Man kan nöja sig…

…men jag väljer att inte göra det. Jag har brutit med T. Och jag vet att det kan synas komma plötsligt, och är jag inte riktigt klok??! Men någon med gott minne kommer kanske ihåg inlägget från februari där jag skrev om just det att T och jag har/hade så olika syn på vår relation: “… för honom är det klappat och klart medan för mig, i mitt nya liv, är det min frihet som står högst upp på agendan, och tanken på förutsägbarhet och vanor som sedan blir slentrian får mig att rysa… Att bli styrd, begränsad, tagen för given, nej tack…

För nu började vi nå den punkt där precis det där började tynga över, överskugga mysigheten, trevnaden, tryggheten i att vara två och allt det där. Min kropp har som vanligt signalerat ganska länge, fast jag har inte velat förstå för visst är det mysigt att ha en varm hand att hålla i, nån som undrar hur jag mår, skickar godnatt-sms och allt det där. Men det har ett pris, och som många kvinnor har jag alldeles för lätt att fokusera på den andres vilja och behov och glömma bort mig själv.

Hur fin och toppen T än är så har han – precis som alla mynt – två sidor. Om jag ville, verkligen, verkligen ville, så skulle det kanske gå att ta sig runt och igenom det jobbiga. Vi har försökt, haft diskussioner flera gånger, men det skulle innebära kompromisser och vet ni, jag är sååååå färdig med kompromisser i mitt liv.

T dök upp som en räddande ängel precis när jag behövde det som allra bäst. Han gjorde mig glad igen, fick mig att vilja leva. Gav mig allt det där som jag så förtvivlat behövde: Bekräftelse, uppmärksamhet, värme, närhet, ja ni vet. Det har varit helt ovärderligt, och jag undrar ibland hur det hade gått utan honom. Men i takt med att jag tillfrisknar och blir mitt starka jag igen så… jag vet inte. Det blir en obalans, en skevhet. Jag behöver inte tas om hand längre. Jag behöver få vara jag fullt ut, men då blir det lite jobbigt för honom vilket resulterar i att jag känner mig ofri. Kringgärdad, tillbakahållen, ifrågasatt. Sånt som jag absolut inte kan acceptera.

Så nu har jag slagit undan benen på honom och gjort honom både arg, sårad och ledsen, och det är det jobbiga i det här. Att behöva göra illa den där superfina personen som gjort så mycket för mig. Men vet ni; jag väljer mig själv. Jag sätter mig själv i första rummet och för det är jag så jäkla stolt och glad. Fast känslorna pendlar hit och dit, från att känna mig yr av glädje över all tid jag nu har till sånt jag vill göra, alla möjligheter som finns och att livet är spännande och oförutsägbart igen. Att jag är fri!!! Till att känna tonvis med skuld för det jag gjort honom. Men han är vuxen, han får ta ansvar för sina egna känslor. Livet är ett meck och fullt med besvikelser.

Just ikväll saknar jag honom. Så får det vara. Huvudsaken är att jag valde att inte svika mig själv den här gången.

Advertisement

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

17 Responses to Man kan nöja sig…

  1. Marika says:

    Fy farao vad jag är stolt över dig! Kände att något som detta var på gång. Kan verkligen relatera till det där med att slippa bli styrd. Förstår dock att det är svårt. Stor enorm Kram till dig Carina! ❤

  2. Carina, det här är stort. Jättestort. Så himla bra gjort av dig! Det är EXAKT så vi ska tänka. Inte roligt att såra en annan människa, särskilt inte som han gjort mycket för dig. Men som du skriver, han får ta hand om sina känslor. Du tar hand om dina. Och han visste också det här, vad det låter utifrån det du skriver. Så du har inte “lurat” honom. Inga kompromisser som vi inte känner är okej. Fy fan vad BRA du är! Jag inspireras ❤

  3. LoHe says:

    Så starkt gjort av dig! Heja!
    Han är sårad och arg nu men det kommer gå över. Så imponerad över hur du lyssnar till din inre röst, vad som är bäst för DIG och handlar därefter.

  4. siljefig says:

    Åh. Men heia heia deg! Og stakkars T, men det er også livet.

    det er altså så vanskelig å kommentere på wordpresskontoer men i dag tok jeg igjennom det for jeg måtte bare hurre litt

    frkfigenschou/ frkfigenschou.blogspot.com

  5. Christel says:

    Bra gjort! Man ska alltid sätta sig själv främst, men oh boy vad det är lätt att säga och svårt att göra. Bra för dig!

  6. annika68 says:

    Heja ❤️❤️🌸

  7. Caroline says:

    Wow! Tack för att du delar med dig, det är precis sånt här man behöver höra för att reflektera mer över sina egna val och bli stärkt i att våga sätta sig själv främst ❤️

  8. lisamys says:

    Ibland måste man tyvärr såra en annan för att inte tappa bort sig själv. Du är mest viktig. Så är det bara. Du är stark och underbar och du är så värd att inte längre behöva kompromissa eller göra dig själv mindre.
    En dag kommer din människa som bara passar in och du inte behöver tappa bort dig själv eller förminska dig själv för, den människan kommer att få plats ändå vid din sida.
    Allt gott till dig!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s