Så himla glad

I fredags hälsade jag ju på R som fyllde jämnt. Han såg glad ut när jag klev in, pekade på mig och utbrast i ett glatt: “Aha!” Så fick han syn på tårtkartongen och blev som ett barn på julafton, ville öppna den direkt och kastade sig sen över tårtan.

Han var medveten om att han fyllde år, personalen hade sjungit Happy Birthday för honom på morgonen och en gammal vän hade varit där med blommor. R och jag satt bredvid varandra vid ett bord och fikade, vilket i och för sig innebar att han snabbt slängde i sig sin tårtbit och sen försökte ta min. Hela tiden tog han klunkar av mitt kaffe, men va fan. Vad gjorde det? Vi satt ju ändå där tillsammans, jag kunde stryka honom över axeln och armen, klappa hans kind, hålla i hans hand.

Han var på ett strålande humör och vi kunde skoja med varandra. De där gamla interna familjeskämten kommer han ihåg nu. De som sällan funkade när han bodde hemma det där sista, jobbiga året då han mest var arg. Personalen ställde frågor om oss och om honom, nyfikna på att få veta mer om R och hur han var innan han blev sjuk. Det är roligt att få berätta och jag är så glad att de vill veta, att de betraktar honom som en människa.

Den här gången var det uppenbart att han förstod vem jag var. Han föreslog till och med att han och jag skulle åka hem till mig, men det var lätt att avleda honom och han blev inte ledsen. Jag var inte där så länge, Grace väntade i bilen och det var kallt ute. Jag bad personalen ta med honom åt ett annat håll när jag gick så det inte skulle uppstå nån jobbig situation, och det gjorde de förstås.

Så åkte jag därifrån, mentalt utpumpad men lätt i hjärtat. Sååå glad och innerligt tacksam att jag numera kan träffa honom igen och få umgås lite. Att jag gjorde den där traumabearbetningen och att han har kommit så långt i sin sjukdom så att det fungerar så här pass bra. Att R och jag fick en chans att fortsätta vår relation tillsammans ett tag till. Naturligtvis inte som förr, men att i alla fall kunna ha en sorts relation. Att den inte upphörde med det där hemska. Tack❤

Advertisement

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

11 Responses to Så himla glad

  1. siljefig says:

    Det fortjener dere begge ❤ http://frkfigenschou.blogspot.com/

  2. lisamys says:

    Jag blir så väldigt glad över att läsa detta! Det finns ljusglimtar i livet ändå dom jagar bort det mörka!

  3. Lohe says:

    Så fint! Och det där med att de ser honom som en människa – borde vara självklart men ändå så skönt att tänka på! ♥️

  4. enaningomyoga says:

    Fint att läsa. Också otroligt fint att läsa om den dedikerade personalen. Aldrig hört något liknande,men det ger onekligen hopp ❤️ stor kram 🥰

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s