Jobbiga telefonsamtal och så lite solsken…

Usch ja, så kom det då ett sånt där jobbigt telefonsamtal från stallet. L. ringde i går morse och berättade att Caritsa hade jätteont i sitt bakben. Det som redan är dåligt. Jag åkte dit idag och konstaterade att det var svullet och varmt och att hon inte gärna stödde på det, men att det blev bättre när hon fått gå omkring i hagen en stund. Kanske har hon vrickat sig, sträckt sig, halkat… vad vet jag, men det är så typiskt att det är det ben som redan är dåligt. “Men du vet att det här måste komma nån gång”, sa L. “Hon är ju i princip 29 år, nån gång måste hon…”. “Ja, ja”, avbröt jag. “Vi avvaktar några dagar och ser åt vilket håll det går.” För övrigt äter hon med god aptit och kliade sig på mig så jag nästan trillade omkull, så humöret är det inget fel på. Nu håller vi tummarna, hör ni…

Efter dessa dystra rader tänkte jag berätta ett par solskenshistorier. Jag älskar såna, där man får ytterligare belägg för att vi till stora delar själva skapar våra liv utifrån de förutsättningar vi har. Väljer vi att vara offer så förblir vi offer, väljer vi annat så…:

En kollega berättar om en ung man som kommit i hennes väg. Han är från Bangladesh och hans uppväxt var det allra fattigaste fattiga. Så där som vi inte ens kan föreställa oss. Men han fick gå i skola, och tidigt i livet bestämde sig denne unge man för att han minsann skulle studera utomlands. Efter många irrvägar hamnade han i Linköping, knackade envist dörr för att söka jobb. Dag efter dag, dörr efter dörr, tills han slutligen fick jobb på en snabbmatskedja. Han kom in på en data-nånting-utbildning på högskolan, arbetade och pluggade i fyra år och fick sin examen med höga betyg. Nu har han fast anställning på ett stort företag. Han har dessutom startat en fond för att ge ekonomiskt stöd till barnen i sin hemby så att de kan få gå i skolan. Vilken kille, va?

En av mina kunder är lärare och hon berättade en liknande historia om en ung pojke som kom till Linköping som flykting. Han var analfabet men på två år hade han lärt sig svenska, läsa och skriva och läst in baskunskaperna så att han kunde börja på gymnasiet. Han var då sjutton år. Han jobbade samtidigt för att hjälpa till att försörja sina småsyskon. Han var en strålande begåvning och han startade studiegrupper i sin klass för att hjälpa dem som inte hade det så lätt i skolan som han. Han tog studenten i våras som bästa elev någonsin på den skolan. “Jag blir så ödmjuk när jag ser honom”, sa min kund, “och jag är så stolt över att ha fått vara en av hans lärare.”

Och så tänker jag på min egen sambo som växte upp i England i en familj med dåligt ställt och många barn. Tidigt i livet kände han att det måste finnas nåt annat än att få arbetslöshetsersättning och sen gå till puben och dricka upp pengarna. Så han lyckades ta sig in på college, utbilda sig och upptäckte att en helt ny värld bredde ut sig framför honom. Vi har ett foto där han får ta emot pris från borgmästaren som “the most outstanding student of the year”. Och sen fick han ett stipendium för att studera vidare i Sverige och the rest is history, som man brukar säga.

När jag hör sånt här tänker jag på våra egna barn, och i stort sett hela det här samhällets barn, som vi har sopat banan åt. Curlat och serverat, det dignande smörgåsbordet av möjligheter finns rakt framför näsan på dem men övermätta som de är orkar de nätt och jämt plocka till sig av godbitarna. “Jag orkar inte.” “Det är så tråkigt.” “Det är så jobbigt”. “Jag är så trött.” Suck, jag vill ruska om och väcka upp. Be dem se på världen omkring sig, se barn som gärna skulle ge sin ena arm för att få gå i skolan och slippa försörja familjen eller bo på gatan.

Nåväl. var och en lever i sin egen verklighet och vår verklighet ser ut som den gör. På gott och ont. Och nu har ni fått er till livs först en del av min oro, och sen på det lite solsken. Precis som livet är; mörkt och ljust, oro och hopp. Hjälp till att hålla tummarna för min lilla häst nu är ni snälla.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

2 Responses to Jobbiga telefonsamtal och så lite solsken…

  1. Lisa says:

    härliga solskenshistorier!!!

    Men här hålls nu alla tummar och tassar vi kan uppbringa att Damen blir bra i sitt ben!!!
    Hon ska väl för sjutton få åtminstone en fin sommar innan det är dags!!!

    Massa uppiggande kramar till dig Carina och klappa om Damen ordentligt när du träffar henne ❤

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s