Goda nyheter:)

Det var med hjärtklappning och andnöd jag åkte till stallet idag för att möta upp med veterinären. Men när jag gick ut i hagen för att hämta in Caritsa såg jag att svullnaden hade gått ner rejält! Och veterinären (Knut Bakke, en suverän person) klämde och tittade och hummade och kom sen fram till att hon förmodligen halkat i hagen och sträckt eller på annat sätt skadat sin redan dåliga och artrosdrabbade hasled, men att skadan nu höll på att läka och att det inte fanns anledning att tro att hon inte skulle bli återställd. För övrigt tyckte han att hon såg väldigt fräsch och frisk ut, och han kollade hennes tänder och de var helt ok. Vi pratade en lång stund om det ansvar man har som ägare till en gammal häst, vad man behöver tänka på och att det är bra att ha folk omkring sig som inte är lika känslomässigt engagerade och som kan påpeka när det börjar bli dags.

Men än är det inte dags att räkna ut denna järnlady! Hon fick antiinflammatorisk och smärtstillande medicin för att snabba på läkningen och jag fick stränga order om att hålla igång henne så mycket som möjligt med promenadridning när hon väl har återhämtat sig, se till att hon inte blir för tjock och tung, kolla så att hon verkar glad och med i matchen och sen får vi ta ett eventuellt beslut till hösten – beroende på hur hon mår, förstås – huruvida hon ska behöva sträva igenom en vinter till eller inte.

Så önskade han lycka till och åkte och jag grät en skvätt av lättnad och glädje och släppte ut henne i hagen igen till kompisarna. När jag åkte hemåt stod hon i solskenet och mumsade hö med de andra. Och så går det ett tag till, hörni. Och vill ni se en superfint stylad bild på damen ifråga så kika här: http://photoartbyanna.wordpress.com/2013/02/28/photo-art-friday-vintage/ Caritsa har ju nämligen gått och blivit fotomodell på gamla dagar. Och Anna tar så suveräna bilder och stylar dem dessutom superproffsigt. Titta själva!

Och jag vet inte. Kanske var jag lite för snabb med att säga att jag skulle lägga ner bloggen. Åh, vad jag är velig. Står ni ut med att jag velar fram och tillbaka så här? Bloggen är mig ju trots allt ganska kär… Nu rimmade jag också! Jag väljer att säga: På återseende!