Att kasta bort ett liv

Det ägnade vi helgen åt, sönerna och jag. Reservsonen M var också med eftersom han har sin givna plats i vår familj, och R har varit en sån viktig person för honom.

Vi kastade naturligtvis inte bort allting efter R men oj, så mycket gammalt skräp som hamnade i sopsäckar. Även sånt som inte längre behövdes från massagerummet och kontoret hittade sin väg till återvinning och soptipp.

Mina underbara grannar hjälpte till att bära och bjöd på kaffe och mackor när vi behövde pauser. En annan granne kom också ner och erbjöd sina tjänster. “Jag är hemma”, sa hon. “Ring på bara om ni behöver bärhjälp.” Och T var barnvakt åt Grace i två dagar.

Att tömma lokalen var behäftat med blandade känslor, förstås. Det var skönt, en lättnad, men också förfärligt sorgligt mellan varven. R’s återstående kläder som han inte har någon nytta av på boendet; en överrock, en smoking, tröjor som jag stickat till honom men som nu sett sina bästa dagar. Hans målargrejor, kursmaterial, gamla brev och saker han sparat. Sånt som en gång var viktiga men som nu hamnade i sopsäcken. Och hans tavlor… Tack och lov att jag inte var ensam om arbetet, och att vi var rörande ense om vad som skulle sparas, respektive slängas eller skänkas.

Det var så fint att vi gjorde det tillsammans, allihop. Det kändes som en ritual, och som att vi hedrade R när vi alla plockade till oss sånt vi tyckte var speciellt, sånt som fick oss att minnas den gamla R och bättre tider. Och många av hans tavlor har vi skänkt till vänner och bekanta som tyckte om honom och hans konst. En del av bilderna ska till boendet, och det känns också jättebra.

Vi slet hårt i två hela dagar, sedan åkte grabbarna tillbaka hem till sitt. Jag har sovit jättedåligt 3-4 nätter, bara legat och tänkt på alla saker och på R, på förhoppningarna vi hade när vi flyttade dit 2013 och på hur det sedan blev. Idag grät jag när jag vaknade, grät på morgonpromenaden, grät när jag gjorde frukost. Då knackade det på dörren och in steg T med rosor till mig. “Jag fick för mig att du nog skulle ha de här idag”, sa han när jag snörvlade fram ett tack mot hans axel.