Jag vet inte riktigt vad det beror på, men de senaste dagarna har jag varit så himla trött. Förmodligen är det som vanligt fler faktorer som spelar in.
Jag har sovit oroligt några nätter. Grace sover gärna hos mig och det är mysigt men trångt och det blir att vi väcker varandra.
Kanske beror det på våren. På vintern skyller man på mörkret och så här års på ljuset, haha.
Mest kanske tröttheten ändå beror på en massa spänningar som släpper. Lokalen i Linköping är äntligen tömd och uthyrd. I tisdags var jag där och städade och lämnade ifrån mig nycklarna. Mixed emotions är ju bara förnamnet, men lättnad var nog det som kändes mest.
Efter det åkte jag till R’s boende med några av hans tavlor. A-S – en av de underbara som jobbar där – och jag stod utanför och pratade om honom en lång stund. “Jag gillar verkligen R”, sa hon. “Han är så speciell.” Sånt är fint att höra, att de i personalen har ett så starkt band till honom. Att de ser honom som en individ och inte som ett vårdpaket. Hon frågade om jag ville träffa honom, men jag tackade nej. Pallade inte, ville inte, orkade inte. Det fanns helt enkelt ingen kraft över för det, även om jag hatade mig själv en smula just där och då…
När jag åkte därifrån riktigt kände jag hur mitt grepp om R lossade ytterligare ett snäpp. Han är så sjuk, men han har det så bra där han är. Han skulle aldrig klara av att vara ute i den vanliga världen. När A-S berättade om honom blev det så tydligt hur mycket av honom som är borta nu. Det är så förfärligt sorgligt, men det är som det är och det finns märkligt nog en lättnad i att han nu är så sjuk. Det finns liksom inga frågetecken kvar. Kunde jag gjort annorlunda? Var det på nåt sätt mitt fel att han blev sjuk? Borde jag fortsatt ha honom hemma? och allt sånt som jag brukat plåga mig själv med.
Nåväl, den nya lokalen här i Vadstena är klar och i morgon börjar jag jobba där. T har hjälpt till att bära grejor och skruva upp gardinstång till draperierna. Rummet blev jättemysigt, och det ska bli spännande att se hur det känns att jobba där.
Just det, jag drog ju ut en tand också i förra veckan. Envis var den, och tandläkaren fick kämpa i över en timme för att få ut den. Efteråt berömde jag henne, sa att hon var så duktig. “Du var duktig,” sa hon, “som höll dig så lugn. Det underlättade för oss.”
Så ja. Det kanske inte är så konstigt att jag är trött nu. Så får det vara. Och vägen fortsätter ju som bekant framåt…
Foto: Olafur Bjarnarson
idagtankerjagpa 
Den där frågan: Kunde jag ha gjort annorlunda är så jäkla envis.
Svar nej och åter nej men ändå malde även jag också länge att kunde jag ha gjort bättre, var det mitt fel, varför… Det där stora VARFÖR som man aldrig får svar på.
Inte konstigt att du är trött. Vore märkligt annars..
Ja, du har nog rätt. Bara att vara i det, tänker jag. Ny energi kommer nog, hoppas jag. Kram!
Ska se om det funkar att kommentera ”diskret” nu… 😀
Fint att du landar mer och mer! Så mycket som hänt och så långt du kommit, om man ser sig över axeln.
Vi pratade här om dagen om när man missar ett flyg eller tåg. Hellre då missa det rejält, så att man vet att det ändå var kört, än att missa det med en minut. Som med R. Det är/var inte ”nära” att det kunnat bli annorlunda för er.
Nej, precis så. Det gick åt skogen med besked, och ingen hade kunnat gör nåt åt det. Det är faktisk en tröst. Tack!