Helgen gick i trivsam tvåsamhet. Reservsonen blev kvar en dag extra och åkte hem först idag. Jag försöker hålla kvar den positiva energi som det gav att ha honom här. Vi lagade mat tillsammans, såg på film, promenerade med Grace, var på loppisar, chillade var och en för sig eller tillsammans. Pratade, pratade, pratade. Jag tror det är det jag saknar mest. Att prata, att dela mina tankar, att kommentera vad som än dyker upp i huvudet, att skratta eller prata allvarligt. Det är fint. Vi blir kloka tillsammans, han och jag.
Nu måste jag försöka fokusera på det som är bra och kul, och inse att det är inte konstigt att jag inte mår bra jämt med tanke på det som hänt. Det är inte heller konstigt att jag har svårt för att vara ensam, eftersom jag levt i en tvåsamhet hela mitt vuxna liv. Inte konstigt alls. För så är det, jag har svårt för att vara ensam och är lite avundsjuk på väninnor och syster som levt ensamma så länge att det blivit normalt. Jag är definitivt inte där ännu, och frågan är om jag nånsin vänjer mig.
Ikväll var det skrivarcirkel och jag kom därifrån fylld av energi och glädje. Att få interagera med andra, att känna den positiva kraften i skapandet, det lustfyllda i att leka med orden. I morgon ska jag jobba. Det är också en form av interaktion, både med kunderna och arbetskamraterna, och på fredag ska jag och Grace hem till bästisen M på middag och övernattning.
Bältrosen känner jag faktiskt nästan inte av alls. Jag tar min medicin och är sååå tacksam för att jag fick den så snabbt. Blåsorna har läkt och även om jag har lite huvudvärk och lite konstigt ont i höften på ena sidan så är det ingenting mot vilket helvete bältros kan vara.
Planerna för discot går framåt. I helgen var vi och tittade på lokalen där vi ska vara och vi kollar upp utskänkningstillstånd och catering. På söndag efter zumban(!) ska Vadstena-kompisen M och jag ha ett arbetsmöte och få till en inbjudan till Facebooks Vadstenagrupp. Tack gode gud så har hon engagerat sig och går all in. Hon är en fena på organisation och det känns tryggt att ha henne vid min sida. Det kommer bli så kul!
Jag vet inte riktigt hur jag ska uppnå den där stabiliteten och balansen som jag hela tiden strävar efter. Om det är en utopi, om jag i själva verket kommer att vara en fladdrande fana resten av livet. Vaja än hit och än dit. Det är väldigt tröttsamt och jag önskar mig själv lite lugn och ro, frid och harmoni.
idagtankerjagpa 
Carina, jag tror inte du kommer att vara fladdrande hela livet 🙂 Det är ju så otroligt mycket som skett och konstigt vore väl om du inte reagerar på det. Annars är man ju en sten. Jag tänker på det här du skriver om ensamhet. Är det inte just det att vara människa, som ibland gör att man känner sig så ensam? Jag tror det, vare sig vi lever med andra människor eller inte. Något som kan fladdra till inom mig där jag kan känna mig som jordens ensammaste person, trots att jag levt med samma människa i 40 år.
Och jag tror dels att vår historia, hur vi levt tidigare, skapar något, dels vår läggning. Jag är social och gillar att vara med människor på olika vis, men samtidigt känner jag ju mer åren går att mitt eget sällskap är skönt. Och att jag inte måste något. Gemenskap är underbart men den där stabiliteten inombords, den tror jag inte kommer av sällskap – den tror jag kommer av acceptans. Det jag upplever som svårt när jag t ex känner mig utsatt och ensam. Acceptans av att vissa saker styr man inte, livet tar och ger, acceptans av att inget riktigt blir som man tänkt men det kan bli väldigt bra ändå.
Har också med min yoga i ryggen känt att stabiliteten inombords är stark. Att ingen mer än jag faktiskt bestämmer över mig. Och med det kommer också en slags försoning för mig men också för andra runtomkring mig. Man vet aldrig hur någon har det eller vad de bär på.
Med denna långa utvikning hoppas jag att du någonstans förstår vad jag menar! ❤
Tack för ditt långa svar, det får ett eget blogginlägg😉