Det var lite pirrigt i torsdags när de två poddavsnitten släpptes. Jag lämnar ju ut mig själv ganska rejält i dem, men det är så viktigt att tala om demenssjukdomar och hur det är att vara anhörig. Det behövs både mer kunskap och förståelse.
Och jösses så många fina kommentarer och reaktioner det kommit från olika håll och kanter. Så mycket kärlek. Många som själva är demensanhöriga tackar för att jag berättar så öppet och skriver att de känner igen sig i mina känslor och tankar.
Jag tänker också att det här var en viktig del av min egen bearbetning. Jag har lyssnat på intervjun flera gånger och låtsats att det inte är jag som pratar, utan någon annan, och då rinner tårarna. För visst är det en otroligt sorglig historia.
För övrigt har det varit en jättemysig helg. Fredag kväll åkte Grace och jag till bästisen M, åt god mat och satt vid braskaminen och pratade. När vi åkte hem nästa dag kände jag mig alldeles påfylld. Och igår kväll kom Vadstenakompisen M till mig på middag. Vi finslipade detaljerna kring det framtida discot. Allt börjar falla på plats. Vi delar evenemanget med Vadstena Folkets Park och på så sätt slipper vi en stor del av arbete och ansvar. Toppen!
Och idag gör jag inte så särskilt många knop. Efter en förmiddagslur och skogspromenad har jag nu landat i soffan och här blir jag nog kvar en stund.
idagtankerjagpa 
Nu har jag lyssnat. Du är verkligen stark och så fint att du delar med dig av det svåra som hänt och att du ändå kan se vad du fått med dig. För det är ju inte räkmackorna vi utvecklas av. Tack 🙏🏻❤️
Nej, det är ju inte det. Det vet ju du också. Tack, Annika❤
Hej, jag har läst din blogg länge och uppskattar den väldigt mycket. Nu har jag lyssnat på poddavsnitten också och jag tycker de är väldigt bra. Du är så närvarande, klok och reflekterande när du delar med dig av er tid. Din kärlek, det svåra,det outhärdliga, dina skuldkänslor men också det fina, kraften och din nyorientering. Jag tänker det är viktigt för många och att du hjälper andra. Tack❤️
Tack själv Anna❤