På banan igen

Ja, men det känns faktiskt så. Efter en rejäl härdsmälta när jag i princip gav upp, kapitulerade och släppte taget om allt, så vände det uppåt. Tänk att man ibland bara måste säga stopp. Det räcker nu. Jag pallar fan inte mer. Då händer det något, jag har ingen aning vad men det blir som en reset. En ctrl-alt-delete typ, och sen tuffar det på framåt igen. Ja, livet, livet.

November är avklarat, den låg som en våt filt över oss tamejsjutton. Sååå grått och mörkt, men desto finare att tjuvstarta med adventsljusen och balkongbelysningen.

Den sista skälvande novemberdagen var jag på R’s boende och fick träffa läkaren och annan personal för ett vårdmöte. Det var ganska snabbt avklarat. De verkade glada att jag numera tar aktiv del av det som har med honom att göra. Lunginflammationen i höstas tog hårt på honom och numera vill han inte gå ut. “Ja”, sa doktorn och såg bedrövat på mig. “Det går ju bara åt ett håll och en dag tar det slut.” Vilken jäkla onödig kommentar. Jag kunde inte låta bli att säga: “Ja, men det gör det ju för oss allihop.”

Nåväl, sen hälsade jag på R förstås, och den här gången var det smärtsamt uppenbart att han inte hade en susning om vem jag var. Men han var glad och busig. Vi kunde slänga lite käft som förr vilket han verkade uppskatta, och när personalen bjöd mig på fika snodde han min kaka.

Får jag välja mellan en förtvivlad och frustrerad R som undrar varför i hela friden han inte får komma hem och vad han har gjort för fel, och den här glada, busiga tossingen så väljer jag den senare tusen gånger om. Även om det gör superont att han inte känner igen mig så har han det bra nu, och för det är jag sååå tacksam.

Snart är det jul och jag räknar dagarna tills grabbarna kommer hem. Vi ska ha en jättemysig jul, det är en sak som är säker.

Advertisement