Hur går det då…

…undrar kanske vän av ordning, med den eventuella skrivkursen och spökskriveriet som jag skrev om för ett tag sen? Jo, skrivkursen i Motala i höst blir av om det bara blir några anmälningar. Kursprogrammet läggs ut om ett par dagar och det känns jättespännande. Damen med spökskriveriet och jag träffades och jag föreslog att hon skriver själv och jag hjälper henne att redigera. Att skriva åt henne skulle jag helt enkelt inte hinna med, och det förstod hon, så vi ska prova att göra som jag föreslog.

Jag är fortfarande fruktansvärt trött, och känner mig så frusen mest hela tiden. Trött och kall, känner inte riktigt igen mig själv. Idag ringde jag faktiskt vårdcentralen. Jag funderar på sköldkörteln, och bad att få ta ett prov och kolla den. Sköterskan skulle prata med läkaren. “De brukar vilja att man har haft symptom längre än ett par veckor”, sa hon men lovade att försöka få till ett prov. Sköldkörteln är så himla viktig för så många av kroppens funktioner, så det måste väl ändå vara bättre att kolla så fort som möjligt, tänker jag. Sköterskan skulle ringa tillbaka i morgon.

T är orolig för mig (han är en hönsmamma). Han tycker att jag kör alldeles för hårt och vilar för lite. Kanske är det så. Kanske är det kroppen som försöker få stopp på mig igen fast utan att slå omkull mig den här gången. För visst håller jag igång, det gör jag. Det fylls på i almanackan, både med jobb och roliga saker.

Jag skriver långa listor och betar av sakerna vartefter, men det tenderar att tillkomma nya punkter på mina listor hur jag än bär mig åt. Och så går jag ju en mil om dagen, det tar ett par timmar. Jag inser själv att det nog håller på att bli lite för mycket av allt, även om jag försöker hålla helgerna någorlunda tomma.

“Vad gör du?” frågar jag T i telefonen. “Jag sitter i solskenet och beundrar slottet”, svarar han. Va?! Beundrar slottet? Varför gör aldrig jag sånt? Om jag får några tomma timmar ser jag raskt till att fylla dem med praktiska göromål. Så bra, då kan jag passa på att göra det och det och det… Ibland funderar jag på om det är nåt jag försöker fly från, eller om jag helt enkelt bara har kommit in i ett sånt här jobbigt tänk.

Det kanske inte är så himla konstigt om jag blir trött och kall.

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

2 Responses to Hur går det då…

  1. elina says:

    Du är så energisk att jag känner mig lat.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s