Ojojoj, vad dagarna går…

Ja, ni får väl stå ut med att det är lite glest mellan blogginläggen för närvarande. Tänker på Vimmelmamman som skriver i sin blogg att hon minsann inte läser bloggar som inte uppdaterar varje dag. Då vet jag i alla fall en som inte läser min blogg…

Mycket händer. Det känns som att allt sakta men säkert faller på plats. Det ena efter det andra, och egentligen är det bara att ta det lugnt och åka med. Lika tusan vaknar jag ibland vid två på nätterna, lätt panikslagen både över allt som är att göra och över det faktum att vi ska flytta härifrån. Det blir verkligare och verkligare. I lägenheten faller saker o ting också på plats. Vi håller på och väljer tapeter minsann, och snälla hyresvärden har gett oss lov att redan nu börja ställa ner saker i källarförrådet.

Idag hade vi trevligt främmande: Lisa (en av mina kära bloggläsare) och hennes man kom hit eftersom vi mer eller mindre ofrivilligt har startat en (eller heter det “ett”?) loppis (här skulle det vara ett foto, men eftersom den förpillade kortläsaren till kameran lagt av så får ni föreställa er det istället). Vi fikade och tittade runt och efter ett par timmar åkte de härifrån med bilen nedtyngd av allehanda saker. Och häromdagen var ett par andra kompisar/kunder här och fyndade i bodar och uthus. Ett trevligt sätt att bli av med sina saker måste jag säga, eftersom det också innefattar trevligt umgänge med vidhängande fika.

Vi njuter så mycket vi bara kan. Vädret är underbart och vi sitter ute och fikar o äter, promenerar i solnedgångarna, plockar övermogna bigarråer uppe i hagen (tänk er ett foto på en skål med övermogna bigarråer), hallon och krusbär i trädgården, känner alla dofter, lyssnar på fåglarna och suger ut det allra bästa med att bo här.

Äldste sonen är hemma från Norge ett tag igen för att hjälpa oss att packa/bära/köra bort/bränna etc. Yngste sonen är i Finland hos en kompis. Första gången han flög dit var han fjorton år och jag skjutsade upp honom till Arlanda. Sen tjöt jag hela vägen till Södertälje. Den här gången flög han från Norrköping och jag slutade gråta redan när jag satte mig i bilen på parkeringen. Han är ju faktiskt nitton nu och jag får börja kapa navelsträngen. Men, dessa älskade barn. Man vill dem det allra bästa, och det finns ingenting som kan beröra hjärtat så mycket som just deras väl och ve. Så är det och så ska det vara.

Våra köpare är tillbaka från sin semester och kom hit idag med en flaska rödvin från Toscana till oss som tack för att vi tittat till deras hästar, så den ska vi festa på ikväll. Nu vet ni läget, och så packar jag väl vidare, då.