Tankar i solskenet…

Jag gick upp till brevlådan och hämtade tidningen i morse. Solen sken från en fullkomligt klarblå himmel. Islandshästarna lekte i hagen, jagade varandra, busade och slogs sådär lite på låtsas. Ungefär som tonårsgrabbar gör. Jag gick och kände hur bra jag har det, mindes känslan från igår kväll när jag åt födelsedagsmiddag med familjen – mina närmaste och allra käraste här i livet.

Och då började jag tänka på C. – en ung man som var massagekund hos mig. Han var inte fyllda 25. Han hade ett tungt arbete som slet på kroppen. Kroppsligen var han en vuxen man, men sinnet var på många sätt mjukt och känsligt. Vi skrattade mycket tillsammans. Han hade en underbar humor och självironi, självdistans och ödmjukhet. Han hade många vänner. Han berättade om sin familj – far, mor, syster och mormor – med mycket kärlek i rösten. Han var en bondgrabb. Han hade planer för framtiden och drömmar. Han längtade efter kärlek. Han funderade på att kanske utbilda sig för att slippa slita så hårt. Han renoverade och byggde på sitt hem, och hoppades att kanske en gång skulle en kvinna bo där med honom.

För ett par veckor sen läste jag hans dödsannons i tidningen. Något hade hänt i kroppen, kanske något medfött, och livet hans tog plötsligt slut.

Varför skriver jag och berättar om C? Jag gick där i solskenet i morse och tänkte på honom, och på oss alla som lever våra liv med drömmar, förhoppningar, planer. Och hur små och oviktiga vi än tycker att vi är, hur meningslöst det än kan verka vad vi gör eller inte gör, så lämnar vi alla ändå spår efter oss. Vi gör ett avtryck. Vi lämnar alla kvar någonting hos någon annan. Vi spelar roll. Vi är alla viktiga, var och en på sitt sätt, och våra liv griper in i varandra. Vi ska aldrig tro att vi är oviktiga – det är nog det jag försöker formulera. Och så det där att ta tillvara på våra dagar. De kan vara färre än vi tror….