Pajas

blev jag kallad idag och den snytingen visste var den tog. Är det nåt jag hatar så är det att på nåt sätt uppfattas som oseriös. Och det vet han förstås, T. Han känner mig väl.

Det var första gången vi sprang på varandra sen jag “gjorde slut” (låter som om vi är typ fjorton år…). Han sa annat också. Han är sårad och arg så det får jag väl bjussa på, men det där med pajas som han slängde efter mig har jag svårt att svälja.

Nåväl, på onsdag ska jag besöka R. Den underbara personalen A-S sa: “Jag förstår att det här är ett jättestort steg för dig, men vi finns där och stöttar. Blir det på nåt sätt jobbigt eller obehagligt så går du bara ut och så tar vi över.”

Hon sa också att hon inte kan garantera att han känner igen mig, eller att vi kommer att kunna ha ett samtal. Fan också, tänkte jag direkt. Jag har väntat för länge. Skulden knackade på, men så tänkte jag att nej, jag har inte varit redo förrän nu, och det får bli som det blir. Jag gör så gott jag kan.

Det känns nervöst och jag får jobba hårt med min tillit. Direkt efteråt ska jag till terapeuten, och det känns bra. Hur det än blir finns hon där och kan skrapa upp resterna av mig, haha.

Och jag känner att nej du, T. Man kan tycka saker om mig och kalla mig allt möjligt, men nån jävla pajas är jag inte.