Plötsligt händer det, igen…

När R och jag lämnade gården och flyttade in till Linköping visade det sig att det fanns en jättefin lokal ledig i huset där vi skulle bo. Tre fräscha rum, wc och köksdel som vi raskt hyrde. R fick en ateljé, jag ett behandlingsrum och ett kontor/kurslokal till mina meditationsgrupper.

Där har både jag och mina kunder trivts i drygt sju år. När jag flyttade till Vadstena blev R:s ateljé ett förråd för hans grejer plus en massa annat som inte skulle med till Vadstena. Jag fortsatte ju att jobba i Linköping ett år till men flyttade till sist verksamheten till Vadstena när jag varken orkade eller ville pendla längre.

Det var i november 2021 och sedan dess har den lokalen stått där och tickat pengar. Kontraktet löper på till december 2023. Hyran är visserligen överkomlig, men ändå. De första månaderna ville jag inte göra mig av med den. Med alla R:s grejer att fatta beslut om och börja reda upp kändes det som en del av läkandeprocessen. Det fick ta sin tid, helt enkelt.

Men de senaste månaderna har jag känt att det blivit dags. Grabbarna kom ju hem och vi tog ett jättetag och sorterade ut och gjorde av med en massa saker, samt fattade beslut om resten. Så himla skönt! Glad i hågen började jag sedan annonsera ut lokalen både här och där utan något resultat. Jag trodde den skulle vara superattraktiv, men de få som hört av sig har antingen tackat nej, inte dykt upp för att titta som bestämt, eller varit uppenbart oärliga/snudd på kriminella.

Jag började känna mig lätt desperat. Hyran tickade på och processen hade tuggat klart. Nu ville jag bara bli av med lokalen och en gång för alla kunna lämna Linnégatan bakom mig. Toppenbra läge, fräscht och fint och en bra hyra; Vad var problemet? Jo, problemet var tydligen min arbetssituation i Vadstena, fast det förstod jag ju inte då.

I samma hus bor en kvinna som också är egenföretagare. När jag förra året bestämde mig för att flytta verksamheten till Vadstena var hon nere och tittade, men tackade nej för hon tyckte det kändes för mörkt. I onsdags när jag var i Linköping för att fortsätta röja bland de saker som fanns kvar stötte jag på henne i trappan. Hon frågade hur det gick och jag berättade. “Kom ner och titta nu när det är i princip tomt”, föreslog jag. Hon gjorde så, och tio minuter senare hade hon bestämt sig. “Jag tar den”, ropade hon och gick upp för att ringa hyresvärden. Till saken hör att han är den sortens värd som det är i princip omöjligt att få tag på. Det brukar ta minst två veckor att ens få kontakt, men nu – som genom ett mirakel – hade han svarat direkt, och tyckt det var en utmärkt idé att hon tog över lokalen. Där stod jag och bara gapade, både över att hon sagt ja till att hyra och att han svarat i sin telefon.

I måndags tackade jag ju ja till den nya lokalen i Vadstena, och två dagar senare var lokalen i Linköping helt plötsligt uthyrd efter att jag stångat pannan blodig i nästan två månader… Vad ska man säga om det? Jag tänker att vissa saker behöver falla på plats, innan andra saker kan ske. Eller är det bara slumpmässiga sammanträffanden? Man undrar…

En sak till; i lokalen i Linköping står min älskade höj- och sänkbara bänk. Den gick ju inte att ta med till den nuvarande lokalen i Vadstena eftersom det inte fanns nån plats för den där. Dessutom är det en brant trappa upp dit vilket är en omöjlighet då bänken väger bly. Så den hade jag motvilligt bestämt mig för att sälja, men inte kommit mig för att annonsera ut för jag ville verkligen, verkligen inte göra av med den. Nu, när jag bestämt att byta lokal, finns alla möjligheter i världen att ta med min fina bänk till Vadstena.

Ja jösses, det blev ett långt och synnerligen omständligt inlägg detta. Den som eventuellt orkat läsa till slut förtjänar en medalj, haha. Jag blev bara så förundrad över hur allt faller på plats, och man kan verkligen fråga sig hur allting egentligen hänger ihop. Glad är jag i vilket fall för att det verkar ordna sig till det bästa. Tacksam och jätteglad!

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

6 Responses to Plötsligt händer det, igen…

  1. Tove says:

    Så himla skönt att det har löst sig! Och ja, det kan nog vara så att en sak behöver ske innan nästa. Mystiskt, men ändå en fin tanke. Skickar du medaljen med brevduva, eller? 😉

  2. Marika says:

    Tar gärna emot en medalj😅Detta inlägg är ju så hoppfullt att det smittar av sig. Härligt!

    • carinakinna says:

      Jag smittar dig gärna, och delar med glädje ut medaljer, Marika. Ser du att det alltid finns hopp? Lösningar ligger på lur som vi aldrig kan tänka ut i förväg, och vägen den går alltid framåt 😉

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s