Det där 2015…

Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut? Genomdrev du någon stor förändring?

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas? 

Vilka länder besökte du?

Bästa köpet?

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Saknar du något under år 2015 som du vill ha år 2016?

Vad önskar du att du gjort mer?

Vad önskar du att du gjort mindre? 

Största musikaliska upptäckten?

Vad var din största framgång på jobbet 2015?

Största framgång på det privata planet?

Största misstaget?

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Vad spenderade du mest pengar på?

Något du önskade dig och fick?

Något du önskade dig och inte fick?

Vad gjorde du på din födelsedag 2015?

Vad fick dig att må bra?

Vem saknade du? 

Mest stolt över?

Vad har gjort dig mest ledsen?

Högsta önskan just nu?

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?

De här frågorna – som jag för övrigt lånat från Vimmelmammans blogg – hade jag tänkt använda för ett ambitiöst inlägg om 2015, men vet ni att jag struntar i det. Jag konstaterar bara att 2015 var ett ganska trist o jobbigt år med sambons sjukdomar, för mycket jobb, läget i världen med IS, Paris och alla stackars flyktingar, SD:s framfart och idioter som bränner asylboenden, så jag lägger det året till handlingarna och väljer att se framåt istället.

Ett nytt år med nya möjligheter, almanackans blad ligger än så länge tomma och rena. Vägen går framåt. Vad väntar? En av frågorna ovan väckte funderingar i mig; “Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut?” Nej, det gjorde jag inte. Jag inser att jag sällan gör något jag aldrig gjort förut, utan håller mig inom min komfortzon. Borde jag kanske ändra på det? Våga göra något som sticker ut? Och i så fall vad?

vacker-natur_71189805

 

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Gott nytt år!

Jag kan inte samla ihop mig till ett sammandrag över året som gått. Det får vänta en dag eller två, men jag vill önska er, alla kära läsare, ett riktigt Gott Nytt År!

nyarsafton-och-nyarsraketer

Posted in Uncategorized | 2 Comments

Just nu… (ve och klagan)

Känns som att jag måste koncentrerar mig hårdare än någonsin på vad som är viktigt och vackert för mig.
Det som gör mig glad måste överväga nu när surheterna flyger omkring mig igen…
Så skriver Marika i sin blogg, och precis så känner jag också just nu. Äldste sonen har åkt tillbaka till Norge, och det känns som vanligt vemodigt eftersom jag vet att det tar många månader tills vi ses igen. Och aldrig hinner man prata om allt det där som man hade tänkt, och inte hinner man göra det man ville heller. Det blev ingen familjepromenad i skogen, ingen öl på Bishop’s tillsammans… Dagarna flög iväg och nu är han långt borta igen.
Julen är över och nu väntar bara tre mörka, jäkliga månader. Måste, måste fokusera på det viktiga, det vackra, det värdefulla. Jag gillar verkligen inte vintern. Den här snön känns fullkomligt meningslös, 3-4 dagar för sent för att ge julstämning. Jag hatar att frysa och visst, det finns vackra vinterdagar med sol men ärligt talat; hur många är de egentligen?
Jag tror tjusningen med vintern försvann efter nästan tjugo år på landet, där den bara innebar prövningar och utmaningar. Tunga hästtäcken som skulle av och på, vatten som frös, hästar som stapplade och halkade omkring i knaggliga, isiga hagar, stelfrusna fingrar, skrapa bilar, skotta snö, bära ved…
Jag föredrar grönska och varmt solsken och jag längtar tillbaka till Gran Canaria, till värmen, allt det vackra och det enkla livet. Men för att inte gå under i mörkret måste jag, precis som Marika, koncentrera mig på det viktiga och vackra: Familjen, att vi har varandra, våra jobb, mitt skriveri, vårt hem, vänner och att vi – peppar, peppar – är friska.
Så jag biter ihop och kämpar på, framåt en dag i taget, försöker ta tillvara det som är bra, som skänker ljus, som tröstar.
Åh, suck.
gran canaria
Och precis när jag har “bitterbloggat”, gnällt om hur synd det är om mig som måste härda ut i vintermörker och kyla så snubblar jag på den här artikeln och då skäms jag…
Läs, bara läs…
Posted in Uncategorized | 4 Comments

Är man inte rikast av alla…

… när man har sina älskade människor omkring sig? Igår kväll kom äldste sonen hem från Norge, reservsonen M var också här för att hälsa honom välkommen hem och yngste sonen – vår bäste vän – finns som vanligt vid vår sida.

Jag är rik och lycklig, hel och välsignad. Nu firar vi den underbaraste av jular tillsammans, firar att vi är samlade allihop.

God jul till er alla, kära bloggvänner! Hoppas ni alla har någon ni älskar vid er sida.

index

Posted in Uncategorized | 3 Comments

Ännu en dag i paradiset…

… tänkte jag faktiskt varenda morgon när jag steg ut på balkongen och såg ut över det här:

2015-12-12 14.07.41

2015-12-10 17.31.16

2015-12-10 17.31.07

Och på kvällarna när det såg ut så här:

2015-12-13 19.33.07

2015-12-10 20.08.53

2015-12-13 19.49.37

För att inte tala om när jag var vid och i havet:

2015-12-13 17.51.13

2015-12-16 14.47.13

2015-12-13 18.00.04

Och det var en fröjd att umgås med sambon och yngste sonen 24/7 i en hel vecka:

2015-12-13 16.11.12

2015-12-13 13.55.28

2015-12-12 15.22.49

2015-12-16 18.22.45

Kort sagt; en underbar semestervecka. Allt gick så bra, hotellet var toppen, ingen blev sjuk eller skadade sig (utom sambon förstås, som skrapade upp foten lite grann…). Vi åt gott, drack gott och sov som barn. Solade, badade, promenerade och tankade solljus och D-vitaminer.

2015-12-10 17.30.30

2015-12-12 15.50.42

2015-12-16 14.35.24

Det tog emot att åka hem till mörkret, men nu ser vi fram emot att äldste sonen kommer hem i morgon och att vi får fira jul tillsammans. Och Gran Canaria: We will be back!

2015-12-13 19.28.24

 

 

Posted in Uncategorized | 6 Comments

Jag vet inte vem, jag vet inte var…

… men nånstans i Sverige sitter någon och läser igenom min blogg. Av statistiken går det bara att se att någon läser inlägg efter inlägg. Det är en kul känsla, för det är ju det man vill när man bloggar; att folk läser.

För övrigt packar vi. Tidigt i morgon bitti bär det av, och kanske vi inte var smartast av de smarta, men vi gick faktiskt till puben och drack ett par öl ikväll. Bara för att avdramatisera det här med resan och packandet en smula. Sambon slog sig i slang med några vid bordet bredvid, yngste sonen och jag hamnade i en rätt djup konversation med varandra. Det var varmt och mysigt på puben. Lagom mycket folk, lagom ljudnivå, god öl.

När vi gick hem satt kalla tiggare i gathörnen, någon rullade förbi i rullstol, och jag fylldes av tacksamhet där jag gick hemåt med sambon på min ena sida och yngste sonen på den andra. Vi har så mycket, och framför allt har vi varandra.

flyg_0

Posted in Uncategorized | 2 Comments

Söndagstankar…

Söndag i Linköping. Det är mörkt och blåsigt, gatornas ljusdekorationer klamrar sig fast vid husväggarna. Sambon och jag jobbar, dels med en liten översättning som det var bråttom med, och dels hjälper vi äldste sonen att språkgranska hans inlämningsuppgift i skolan. Jag har ingenting emot de här jobbarhelgerna egentligen. Det ligger en vila i att veta att det finns en uppgift att göra. Och vädret inbjuder inte direkt till långpromenader.

Jag kollar väderprognosen för Gran Canaria; sol och 22 grader varmt. Längtar efter att bada i havet. Det är nog det jag längtar efter allra mest, det salta, svala, mäktiga, kraftfulla havet. Snart åker vi. Lämnar vardagen en stund, rutinerna och vanorna, det inrutade och förutsägbara. Lite läskigt känns det, pirrigt. Vi tycker om det förutsägbara, blir lugna i vardagslunken samtidigt som den ibland känns förfärligt enahanda. Fast skön och trygg. Si och så, svart och vitt.

I natt hade jag svårt att sova, oron malde runt i huvudet. Jag gick upp och tittade i min almanacka, såg på dagarna som kommer, de inbokade massagetiderna, de lediga dagarna, stöket före jul, dagen då äldste sonen kommer hem, och det skänkte mig ro. Att veta att vardagen finns där. Sen, när vi kommer hem. Det inbokade, inrutade, trygga.

Visby_Höststorm

calm-sea-1434266279j0e

Posted in Uncategorized | 2 Comments

Det finns ett predikament…

… som man ställs inför ibland som egenföretagare, och det är när inbokade kunder inte dyker upp, eller lämnar återbud väldigt sent.

Jag har en policy som också står på hemsidan och visitkorten; avbokning senast si och så, annars debitering. För så är det ju överallt, hos tandläkaren, frissan, doktorn osv. Sen är ju jag en flexibel person, och om en kund som jag känner har en orsak att utebli, kanske sjukt barn eller trasig bil eller nåt sånt, så är det naturligtvis okej. Shit happends, liksom. Överhuvud taget försöker jag undvika att ladda en sån situation med negativ energi. Är jag schysst och medgörlig så kommer kunden igen en annan gång, men om jag blir arg och skickar räkning och kräver att få mina pengar får jag kanske – i bästa fall – mina pengar men ser förmodligen aldrig röken av kunden mer.

Men sen är det ju det där med respekt för mig och min yrkesutövning. Jag vill inte känna att en kund är nonchalant, eller får signaler från mig att jag inte sätter något större värde på mina behandlingar. Det är en balansgång.

Idag hade jag tänkt vara ledig för jag har masserat så mycket på sistone, men igår ringde en kille och ville så gärna ha massage och healing att jag bokade in honom på förmiddagen idag. Han har varit hos mig en gång förut, för ett år sen ungefär. Jag ställde väckarklockan, gjorde mig i ordning, gick ner i lokalen och tände ljus och förberedde mig. Då kom ett sms: “Tyvärr kan jag inte komma idag, återkommer om ny tid.” Inget mer, ingen förklaring, tio minuter innan hans behandling skulle börja. Jag försökte ringa men fick inget svar, så jag skickade ett sms och sa att han inte kan avboka så sent utan att betala, men om han hör av sig snarast och bokar en ny tid så kan vi lösa det på det sättet.

Ännu har han inte hört av sig och då blir jag så där tveksam. Ska jag skicka en räkning? Ska jag låta honom slippa undan, tänka att det kanske har hänt nåt tråkigt som han inte kan styra över? Ska jag vara tuff och sträng eller inte? Ska jag tänka att det var ju bra att jag kom upp tidigt idag i alla fall och fick lite annat bra gjort?

Håhåjaja, egenföretagarens vardag…

 

 

Posted in Uncategorized | 8 Comments

Nu då, äntligen!

Äntligen 1: Att få sätta upp adventsstakar och -stjärnor. Jag älskar den här tiden på året när alla fönster och balkonger överallt formligen exploderar i ljus. Och som vi behöver extra ljus i år. Jag önskar att alla de som tvingats lämna sina hem för en oviss framtid också får se ljus och känna hopp.

Äntligen 2: Vi har bokat en resa till Kanarieöarna! Kommer ni ihåg att jag var på en prinsessresa i maj tillsammans med holländska syrran? Och att jag lovade sambon att han o jag också skulle resa? På den vägen har det varit; först var det sommar med jätteöversättning och sambons bältros rond 2 med tillhörande nervklåda som höll i sig ända in på hösten. Efter det kom jättetranskriberingsjobbet. När det är klart, sa vi, då åker vi! Men icke sa Nicke, eftersom sambon lyckades med konststycket att knäcka till ett revben (Papphammar, ni vet). Det är inte läge alls för någon resa när man knappt kan vända sig i sängen.
Men nu då! Nu har vi bokat och om ett tag ger vi oss iväg. Yngste sonen får följa med, förstås.
Vad sambon gör just nu? Letar hysteriskt efter sitt pass, förstås. Vad annars?

LPAGREE1025_1_13   Vårt hotell

Posted in Uncategorized | 8 Comments

Stressad, synsk och en smula vilse i pannkakan

Jag har väl alltid varit lite sådär halvsynsk, telepatisk, eller vad man ska kalla det, framför allt när det gäller familjemedlemmar, men nu har det helt plötsligt och av något outgrundlig anledning blivit mycket mer av den varan.

I går kom jag att tänka på en kund som gick regelbundet hos mig i flera år men som inte har varit på 3-4 år. Ett par timmar senare plingade hans bokning in i min mobil. I morse låg jag och tänkte på att det säkert var ett översättningsuppdrag på väg in, men ett litet ett. På eftermiddagen ringde en kund och ville ha en liten, snabb översättning gjord. Nu för en stund sen tänkte jag på en annan kund och en kvart senare plingade hennes bokning in. Är det bara sammanträffanden eller … ?

Rätt stressad är jag också. Det hänger i från det stora skrivuppdraget. Bra är när jag får stå och massera i lugn och ro och i min egen energi. Bra är också när jag och min lilla flock chillar här hemma. Värre är det när jag måste vara bland en massa folk, storhandla (ryser bara jag tänker på det) eller blir uppstressad. Som i dag när den lilla översättningen kom. Det var jättebråttom, vi hade bara ett par timmar på oss att göra den och jag kände direkt hur jag fick ont i magen. Det behövs inte mycket.

Härom natten låg jag och funderade på varför jag har så svårt för att göra ingenting. Varför jag måste planera in åtminstone några “nyttiga” saker att göra för att en dag inte ska kännas bortkastad och meningslös. Varför det är så svårt för mig att bara slappa?

“Viktig”, var det nån som sa i mitt huvud.
“Va? Vadå viktig?” undrade jag.
“Du vill vara viktig. Du vill känna att du har ett syfte, att ditt liv har en högre mening. Det tror du att du får om du är duktig. Duktig är detsamma som viktig i din värld. Om du inte är duktig har du ingen mening.”

Hmmm, det där tålde ju att tänka på. Jag kanske delvis förstår hur och varför det hänger ihop. När jag växte upp var “synd om” och “duktig” två starka ledord. Mamma var sjuklig så hon hade monopol på “synd om”. Återstod alltså “duktig”, och jag växte upp till en sån där duktig flicka som det finns så många av. Fast det där förstod jag för många år sen och tycker att jag har gjort upp med, men tydligen hänger några rester med fortfarande.

Och så det där med “viktig”. Man vill ju gärna vara viktig, det vill vi väl alla. Jag har länge brottats med en tanke att på nåt sätt vara speciell, annorlunda. Som att mitt liv hade ett särskilt syfte. Jag har inte fått vara vanlig och alltid lagt ribban superhögt för mig själv. För några år sen började jag lägga ner det tänket. Jag behövde inte vara jättespeciell längre, fick vara Svensson, behövde inte kämpa så hårt. Det var ovant och lite svårt om än gudomligt skönt att sänka kraven på mig själv, men tydligen hänger några rester av det också med fortfarande.

Det finns ytterligare en faktor; “Kämpa”. Att livet måste kämpas fram. Det får inte vara lätt. För att vara meningsfullt måste man kämpa, och det innebär att om jag blir för stilla eller om det blir för lugnt omkring mig så blir jag ofta rastlös och deppig och livet känns meningslöst.

Jag ber om frid och att få ha det lugnt och skönt, och när det väl blir det så blir jag nedstämd och/eller rastlös. Håhåjaja, så man håller på. Men det är bara att kämpa (haha) vidare med att komma till rätta med bagaget man släpar runt på.

Nu kom yngste sonen in och frågade vad jag skrev.
“Ett blogginlägg som heter Stressad, synsk och en smula vilse i pannkakan”, svarade jag.
“Aha”, sa den insiktsfulla unge mannen. “Dina memoarer, alltså.”

stressad-480

 

Posted in Uncategorized | 8 Comments