Som jag kände igen mig

Det finns en kvinna här i staden som jag känner sedan tidigare. För nästan ett år sen stötte vi ihop. Hon såg så ledsen ut, och när jag frågade berättade hon att hennes man börjat bli dement. Jag erbjöd mitt stöd, förstås. Bad henne ringa, sa att vi kunde ses och prata, försökte få henne att förstå att hon behövde det, men hennes svar var: “Nej, jag kan inte prata om honom. Då utlämnar jag honom, sviker honom.”

Som jag kände igen mig. Precis så resonerade jag också. Man bär hellre hela bördan själv, med sviktande knän och en rygg som riskerar att gå av, än att anförtro sig och berätta hur illa det står till. Mitt hjärta blödde för henne, men jag var förstås tvungen att respektera hennes beslut. “Du vet var jag finns”, var det enda jag kunde säga.

I somras stötte jag och T på henne och den sjuke mannen. Jag iakttog hennes strategier för att dölja hans sjukdom så gott det gick, den forcerade tonen och hur hårt hon slet för att distrahera oss och skyla över så vi inte skulle märka av hans snurrighet. Precis så brukade jag också göra. Som jag kände igen mig.

Häromdagen mötte jag henne på stan. Jag frågade hur det går, om de kommit nån vart och hon berättade att en minnesutredning är påbörjad. “Jag måste ha hjälp”, sa hon. “Jag går under, börjar gråta om nån säger nåt snällt. Och jag har förstått att innan diagnos får man ingen hjälp.” Och så är det. När diagnosen väl är ställd öppnas himlens portar i form av daglig verksamhet, avlastning och växelboende. “Det är precis vad vi behöver”, sa hon.

Vi enades om att det är en djävulsk, förnedrande sjukdom. “Det måste vara som att få in en demon i hjärnan”, sa hon och jag höll med. Precis så. Som om all världens värsta despoter hållit krigsråd för att tänka ut det värsta tänkbara. (förutom sånt som drabbar barn, för det är alltid värre)

När jag berättade för T om vårt möte undrade han om inte det hon sagt hade gjort ont i mig, men nej. Jag kände inget annat än glädje för hennes skull, för i hennes ögon hade jag sett en glimt av livsvilja, av lättnad och försiktig glädje. Som att hon vädrade morgonluft, anade att det trots all djävulskap skulle komma att finnas något annat, ett efteråt. Att vägen ändå, trots allt, går framåt.

Och som jag kände igen mig.

Advertisement