Att vara sin egen, och lite annat

Jag drömmer ofta om R nu. Det är bra drömmar, han är lite märklig men nästan som vanligt och vi gör olika saker tillsammans. Minnesbilder dyker upp lite då och då på dagarna. Roliga minnen, interna skämt, knasigheter och ömma ögonblick. Då gråter jag lite och så får det vara.

Sköterskan ringde från boendet igår och berättade att R var covid-positiv, men att han redan mådde mycket bättre. Var uppe och påklädd, åt och drack som vanligt. Jag blev lättad men inte särskilt förvånad. Han är så stark, både mentalt och fysiskt, och det har han alltid varit.

Är det nånting de senaste åren har lärt mig så är det att inte ta nånting för givet. Inget vet vi om framtiden, eller ens om morgondagen. T gör upp gemensamma planer för sommaren, vart vi ska åka och göra, hur härligt det kommer att bli. Jag låter honom hållas, men tänker: Njaa, fast… Vi vet ju inte ens om vi lever i sommar, eller om vi fortfarande är ett par då.

Han och jag har nog väldigt olika syn på vår relation. Jag misstänker att för honom är det “klappat och klart”, medan jag har så svårt för tanken “så levde de lyckliga i alla sina dagar.” Jag är inte där. I min värld, i mitt nya liv, är det min frihet som står högst upp på agendan, och tanken på förutsägbarhet och vanor som sedan blir slentrian får mig att rysa. Att bara sitta i soffan och titta på tv, att bli styrd och begränsad, tagen för given… nej tack. Det finns fördelar förstås; känslan av samhörighet, trygghet, bekvämlighet och det mysiga i att vara två, men priset är högt och den sortens liv har jag redan levt. Jag har drivit AB Familjen tillsammans med den man som var min själsbroder och livspartner. Nu råder andra tider.

Det är naturligtvis inte säkert att mina dystra förutsägelser kommer att stämma in på oss, men hamnar inte alla parförhållanden där så småningom? Inte med vilja eller av elakhet, men att kompromisser blir en nödvändighet när man är två? Jag befinner mig ju i den på sitt sätt avundsvärda situationen att jag kan välja, och det är av allra yttersta vikt att jag väljer mig själv. Jag får helt enkelt inte kompromissa bort mig, mina intressen, min längtan, min nyfikenhet och allt det där andra, och jag får inte ljuga för mig själv eller förtrycka mina känslor. Aldrig mer, inte i det här livet. När jag nu efter sju sorger och åtta bedrövelser fått en chans till livet 2.0 får det inte slarvas bort. Absolut inte.

Jag är högst medveten om att jag motsäger mig själv nu, att jag befinner mig långt fram i tiden och inte alls håller mig till “en dag i taget” som jag skrev fyra stycken högre upp. Och just nu är det bra. T och jag har roligt tillsammans, det är lätt och trivsamt att umgås. Men. Jag märker tendenserna, mina känselspröt är högsensitiva och jag tar mina funderingar på allra största allvar. Tar hela mig på allra största allvar, men till att börja med ska vi ut i skogen med Grace, T och jag. Det blir fint.

Advertisement

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

5 Responses to Att vara sin egen, och lite annat

  1. Amie Fahlander says:

    Carina, klart du inte ska kompromissa det minsta med det som är du. Det du kämpat dig till. Men att se fram emot trevliga saker tillsammans är inte fel, blir det inte av så har man bara varit glad i onödan. Blir det av så får man vara glad två gånger! Så tänker jag.
    Unna dig att se framåt – och bakåt – med glädje och tacksamhet! Det är också att vara människa. En människa i harmoni.

  2. Så viktigt det där. Och så svårt. Det är så lätt att bara halka in i det som känns bra för stunden och är enkelt – och sen är man fast. Tycker du är väldigt klok och bra som tänker på detta, som ser det. Det är inte helt enkelt. Och att vila i det som är nu. Imorgon tar vi imorgon.

    • carinakinna says:

      Tycker du verkligen det? Jag blir tveksam, tänker att jag inte kan låta bra vara bra utan genast måste in och krångla till, förstöra. Men det känns otroligt viktigt.

      • Ja, det tycker jag. Att man reflekterar över sin tillvaro, frågar om det här verkligen är det jag vill. Sen är det ju en balans mellan det du säger , att man alltid ska krångla till det i huvudet. Antar att det handlar lite om att hitta den rätta känslan? Det är jättesvårt. För det KAN ju vara så att man bara krånglar till det. Men det kan ju också vara så att du längtar mer efter något annat, efter ett tag. Verkligen svårt. Hoppas du kan hitta någon balansgång där ❤

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s