Ibland har jag känt att jag saknar anknytning till Vadstena, att jag lika gärna kunde flytta härifrån och att ingen skulle sakna mig osv, men det stämmer inte. Jag är någon här, håller på och bygger upp en identitet och börjar känna stor tillhörighet.
Jag har två riktigt nära vänner i Vadstena och en makalöst stor drös kompisar och bekanta. Stor, med tanke på att jag bara bott här i två år. Och jag gillar verkligen mina arbetskamrater frissorna. Det är superfint att gå till jobbet och prata med dem, fika med dem och både skoja och prata allvar.
Folk nickar och hälsar till höger o vänster när jag går längs Storgatan och alltid är det nån hundägare som vill växla några ord när Grace och jag är ute på promenad.
Min kundkrets växer för varje vecka, nya kunder kommer på rekommendationer från andra. “Jag blev tillsagd att gå till dig…” Det är fint och jag känner stor tacksamhet.
Även om jag ibland blir deppig och försöker dra mig undan och isolera mig, så är det alltid nån som hör av sig, bryr sig, drar i mig. Ska du följa med till… häng på, vi ska till… osv. Som vill ses, göra saker, roliga saker. Häromkvällen tänkte jag: Det är ta mig sjutton inte lätt att vara olycklig i den här staden.
I morgon ska jag till Linköping och uppvakta R som fyller jämnt. Han har förstås ingen uppfattning om att han fyller år, men han kommer säkert uppskatta tårtan jag ska ta med, stor nog för att räcka till all underbar personal. Och efteråt ska jag åka till mina vänner och f.d. grannar på Linnégatan, äta middag hos dem och sen gå på pub och se andra gamla kompisar framträda med sitt rockband.
Och nästa vecka är det jul. Då kommer grabbarna hem och jäklar vad vi ska njuta! Livet är sååå gott, hör ni. Var snäll och påminn mig om det nästa gång jag gnäller.
idagtankerjagpa 
❤️❤️❤️
❤