Att dra ut en tand

Idag var det dags att åka till Linköping igen. Jag är på sluttampen nu med att tömma lokalen där och idag fick jag så mycket gjort. Två högar väntade på mig; en skulle till Auktionshuset för värdering/försäljning, en till återvinningen för avlämning till loppis. Jag arbetade långsamt och metodiskt, Grace var hemma hos T så ingenting störde mig. Några saker som låg i respektive hög flyttade jag över i en tredje hög; Spara.

Det är svårt att ge bort/sälja/kasta en så stor bit av sitt liv, och sånt som varit viktigt för R. Herregud, hur skulle det inte vara svårt?! Kvinnan som ska ta över lokalen kom ner när jag var där. “Tänk på hur mycket du har gjort”, sa hon. “Ja, det var ju så himla mycket saker”, svarade jag. “Javisst, sakerna för all del, men tänk på allt du har gjort härinne”, sa hon och pekade på sitt hjärta.

Kvinnan på Auktionshuset arbetade sig också långsamt och metodiskt igenom kartongerna jag tagit dit. Somligt ville hon ha, annat inte. Väl klar där återvände jag till lokalen och lastade in det som skulle skänkas till återvinningen. En del av R’s kläder, vilket var illa nog, men också en del av hans tavlor vilket faktiskt är etter värre. Så mycket av hans själ finns i hans tavlor, men jag har redan sparat betydligt fler än vad jag tänkte göra från början så iväg skulle de.

Det slutade med att jag ändå sparade en av de fem som skulle skänkas. Den var han mycket stolt över, och även om den förmodligen kommer att tillbringa det mesta av sin tid i källaren, så hade jag bara inte hjärta att lämna bort den. Innan jag åkte ifrån återvinningen stod jag en god stund och tittade på sakerna jag lämnat, och bad att tavlorna skulle hamna hos folk som skulle uppskatta dem. Fy fan, så svårt det här är. Så mycket sorg och smärta…

På väg därifrån parkerade jag vid sidan av vägen och grät en god stund. Sen sms:ade jag till T och sa att jag behövde kvällen för mig själv. Egentligen skulle vi ätit tillsammans när jag hämtade Grace, men jag ville vara ensam. Han förstod förstås, och sen körde jag hemåt mot Vadstena. Vartefter milen passerade började sorgen släppa och jag kände bara mer och mer lättnad inom mig. Nu var det gjort. Nu är jag snart klar. Några av tavlorna ska upp till boendet, min bänk ska hämtas och jag ska städa. Sen är det klart! Det blev allt lättare att andas och jag gladdes åt att träden börjat slå ut och gräset bli grönt. Så mycket roligt och härligt väntar framöver.

Det var ungefär då det slog mig att det jag gör nu är att dra ut en tand. Snart, snart är den ute med rötter och allt. I morgon ska jag faktiskt till tandläkaren och dra ut en riktig tand. En trasig en som suttit där länge, men som ska ut nu. Och faktiskt, medan jag skrev det här inlägget lossnade ännu en stor bit av den. Snacka om symbolik! Det är dags att den kommer ut, och jag ser fram emot att få det gjort.

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

1 Response to Att dra ut en tand

  1. Tove says:

    Snygg symbolik där! Lyssna på kroppen osv. Hehe.. Det hade varit roligt att få se någon av Rs tavlor på nåt sätt. Min man målar också…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s