Det kom en bloggkommentar…

… från bloggkompisen A. Ett lååångt svar som inspirerade mig till att skriva ett inlägg eftersom det väckte en massa olika tankar hos mig.

Hon börjar med att skriva att jag nog kommer att vara fladdrande hela livet, och tänk det tror jag också. Jag har tungsinnet och mörkret med mig genetiskt och samtidigt en jäkla massa driv, humor och en förmåga att ta mig upp till ytan igen. Upp och ner, ner och upp. Det som har hållit mig någorlunda stabil genom åren är faktiskt R. Han var som en solid klippa att luta sig mot när det stormade och han lät mig hållas med mina tusen idéer åt alla håll och kanter, men sa stopp och belägg när det behövdes.

Sen skriver A om min ensamhetskänsla och drar en parallell till existentiell ensamhet, men det är skillnad mellan den existentiella ensamheten som väl drabbar oss alla då och då, och den ensamhet jag känner utan R. Och bloggläsaren E skrev i en kommentar för ett tag sen att människor i alla tider på olika sätt har letat efter meningen med livet, men det är inte den jag menar när jag skriver att jag behöver en mening och en tillhörighet. Jag är den sortens människa som behöver ett syfte, ett uppdrag. Annars sänker sig gärna en känsla av meningslöshet över mig.

Jag tänker att det finns människor som av olika anledningar är ensamvargar och så finns det “vanliga” människor som är sociala och behöver andra omkring sig. Sen finns det de som är utpräglade flockdjur, och dit räknar jag mig själv. Aldrig mådde jag så bra som när jag var omgiven av min flock, alltså barnen och R. Min familj. Min allra lyckligaste tid i livet var när vi alla levde tillsammans på gården. Barnen växte upp och jag var sambandscentralen, controllern, den som hade koll på allt. Mitt uppdrag var glasklart och jag behövde inte fundera en sekund över meningen med livet. Jag hade den mitt framför näsan och jag älskade det.

När sönerna sedemera flyttade hemifrån tog det lång tid för mig att hitta en ny riktning, ett syfte. Jag kände mig rätt vilsen, men jag hade hästarna och Friskhuset och så länge det var R och jag funkade det. Så flyttade vi till stan och han blev sjuk. Mitt liv fick en annan mening. Mitt uppdrag blev att ta hand om honom i hans sjukdom och återigen kunde jag på gott och ont glömma det där med att söka efter meningen med livet. Jag jobbade 24/7 med mitt uppdrag, och minns att jag ibland undrade hur det skulle bli när han flyttade till ett boende och mitt uppdrag var över. Vad skulle jag göra då? Vilket skulle mitt syfte bli, och hur skulle jag må då?

Nu har vi facit. Jag mår sådär. Saknar ett syfte, en tillhörighet och en mening. Ett uppdrag. Det räcker inte bara att ta hand om mig själv, och det är tur att jag har mitt jobb och Grace. Inte vet jag om det skulle hjälpa att träffa en ny man. Jag vill definitivt inte “ta hand om” någon. Det är absolut inte det jag menar, men kanske den där känslan av tillhörighet och samband, att bli bekräftad och sedd skulle göra mig gott. Om det var rätt person, alltså.

Slutligen skriver A om acceptans, och det är verkligen en nyckel. Jag har tänkt mycket den senaste tiden på just det. Att jag behöver acceptera att jag är instabil, att jag känner mig ensam osv. Det är så himla mycket jag behövt acceptera de senaste åren och det här är bara ytterligare en konsekvens av det, men det känns bra att tänka så. Då har jag något att jobba med, att förhålla mig till. Och jag kan sluta slå på mig själv för att jag inte alltid klarar av att vara harmonisk och stabil. För att jag inte lyckas må bra för jämnan och med stadig hand styra den där skutan som kallas livet framåt på en rak kurs.

Ja, jösses. Vem sa att det var enkelt att leva? Två uppdrag har jag i alla fall framöver: flytten och 50 plus-discot, och det känns bra.

Advertisement