Uppe i varv…

Det är svårt att koppla av. Jag inser att jag befinner mig på en mycket högre stressnivå än jag trodde. Tvingar mig att sitta på balkongen och bara sitta där. Bara. sitta. där. Göra inget – det där som är så svårt för mig. Jag som alltid borde vara någon annanstans, göra något annat, där, då. Allt annat är slöseri med tid. Det är alltid lite bråttom i min värld, tiden måste användas till något.

Det tar tid att landa och nu får det ta tid. Jag tar bort lediga massagetider i bokningen, viker dem åt mig själv, åt att försöka ta tillvara på den här sensommarvärmen. Sommaren som kom ändå till sist. Som bonus, som plåster på våra stackars regniga och kalla sommarsår. Solen, som blir ytterligare en stressfaktor, för nu måste man ju verkligen passa på och NJUTA.

“Chilla mamma”, säger yngste sonen. Jag vet knappt hur man gör det just nu. Kunder kontaktar oss om nya översättningsuppdrag, transkriberingar, språkgranskningar. Inte nu, men framöver. Och jag går igång i tvåhundra direkt, bevarar mejl, kollar i almanackan, räknar på dagar och timmar. Hinner vi? Klarar vi det? Skulle det funka?

“Ta inte på dig för mycket nu, mamma”, säger yngste sonen. Tack, kloka barn, som håller mig på jorden. Sambon suckar och somnar om när jag studsar upp tidigt för att svara på en kunds förfrågan. Han som nätt och jämnt återhämtat sig, och som varit tvungen att lära sig koppla av, koppla ifrån, för att härda ut i klådan.

Sambon och yngste sonen ligger och småpratar i evigheter. Hur gör dom? Yngste sonen lyssnar på musik, låt efter låt i flera timmar. Hur kan han det? När gjorde jag det sist? Lyssnade på musik utan att samtidigt göra något annat, bara för att det är en njutning?

Jag drömmer att jag tittar på en kvinna som försvinner under vattnet men hela tiden dyker upp igen, ända tills hon sjunker ända ner till botten och stannar där. Jag vaknar med bankande hjärta, rädd. Var det jag som sjönk?

Och jag vet. Vet allt det där med att lyssna på kroppen, andas, meditera, långsamhetens lov. Jag vet så väl. Just nu snurrar det på, snurrar i huvudet, men nog ska det snart sakta in ändå. Jag tar bort fler tider från bokningen. Det här får bli min semestervecka, med sommar och värme. Äntligen.

I går fick jag massage av kollegan och vännen R. Hon gör något med min ryggrad och jag känner energin strömma fritt från huvudet och ner i kroppen. Budskapet som kommer till mig är: “Det är aldrig för sent. Allting befinner sig i ständig rörelse framåt.

I morgon åker vi och badar.

AA-OVERLOAD1

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

4 Responses to Uppe i varv…

  1. Det ÄR ju svårt när man är en sån person. Att bara vara. Men du har ju iaf insett det nu och försöker göra plats för mer vila. Det är bra. Lägg åtminstone inte på dig någon mer tyngd i form av att du borde veta bättre än att lägga på dig så mycket. Du har insett och du gör något åt det = mycket mycket bra. Kram!

  2. enaningomyoga says:

    Som sagt det räcker inte med att veta vad man ska göra, att bara vara utan måsten, man måste göra det också 🙂 Njut och bada och hoppas tankesnurren slutar. Kram!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s