Ojojoj, det var verkligen en seg historia den här infektionen. Sambon och jag hostar fortfarande och hasar omkring i snigeltempo, men effekten är ju onekligen att all stress har släppt, för vi orkar helt enkelt inte. Så det är ju bra. Faktum är att jag liksom strosade igenom mataffären igår, och det har nog aldrig hänt. Det brukar vara 200 km i timmen, typ.
Och i går kväll fick vi äntligen till en liten grillafton med äldste sonen. Grilltillfällena har ju inte direkt varit så jättemånga hittills i sommar, men i går så! Mysigt.
Så det var ju frid och fröjd. Men sen idag. Så upptäckte sambon ett pyttelitet hål på en av förstutrappans stolpar. Och han började förstås peta i hålet, och tog fram sin kniv och petade lite till. Jag gick upp och lade mig och sov en stund och när jag kom ner: Tadaaa! Så var halva stolpen borta och sambon stod med hammare och mejsel och mejslade bort en massa ruttet trä. Förstås. Vore han i toppform skulle det sluta med att han byggde om hela förstutrappan, men nu nöjer han sig förhoppningsvis med att sätta dit en ny stolpe.
Vi får väl se…
idagtankerjagpa 
Men det tar väl bara en timma 😉
Klappen till damen o kramen till dig!! 😀
*gapskratt* Exakt, Lisa! En timme…max…:)
kram!