En paus?

Så tror jag det får bli, en paus från bloggandet. Lusten att dela tankar och känslor på det här sättet verkar ha försvunnit. Jag behåller hellre mitt för mig själv. Jag är på en helt annan plats i mig själv nu och har inte samma behov av att ventilera och skriva av mig. Känner mig stark och stabil. Urstark, faktiskt. Lugn och balanserad.

Kanske tar jag upp bloggandet igen. Jag började i oktober 2010 så det är ju några år som jag hållit på. Och bloggandet under R’s sjukdomstid var en av de saker som räddade min mentala hälsa, det är jag säker på. Då behövde jag verkligen både ventilera och skriva av mig, för att inte tala om all kärlek och allt stöd jag fick från er som läste.

Jag fortsätter att läsa mina favoritbloggare förstås, och mina kommentarer slipper ni med all säkerhet inte. Har ju lite svårt för att inte lägga mig i, haha.

Vi säger väl på återhörande❤

Hej bloggen

Fredagskväll och en ny storm är i antågande. Grace och jag chillar. Hon med ett stort märgben och jag med bra musik, god mat och tända ljus.

Förra lördagen var det jazzkväll igen. Den här gången gästades vi av tre unga grabbar från Stockholm. Diskokompisen M hade hört dem förr och visste att de var duktiga. Och jösses så duktiga de var! Som en i publiken sa efteråt: “Ja, de såg ut som 14 år och man tänkte att jaja… men herregud såna talangfulla musiker. Vad månde bliva!”

Återigen hade vi fullt hus. Många i publiken satt med slutna ögon och bara gungade med i musiken och njöt. Så härligt! Det var snäppet modernare jazz än vad vi haft tidigare, men precis lagom. Och så samspelta och lyhörda de var för varandra. Underbart!

Och redan är det utsålt till nästa gång, vilket blir den 24 februari. Den gången är det ett gäng från Östergötland som kommer och då blir det typ storbandsjazz. Vi gillar att få till en blandning av genres. En kvinna i publiken kom fram till oss efteråt och tyckte man borde göra en dokumentärfilm om oss, haha. Det vore kul så klart, så om nån känner sig manad…😉

Yngste sonen kom och hälsade på förra helgen. Han var nyfiken på dem som skulle spela och förstås hoppade han in och hjälpte till i baren. Hela söndagen sen satt vi och jobbade med Carma Culturs hemsida tillsammans. Sååå snygg den blir! Tack vare sonens skills, förstås.

Tvära kast är ju det som gäller här i livet, och likväl som det var begravning två dagar efter jazzkvällen i oktober så var det urngravsättning på måndagen efter den här jazzkvällen. Jag, yngste sonen och reservsonen M var där. Så otroligt overkligt, sååå abstrakt att tänka sig att i den där urnan låg det som återstod av min livspartner. Men så fint det var ändå. Yngste sonen sänkte ner urnan i jorden och M hade med en pin med den brittiska flaggan på som fick göra urnan sällskap. Begravningsofficianten läste två vackra dikter och spelade ett tapto på trumpet. Sen gick han och kvar stod vi en stund och småpratade, och som så ofta när vi pratar om R så slutade det med att vi skrattade åt nåt tokigt minne av honom. Sen gick vi och tryckte i oss varsin semla och kaffe.

Så det var det. Nu satte vi punkt för hela den här galna resan och det kändes bra. Sorgligt men fint. Och nu finns det en plats vi kan gå till, en sten med hans namn på och kanske, kanske det kommer kännas lite mer verkligt nu att han inte längre är med hos oss. Fast… reservsonen M som inte har det så lätt utan kämpar på med sitt liv hade en upplevelse där han hörde R säga: “I’m with you buddy, all the way.” Så kanske han inte är så himla långt borta ifrån oss ändå.

I morgon kommer reservsonen hit och stannar några dagar. Det blir fint. Vi har det alltid så mysigt tillsammans och han är en fena på att laga mat, så det ser jag fram emot. Livet, hörni. Livet.

Så blev det torsdag

Och onsdag var det förstås innan dess och då blev det inget bloggat för jag var på så dåligt humör. Stressnivån stiger inför helgen med jazzkväll inklusive en massa för- och efterarbete, och sen måndagen med urngravsättning, vilken säkert kommer dra igång en massa jobbiga känslor igen. Och den ökade stressen resulterar i att jag känner mig irriterad och på kant med hela tillvaron, typ. Men idag var jag hemma hos gamla bästisen M hela dagen. Hon bor på landet och vi satt vid braskaminen och stickade och pratade större delen av dagen. Vi lagade en supergod fiskgryta tillsammans och hade det verkligen jättemysigt. Väldigt välbehövligt.

Igår däremot var en sån där dag när jag bara flackade från det ena till det andra och hade noll tid för mig själv, tyckte jag. Det är väldigt tydligt att jag behöver mycket vila och lugn och ro just nu, och när jag inte får det blir jag kinkig. Men på lördag kommer yngste sonen hem. Dels för att vara med på jazzkvällen och dels vid urngravsättningen. Det kommer bli så fint att träffa honom igen, det ser jag verkligen fram emot.

Jag ser också fram emot att så småningom hitta tillbaka till den där härliga friden och balansen igen. Och till att inte blogga varje dag, för det är inget för mig känner jag. Det känns krystat och tvunget, jag föredrar att skriva när jag känner inspiration och har något ordentligt att skriva om. Men nu har jag testat i alla fall.

Tisdag

Så blev det tisdag som är en dag jag alltid försöker hålla massagefri och som jag ägnar åt t.ex bokföring och mig själv. Trots att jag sov i soffan rätt länge kvällen innan somnade jag sen ändå utan problem och vaknade pigg och utsövd i morse. Efter morgonpromenad och frukost gick jag till jobbet och fick håret färgat och slingat. En av frissorna och jag byter tjänster och det fungerar alldeles utmärkt, det är win-win åt alla håll och kanter.

Efter det handlade jag lite och gick till biblioteket och tittade på en kompis utställning. Därefter gick jag hem till Grace. Det var en härligt solig dag så jag lastade in henne i bilen och vi åkte till skogen. I samma skog som för bara några dagar sedan såg ut som en vinterskog skapad av Disney, var det nu barmark och fåglarna kvittrade. Den djupgröna mossan var underbar att titta på, likaså de ljusgröna fälten. Jag fick vårkänslor och fick påminna mig själv om att det aldrig blir vår i januari, även om det kan kännas så.

På hemvägen drabbades jag av ett enormt sug efter semlor, och halleluja – Östenssons sålde tvåpack för 39 kr och jag slog till. När vi kom hem värmde jag mjölk och åt semlan som man ska, badande i varm mjölk, mmmm. Så lade jag lite pussel innan det var dags att börja med maten. När jag stekte champinjonerna kunde jag höra R’s förmaningar. “Fry them properly, you know I don’t like them soggy.” Och jag svarade som jag alltid brukade göra: “I know honey, I’ll fry them properly.” Det är som ett eko som dyker upp emellanåt.

Precis när jag ätit klart kom ett videosamtal från Oslo. Det var lilla Aurora, fyra månader, som ringde sin farmor med bara liiite hjälp av sin pappa. Hon älskar att göra pruttljud med munnen just nu, så vi hade en lång pruttkonversation till bådas förnöjelse. Vilken tur att man kan ha videosamtal när de nu bor så himla långt borta.

När vi väl pruttat klart och avslutat samtalet stickade jag en stund men blev sen jättetrött, gick ut med Grace och pallrade mig i säng redan klockan nio. Jag tänker att när jag var yngre, när barnen var små, vi bodde på landet och hade hästar och jag masserade cirka fyrtio personer i veckan, så hade jag säkert typ en hink med energi bredvid sängen när jag vaknade. Men så här dags i livet har det nog krympt till ett dricksglas så då gäller det att hushålla med den energi man har.

Det var en vanlig, härlig tisdag. En bra dag.

Grace är jätteduktig på att hushålla med sin energi.

Måndag

Jag vaknade upp till en måndag då det plötsligt är sex grader varmt och det mesta av snön är borta. Det är tvära kast i vädret, minsann. Klockan ringde redan vid sju vilket är tidigt för mig. Jag har ju lyxen att själv bestämma mina arbetstider och börjar sällan före klockan tio, men idag var jag på plats redan halv tio för en laserbehandling.

Medicinsk laser är nåt jag har jobbat med i över tjugo år och jag blir fortfarande glatt överraskad ibland över de snabba resultaten. Idag behandlade jag en mans axel för andra gången. Han har sedan en fraktur för tjugo år sen haft mer eller mindre ständig värk men redan efter första behandlingen blev han smärtfri. Vi får se om det håller i sig.

Sedan kom min kompis psykoterapeuten A på massage och vi pratade bl.a. om hennes podd “Vad vill du mig liv”, som jag ju deltog i för ungefär ett år sen. I introt till podden säger de ungefär “att genomleva det svåra och finna det enkla” och jag undrar om det inte är där jag befinner mig just nu. I det enkla. Som att jag har landat i att allt är som det är och att det är gott nog. Att jag lever ett enkelt liv utan att ställa en massa krav på mig själv. Att jag uppskattar stillheten och lugnet, behöver det. Det är fint.

Jag gick hem till Grace och åt lunch, sen gick vi till L som klipper Graces klor. L uttryckte sin uppskattning över Grace, hur vacker hon är och hur sund och trevlig. Eftersom L jobbat med just labradorer i fyrtio år väger hennes ord tungt, och jag slickade tacksamt i mig allt positivt hon hade att säga om min älskade hund.

Så jäkla slaskigt det var och så svårt att gå. Skorna läckte förstås och strumporna fick hänga på tork på elementet när vi kom hem. Jag var helt slut efter att ha kämpat mig fram i modden, somnade på soffan under en filt och vaknade halv sex. Då var det dags för promenad igen, strumporna hade hunnit torka.

Efter middagen tog jag itu med att skicka sms med information till alla som köpt biljetter till jazzkvällen på lördag. Det kanske låter okomplicerat, och det är det säkert också egentligen men det är just vid såna tillfällen då utmattningen gör sig påmind och jag förstår att min hjärna inte är så himla återställd som jag gärna vill tro. Att förhålla sig till tre olika listor med namn och telefonnummer, jämföra dem med deltagarlistan och se till att alla får sina sms och att alla numren stämmer… min hjärna kokar och jag blir alldeles svettig, måste prata högt med mig själv och göra allting långsamt och metodiskt och helst flera gånger eftersom jag hela tiden glömmer vad jag just gjort. Det är inte klokt när jag samtidigt kan hålla massor med annan information i huvudet, kan göra bokföringen med alla kontonummer som ett rinnande vatten, kan koder och en massa annat utan problem, men just listor gör att det blir tvärstopp. Listor och bruksanvisningar, blä.

Så småningom blev det ändå klart och jag vilade min arma skalle genom att titta på ett avsnitt av en favoritserie – Astrid et Raphaelle. Sen var det sista kissvängen i det milda men stormiga vädret och nu väntar sängen. En helt vanlig måndag, en bra dag.

Lördag – söndag

Jaha ja, det där med att blogga varje dag smög sig visst tämligen omgående. Jag trodde i min enfald att jag skulle orka blogga när jag kom hem i går kväll, men så blev inte fallet.

Nåväl, lördagen var en sån där lugn, skön ledig dag med hundpromenader, stickning, pusselläggande och allmän frid och ro. Jag funderade på att gå in till centrum, kanske besöka Lions loppis och strosa lite på stan men hade ingen lust så jag stannade hemma istället.

Discokompisen M och jag kastade som vanligt Carma-meddelanden mellan oss hela dagen. Bland annat håller vi på och förhandlar ner hyran till lokalen där vi har jazzklubben. De kommer snart ha sitt alkoholtillstånd klart och då kommer de tjäna grova pengar på våra gäster, därav hyresförhandlingen. Flera jazzband har hört av sig till oss och vill komma och spela, så nu har vi hela höstens jazztillfällen inbokade och klara.

Vid fyra gjorde jag mig i ordning, packade ner Graces mat och matskål och min dator och sen traskade vi hem till M för pizzaparty, men först fortsatte vi med lite Carma-arbete. Det var dags att lägga ut den väntande Gatsby-festen i mars på nätet, samt lite annat småplock som behövde göras. Under kvällen sen bokades tio biljetter! Så kul!

Vid sex dök resten av gänget upp med en trave pizzor och resten av kvällen fördrevs med mycket prat, skratt, vin och mat. Som traditionen bjuder ställdes också en flaska iskall hallon-rom upp på bordet så småningom. Och som vanligt kändes det som en utmärkt idé att dricka hallon-rom efter några glas vin… Väldigt trevligt men vid halv 11 travade jag och Grace hemåt, de andra hade fortsatt ett par timmar till.

Idag var jag trött och efter morgonpromenaden och frukosten återvände Grace och jag till sängen och sov en timme till. Sen har det varit fika, fler promenader, mer pusselläggande och lite pyssel i lägenheten. Enormt skönt och vilsamt. Förresten fick jag idag tydliga bevis för att Grace kan läsa mina tankar. Hon låg i soffan, jag stod i köket och stekte pannkakor. Jag tittade på smeten och tänkte – obs, tänkte, inte sa högt – att smeten skulle räcka till en pannkaka till henne. Jag hörde en duns och vips stod hon bredvid mig och viftade på svansen. En telepatisk hund.

Om inget oförutsett inträffar lär kvällen fördrivas i samma lugna anda. Det var min helg det, helt perfekt i mina ögon. Hoppas ni också haft det fint!

Fredag

Jag tänkte jag skulle ge mig på att blogga lite varje dag i en vecka. Kanske nån tycker det kan vara roligt att läsa om vad jag gör egentligen, förutom att ständigt överanalysera mitt mående. Så here goes:

I dag var en helledig dag och jag vaknade med värk i nacke, huvud och axlar eftersom jag jobbade igår. Trodde nästan det skulle gå åt en Ipren, men efter morgonpromenaden med Grace hade det mesta släppt. Det brukar funka bra.

Jag behövde uträtta ett par ärenden i Motala. Mitt bilbatteri dog ju i kylan, men godhjärtade, hjälpsamma kunden R laddade det åt mig så nu startade bilen snällt. När jag närmade mig köpcentrumet såg jag att T1 körde framför mig och vi svängde båda in på Ö&B’s parkering. När han såg mig körde han därifrån. Väldigt moget beteende, eller hur? Nåväl, jag gjorde mina ärenden och åkte hemåt igen.

Eftersom det var en sån solig och vacker vinterdag plockade jag upp Grace och vi åkte till ett friluftsområde strax utanför stan där vi gick en långpromenad i skogen. Det var sååå vackert med snötyngda granar och solljus som strilade ner mellan grenarna. När vi sen närmade oss Vadstena igen blev det riktigt komiskt, för vem kör framför mig igen om inte T1. Herregud, han måste ju trott att jag stalkade honom.

Jag passade på att plocka upp ett paket som kommit också. Jag gillar ju att lägga stora pussel, och har fått dille på Jan van Haasterens pussel. Vet ni vem det är? Han gör bilder med hundratals figurer som gör knasiga saker. För ett antal år sen när jag gick på Folktandvården i Linköping hade de såna affischer i taket ovanför tandläkarstolarna så att man hade nåt att titta på medan man plågades. Anyhow, jag budade hem tre såna pussel på Tradera för ett tag sen och nu hade ett av dem anlänt. Säga vad man vill om pusselläggare, men de(vi) är tydligen ena hejare på att slå in paket. De två som kommit tidigare var otroligt välpaketerade, men det här slog alla rekord.

Längst ut fanns rejält med kraftigt omslagspapper med säkert flera meter packtejp lindat runt, innanför det fanns ytterligare omslagspapper och mer tejp, under det hade hen klippt till ett kraftigt emballage av tomma cornflakeskartonger och likaledes tomma mjölkpaket, också allt det rejält tejpat på plats. Det tog evigheter att få av allting. Jeeezuz, det är ett pussel vi pratar om, inte Mona Lisa…

Jag lyckades också posta bouppteckningen efter R idag med fyra dagars marginal till deadline. Det är väldigt typiskt mig, att skjuta sånt som uppfattas som jobbigt eller svårt framför mig så länge det bara går. Jag är säkert inte ensam om det, men nu så. Nu är den postad och jag är nöjd med att ha gjort den själv. Det var egentligen inte särskilt komplicerat men hade jag lämnat det till en jurist hade det kostat 10-12000 kr.

Diskokompisen M och jag har haft kontakt på Messenger till och från hela dagen. Bokningar till jazzkvällen i februari börjar redan trilla in, vi får förfrågningar från band som vill komma och spela och faktiskt droppar lite sponsorpengar in.

Nu sitter jag i soffan och har fikat, Grace sover bredvid mig. Det skymmer sakta utanför och helghälsningar från sönerna plingar in i telefonen. Fredagskväll, ensam och det känns underbart. Så, då hör jag väl av mig i morgon igen då.

Nu var det länge sen

Det är med flit jag har väntat med att blogga, för jag ville se vart allt tog vägen med mig först. Det brukar ju gå lite upp och ner, om man säger så. Men faktiskt har jag sen innan jul känt mig otroligt stabil igen, vaknar varje morgon med glädje och somnar med tacksamhet. Vi får se hur länge det varar, haha. Det är så mycket som har släppt, som slutat mala runt i mig.

Jag tror det är fler saker som samverkar. Dels var det jättebra för mig att vara ledig två veckor, att komma ifrån Vadstena en hel vecka samt att få hänga med mina barn så pass länge och mycket. Och så två saker till som jag fått från bloggläsare. Det är därför jag älskar blogglandet, att man får ta del av andras erfarenheter och klokskaper och att egentligen främmande människor så generöst delar med sig. Det är fint.

Först var det Annika som gav mig en viktig pusselbit när hon påpekade att jag genom att köra alldeles för hårt med mig själv orsakar mina egna krascher. Såå sant! Jag har äntligen insett hur slutkörd jag är och har varit, och hur innerligt väl jag behöver vila. Och jag har insett att det är när jag får slut på energi som jag blir ledsen, deppig, får meningslöshetskänslor osv. Förstås!

Sen var det en tjej som har bloggen Jag bor här som gav mig ett jättebra tips, nämligen att sätta etiketter på de jobbiga tankarna när de dyker upp och det funkar alldeles fantastiskt bra. Genom att objektifiera dem så tappar de sin makt och försvinner direkt. Typ “Jaha, där kom en katastroftanke ja”, “Det där är ju bara en stresstanke”, eller “Men det där är ju en självömkanstanke, den behöver jag inte” osv. Prova själva, det är helt fantastiskt. Efter bara ett par dagar slutade såna tankar att ens dyka upp.

Så allt känns bra just nu, jag njuter av att vara själv och att få råda över min egen tid. Jag jobbar lite grann men märker att om jag bokar för många kunder en dag, eller kombinerar jobb med att göra flera andra saker så blir jag trött och därmed lite ledsen. Så jag ser till att ha rejält med luft i almanackan hela tiden. Tänk att jag får vila, får ta det lugnt, får göra det som är bra för mig. Det var väl ändå på tiden.

Älskar mina hellediga dagar, läser, stickar, lägger pussel på mobilen och promenerar med Grace. Allt går långsamt, allt får ta tid och jag kommer på mig själv med att gnola och le för mig själv. Älskar den här vintern, såå vackert med all snö och så härligt med den klara, kalla luften. Inte ens att mitt bilbatteri dör så jag måste gå till o från jobbet kan rucka på mitt goda humör, eller att jag bet av en tand.

Den 27 januari är det dags för årets första jazzkväll. Biljetterna sålde slut långt före jul utan att vi ens behövde göra någon reklam för den. På måndagen efter är det urngravsättning. Det ska bli skönt att få det gjort, det är liksom det sista momentet. När jag tänker på R nu känner jag oftast mest tacksamhet för att han fick gå vidare.

Det ska bli spännande att se vad det här året kommer att bringa. Mitt löfte till mig själv är att vara snäll mot mig själv, att verkligen lyssna på kropp och själ och att inte göra sånt som inte känns bra eller inte ger nåt. I många år har jag önskat mig inre frid och harmoni, och kanske det äntligen var dags nu. Och gud vad jag ser fram emot att den här bloggen kan få handla om nåt annat än mitt psykiska mående, sorg och deppigheter.

God fortsättning alla, och tack för att ni finns❤

2023

Nu är det två dagar kvar på det här året och det är dags att samla ihop sig och försöka göra nåt sorts bokslut. Att det har varit ett händelserikt år kan man lugnt säga.

I början av året var jag med i en podd “Vad vill du mig liv” där jag i två avsnitt fick berätta om min och R’s resa genom hans sjukdom. Det var otroligt skönt och bidrog till en hel del bearbetning. Efteråt kände jag mig så mycket lättare.

Jag fick reda på att jag till hösten skulle bli farmor! Mitt första barnbarn, det är stort, men glädjen blandades naturligtvis med oro att det skulle gå galet. Jag svalde nervositeten så gott det gick och började sticka bebissaker.

Jag dansade zumba och gick på gruppmeditation – jag som alltid annars lett egna grupper fick nu vara deltagare. Det var jättehärligt. Jag gav mig ut en sväng i dejtingdjungeln utan att det direkt ledde nånvart. Jag tror det är svårt att träffa nån på det sättet, och framför allt var jag inte alls redo för några amorösa äventyr, förstod jag efter ett tag.

Den första maj flyttade jag in i min nya lägenhet. Urless på att bo “mitt i smeten” sommartid då staden ju invaderas av turister, hade jag lyckats få en jättefin lägenhet med stor balkong i ett betydligt lugnare område strax utanför centrum. Hurra! Grace och jag acklimatiserade oss snabbt och njöt av friden.

Den 10 juni gick 50+-discot av stapeln, det som skulle bli startskottet för Carma Cultur och Jazzå club. Ca 70 danssugna personer, tidsenligt klädda, kom till Folkets Park och dansade nästan livet ur sig till discomusik från 70-, 80- och 90-talet, och yngste sonen var DJ. Så himla roligt! Och senare under sommaren bildade vi Carma Cultur för att arrangera fler temafester, och Jazzå club där vi ordnar jazzkvällar.

Juni var smällhet och juli regnade bort. Midsommar firades med syster Yster och i augusti åkte Grace och jag till äldste sonens svärföräldrars sommarställe på västkusten. Vi hade några riktigt härliga dagar med krabbfiske, svampplockning och beundrande av gravidmage. Under hela augusti sen jobbade jag och discokompisen M jättemycket med Carma Cultur, fixade en logga, Facebook-sida, bankkonto, swish och visitkort. Roligt och mycket nytt att sätta sig in i.

Så kom september. Den nionde ringde de från boendet och berättade att R var sjuk, förmodligen i någon infektion och han varken ville eller orkade gå upp. Några dagar senare åkte jag dit och det var tydligt att han inte ville mer nu. Han fick palliativ vård och grabbarna kom hem över helgen. Det var också i stort sett dags för det lilla barnbarnet att födas, allt på en gång. R piggnade till lite efter vårt besök, sönerna åkte tillbaka hem till sitt och barnbarnet föddes. Sex dagar senare somnade R in och resten av hösten blev tung och sorglig, blandat med glädje över den nya lilla världsmedborgaren som fötts. Tänk så mycket livet innehåller…

I oktober hade vi vår första jazzkväll och bara några dagar senare var det begravning. Jazzkvällen blev otroligt lyckad, och begravningen så himla vacker och stämningsfull. Sönerna och deras respektive, plus reservsonen M var med. Det blev också första gången jag fick träffa barnbarnet. Så många olika känslor som slogs om utrymmet i hjärtat.

Discokompisen M och jag fortsatte hela tiden att arbeta stenhårt med Carma, och i november hade vi ännu en framgångsrik jazzkväll, möten med kommunen och blev intervjuade av lokalblaskan. Jag jobbade jättelite med massagen under hösten. Jag var egentligen helt slut, men arbetet med Carma gav energi. Och som en guds försyn hade jag knappt några bokningar alls under oktober och november, vilket var skönt för mig men uselt för min ekonomi.

I december lättade det och jag fick sätta fart för att massera ihop lite kosing till julen, haha. Och så blev det julfirande i Oslo med allihop i den familjen, inklusive barnbarnet som nu börjat bli en egen liten person. Yngste sonen var också med och vi hade några fantastiska dagar i ett vintervitt och riktigt kallt Oslo. Och i morgon kommer syster Yster för att fira nyår tillsammans med mig, Grace och discokompisen M.

Vilket år. Herregud. Mitt mående har svajat hit och dit, upp och ner och det jag önskar mig mest för 2024 är lugn och ro och stabilitet, men också att livet ska bli roligare och inte så tungt. Kanske kan det bli så när sorgeprocessen har fått tugga på.

Jag har bestämt mig för att hoppa av skrivarcirkeln. Allting har sin tid och nu tar Carma så mycket av min fritid. Samtidigt tror jag mig äntligen ha funnit en form som skulle kunna fungera för att skriva ner historien om R’s sjukdom. Dels för att bearbeta det själv men också för att kanske hjälpa andra i liknande situation.

Tittar man ut i världen har det varit bedrövligt med krigen och allt elände som aldrig verkar få nåt slut. Även globalt behöver vi lugn och ro och stabilitet. Tänk om det nån gång kunde bli så.

Ute är det mörkt nu, och all den fina snön regnar bort. Bredvid mig i soffan ligger Grace och sover så gott och just här, just nu känns allting helt perfekt. Den känslan skickar jag vidare till er som läser min blogg. Må vi få ett bra år, ett år som ger precis det som var och en av oss behöver. Vi hörs igen nästa år!

God jul!

Yngste sonen, Grace och jag tog ju en roadtrip till Oslo och nu sitter vi här i soffan i den hyrda lägenheten, dricker te och lyssnar på musik.

Gårdagen tillbringades med lilla barnbarnet. Tänk att jag får börja bekanta mig med henne💞

Utanför är det massor med snö och tolv grader kallt. I eftermiddag väntar julfirande med den norska familjen.

Jag vill önska alla er som läser en riktigt mysig och fin jul och att ni får vara tillsammans med människor som ni älskar. Tack för att ni finns❤