Länge sen

Eller hur? Flera veckor har passerat sen sist och det har varit en, ska vi säga, intressant tid. Det är lustigt det där med inre processer, de låter sig inte så lätt fångas i ord.

Det har varit en tid med omväxlande djupa vågdalar och slätmark. Jag har fortsatt känt mig fruktansvärt ensam på ett existentiellt plan men har försökt att bara vara i det. Utan distraktioner. Har bara andats mig igenom det, dag efter dag och har dragit mig undan. De enda människor jag valt att spendera tid med har varit dem som känt mig länge. Som vet vem jag är och var jag kommer från. Min syster, bästisen M, barndomsvännerna, reservsonen M. Hos dem har jag kunnat vila.

Hela förra veckan gick jag med Grace i parkerna och sa till mig själv: “Jag vet inte vem jag är längre. Jag har inte en aning om vem jag är.” Som att jag var tvungen att hitta en ny plattform att utgå från.

Den här veckan däremot känns det som att jag landat i det nya och är i perfekt balans. Stark och stabil. Jag är glad som ett barn över alla juldekorationer som sätts upp i den lilla staden, och det är som att jag är framme nu. Äntligen. Kan det vara sant?

T känns avlägsen, som om allt det ägde rum i en annan tid och på en annan plats. R känns också långt bort, men ändå som en självklar del av mitt liv. Det är som att jag har förflyttat mig. Tagit ett par steg snett framåt. “Jag har blivit så himla annorlunda”, sa jag till psykoterapeutkompisen A. “Ja”, sa hon. “Eller mer som den du egentligen alltid skulle ha varit.”

Advertisement