Några rader i tidningen…

Några rader i dagens tidning drar igång en massa minnen och tänk i mig:

..när hans son som 13-åring tog livet av sig efter åratal av mobbing och trakasserier. “Han orkade helt enkelt inte längre”, säger fadern.

Och mitt hjärta spricker upp och blöder floder av klarrött blod. Och helt plötsligt går jag i 7:an igen, och inget är som det brukar. Ny skola, nya lärare som inte känner oss, klassen som jag gått i sedan första klass har splittrats upp, nya grupperingar, ett annat hårdare klimat. Och så jag, känslig och vek, fortfarande ett barn i kropp och själ. Jag har just tillbringat ännu ett härligt sommarlov på bondgården med kattungar, kalvar, jordgubbar och lek med sommarkompisarna. När jag kommer tillbaka till Stockholm är allt annorlunda. Mina kompisar sen lekis har under sommaren blivit vuxna, provat på alkohol, börjat umgås med killar. Och så jag – barnet, hur kan det bli annat än fel?

Men ni kanske kan föreställa er förvirringen och smärtan som uppstår när de som alltid varit ens kompisar helt plötsligt vänder sig mot en, fryser ut en, visar att man inte duger, inte passar in, inte får vara med. Förvirringen, och hur man desperat försöker hitta svaren på vems är felet, och vad är felet? Vad är det som är fel med mig?

Ni som har barn i skolåldern, prata med dem om mobbing. Prata om hur lätt det är att såra andra människor, att göra dem illa även om man kanske inte menar det. Och hur det är precis lika fel att bara hålla tyst istället för att gripa in. Att det enda som behövs ibland är ett: “Lägg av! Det där är inte schysst.”

Och ni som har barn i skolan, se till att de har det bra. Kolla att de har kompisar, att de får vara med. Att de inte kommer hem ledsna varje dag, inte vill gå till skolan för de har ont i magen. Prata med dem, fråga, ställ krav på skolan, slå in alla dörrar, riv väggar och murar och ge aldrig upp! Visa att ni alltid, alltid står på ert barns sida.

För mig slutade det ändå bra. Efter 7:an flyttade jag och mina föräldrar till Linköping för att bo på den gård där jag tillbringade alla mina lov. Jag började i en ny skola, och jag kan lova att jag var väldigt nervös och övertygad om att jag skulle hamna utanför även där. Mitt självförtroende låg nånstans nere i skorna och skvalpade. Jag var livrädd. Men redan första dagen fick jag en bästis, och jag blev accepterad fullt ut av alla. Det här var en liten skola med en betydligt mjukare atmosfär än den stora Stockholmsskolan.

Men för resten av livet bär jag med mig spår av det som hände i 7:an. Första gången jag berättade om det för någon var när jag var 19-20 år. Först då kunde jag berätta utan att skämmas. För det är ju det man gör; man tar på sig skuld och man skäms. Och i hjärtat sitter ärren kvar livet ut, tillsammans med oförmågan att lita på andra människor och tron att förr eller senare sviker alla.

Det här är ingenting jag går och tänker på till vardags, men nu när hostan drar upp en massa gammal ilska inom mig så dyker även de här minnena upp igen. Som vuxen har jag bilden klar för mig, jag har analyserat alltihop, jag har förstått och jag har till viss del förlåtit eftersom det handlade om i grund och botten osäkra människor i gränslandet mellan barn och vuxen som själva hade en hel del i bagaget.

Men smärtan blir man aldrig riktigt av med. Så snälla, prata med era barn.

Stöd gärna Friends arbete: www.friends.se

 

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

2 Responses to Några rader i tidningen…

  1. CamillaL says:

    Högstadiet är en tuff tid för många, ibland känns det som om alla har så fullt upp med sitt eget att de inte varken orkar eller vågar räcka ut en hand till någon som är svag eller annorlunda! Viktigt att vi vuxna vågar, både lärare och föräldrar!
    Nätmobbningen har ju tillkommit sedan vi gick i skolan, omöjlig att upptäcka om inte någon tar mod till sig och slår larm! “Vanliga och väluppfostrade” ungdomar skriver saker till varandra som får en att häpna…

  2. Så himla viktigt inlägg. Jag hoppas att jag lärt mina tjejer om respekt, hänsyn och omtanke om andra. Att det är tillräckligt. Jag menar. Det är ju inte bara i skolan, barnaåren, tonåren. Det gäller ju hela livet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s