Läget?

Ja men bra, tackar som frågar. Två veckor har gått utan T nu och jag njuter högeligen av friden, av all tid jag har, av den ro jag känner. Visst är det märkligt? Helt plötsligt bara så har allt ändrat sig. Jag väntar på att nån sorts ånger ska slå till. Vad har jag gjort? Kom tillbaka, T! Men icke, jag är hundra procent nöjd med mitt beslut.

T håller sig undan, vilket i sig är en bragd i denna lilla stad. Jag har ju sagt till honom att vi kan ses och prata om det som hände, varför det blev så osv, men han väljer att inte ha nånting med mig att göra alls och det är hans beslut. Kanske kommer vi träffas och prata en vacker dag. Jag hoppas det, men han får bestämma hur han vill göra.

Annars då? Ja, helgen var helt underbar. Fredag kväll var jag på after work med några kompisar här och jösses som vi skrattade. Jag vet inte när jag hade så roligt sist. Ni vet när man skrattar ända nerifrån knäna, tårarna sprutar och det går inte att få luft. Så var det. På lördagen var jag och Grace ute i skogen och då satt jag på en stubbe och grät över hur fantastiskt vackert det var i skogen och hur närvarande jag kände mig. Så totalt centrerad i mig själv, hjärtat var varmt och vidöppet. Och på kvällen åt jag hos Vadstenakompisen A – hon psykoterapeuten. Och även om hon fick mig att se min del i brytningen – alltså mina svårigheter att sätta gränser gentemot T – så var jag precis lika övertygad om att jag gjort rätt. Söndagen tillbringades i lugn och total frid hemma i lägenheten tillsammans med Grace. Ett par härliga höstpromenader fullbordade det hela. Synd att klaga.

Någonting som hänt efter brytningen med T är att mer känslor för R har återvänt. Inte på något jobbigt sätt, snarare tvärtom. Som att nu är jag redo att sörja och minnas allt det fina vi hade. Att sakna honom utan att gå sönder på kuppen. Jag drömmer jättemycket om honom också nu. Igår natt drömde jag att vi grät tillsammans och när jag vaknade kände jag mig helt känslomässigt utmattad. Som om det hade hänt på riktigt.

Nästa steg i traumaterapin är att möta honom, och det allra första var att bara se honom. Jag behövde titta på honom, se hur han ser ut nu. Så jag åkte upp till boendet och gick runt byggnaden. Det var en otroligt vacker, solig dag och faktiskt satt han ute i trädgården när jag gick förbi. Han såg inte mig men jag fick se honom sitta för sig själv på en bänk i solskenet. Han var sig lik och han såg så otroligt fridfull ut. Det var fint. Så nu återstår att bestämma en dag med personalen när jag kan träffa honom. Det känns jättejobbigt, men det är precis därför jag måste göra det. Exponering var det ju. Att inte ducka utan utsätta sig för just det där som är jobbigt. Jag brukar tänka på det som Astrid Lindgren skrev: Om jag inte gör det är jag bara en liten lort, och det vill jag inte vara.

Kanske är det svårt för andra att förstå varför det är så jobbigt för mig att träffa honom. Min sjuka livspartner, hur svårt ska det vara? Bortsett från det svåra med att det är han fast ändå inte han, och att jag vid det här laget inte vet hur mycket av honom – om ens något – som finns kvar, är det dels förknippat med så himla många jobbiga känslor från hela hans sjukdomsperiod, dels var det så otroligt traumatiskt senast vi träffade honom (julafton 2020) och dels är jag så rädd att det ska dra igång en massa för honom. Att jag plötsligt dyker upp kanske bara triggar igång ilska och ångest. Vad vet jag? Jag måste konferera med personalen om just den biten. Det sista jag vill är ju att göra hans liv svårare bara för att jag ska “träna” på att exponera mig. Det som eventuellt drar igång hos mig får jag hantera bäst jag kan. Det var ju det där med att inte vara en liten lort…

Advertisement

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

4 Responses to Läget?

  1. Christel says:

    Vad fint att läsa att du mår bra i din vardag. Det är du verkligen värd efter de här kämpiga åren. Bra att du sätter dig själv främst! Också fint att du i det kan väga in din sjuka livspartners mående och känslor i det hela. Måste vara en så otroligt svår situation som du hanterar med bravur, även om det förstås känns skitsvårt emellanåt. Kram!

  2. Marika says:

    Så svårt. Kram ❤

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s