PTSD?

Igår kväll kom T över till mig en sväng. Han hade köpt med sig ett paket SIA glassbåtar. Vi satt i soffan och sen gick han ut i köket för att hämta varsin. Medan han var borta kollade jag min telefon och märkte inte att han kom tillbaka. På skoj kastade han glassen på mig, och jag var helt oförberedd när den landade i mitt knä. Alltså en helt normal händelse, inget märkvärdigt alls kan man tycka.

Det som däremot inte alls var normalt var min reaktion. Jag blev rädd och min första impuls var att skrika: VAD I HELVETE GÖR DU DIN JÄVLA IDIOT?! FÖRSVINN HÄRIFRÅN!!! Nästa impuls var att börja storgråta.

Jag bet ihop om både skriket och gråten, men T märkte ju förstås att nånting hände med mig. Jag sa bara att jag blev rädd, och han bad om ursäkt. Det tog några minuter innan jag kunde lägga det hela bakom mig och bete mig som vanligt igen, och T bad olyckligt om förlåtelse några gånger till.

Ett par timmar senare var vi ute på kvällspromenad med Grace, och då berättade jag för honom hur jag hade känt, och att anledningen var att jag förmodligen är traumatiserad från tiden med R när han var sjuk. Att leva under så lång tid med den oberäkneligheten som rådde, att inte veta från en minut till nästa vad som väntade, och att en trevlig stund på ett ögonblick kunde förvandlas till något hotfullt. Ja, rentav farligt. Det måste ju sätta sina spår, och även om jag inte tänker på just det så ofta längre, är det ändå uppenbart att en del av det sitter kvar.

T tackade mig flera gånger för att jag berättat. Han vill veta, vill förstå och kunna hjälpa till. Han har själv några gamla taggar som sitter djupt. Vi får hjälpa varandra att läka, bestämde vi. Jag är glad att jag berättade. Annars behåller jag ju mycket för mig själv, men T inbjuder till förtroende och jag känner mig så himla trygg och lugn med honom. Så länge han inte kastar glass på mig vill säga, haha.

Glad Påsk, förresten! Hoppas ni har det fint där ute, äter gott och umgås med dem ni vill vara med. Njut av solen och ljuset och var rädda om er! Kram!

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

2 Responses to PTSD?

  1. eliina says:

    Det där kroppsminnet är helt hopplöst. Det sitter kvar länge, kanske väldigt länge, så det är bara att vänja sig. Med tiden tar hjärnan över.
    Bra Påsk! Utan glasskastning.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s