stranden istället för att springa omkring och leta efter snäckor och fina stenar, har väckt oss alla ur försteningen.

“Vi är trots allt en hjälpande nation, vad än brunskjortorna gör.” skriver Annika i bloggen enaningomyoga. Vi gör vad vi kan – en organisation har dragit igång. Kläder och saker samlas in, människor går ihop i sin kamp för att hjälpa. Och nu rinner mina tårar för andra orsaker, för att vi räcker ut våra händer för att hjälpa till. För att vi glömmer det där med vi och dom. För att alla barn är allas våra barn. För att Alan kanske inte dog i onödan, hur grymt det än låter. För att vi, i tider då vi tvingas stänga till våra hjärtan för att kunna uthärda verkligheten, behöver de allra starkaste påtryckningsmedlen för att tvingas se, tvingas reagera, tvingas vara medmänniskor.

Störst av allt är kärleken.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

2 Responses to Lille Alans gåva…

  1. enaningomyoga says:

    Du har rätt, störst av allt är kärleken. Låt oss hålla oss i det när det känns hopplöst min vän! Varm kram

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s