Det var då

Jag har fått en ny affirmation, märker jag. Till raden av de hjälpsamma talesätt och uttryck som hjälpte mig genom R’s sjukdomsperiod, t.ex. “This too shall pass”, “Det blir som det ska” och det högeligen effektiva “On your feet, warrior!” har numera “Det var då” sällat sig.

Jag åkte till Linköping häromdagen och började röja i lokalen där. Två stora plastsäckar med papper blev det som slängdes på tippen. Det kändes förvånande lite inombords, även om det förutom gammal bokföring också var R’s kursmaterial och en massa annat, behängt med så många minnen. “Det var då”, påminde jag mig själv med jämna mellanrum.

“Var det tungt?” undrade T när vi åt middag tillsammans på kvällen. “Ja, säckarna var tunga”, svarade jag lite korkat. “Nä, jag menar mentalt”, sa han och jag tänkte efter. Nej, det var inte tungt. Det var otroligt skönt att äntligen komma igång med jätteprojektet “Tömma lokalen” som så småningom också kommer att innefatta R’s rum med alla hans saker, kläder, verktyg och målargrejor, men då kommer grabbarna hem och hjälper till. Det är klart att jag hade kunnat sitta där och snyfta över alla minnen, men nej. Jag verkar ha snyftat klart och det känns så skönt.

De ringde från boendet igår och berättade att de tyvärr, efter två år, fått in Covid och att R troligtvis var smittad. Han var rätt risig med mycket hosta och feber, berättade A-S. Vi pratade också ganska länge om hur han mår för övrigt och hur det går. Överlag går det bra, tycker de. Han är inte rymningsbenägen nuförtiden utan verkar uppskatta tryggheten på avdelningen och i den inhägnade trädgården. Han är inte längre fysiskt hotfull, oftast på gott humör och han tränar varje dag på gymmet. Och matar hästarna. A-S och jag enades om att han har det så bra han kan, med tanke på sin sjukdom. När vi avslutat samtalet kände jag efter, men det var alldeles lugnt inom mig. Det jag kände var lättnad. Lite oro över hans förmodade covidsmitta, men förutom det bara lättnad. Så skönt.

I tisdags började skrivarcirkeln. Vi är sex stycken, en rätt brokig samling, alla med varierande förhållande till skrivandet och lite olika förväntningar på vad arbetet i cirkeln ska bringa. Det kommer bli spännande och roligt, det är jag säker på. Alla var superentusiastiska och positiva och det är huvudsaken. Så nu måste jag ta mig samman och börja få ifrån mig texter också… Det blir en utmaning, fast en positiv sådan.

Igår kväll var Vadstena-bästisen A här på middag och ikväll ska T och jag käka tillsammans. Grace och jag chillar idag efter en ganska intensiv vecka. Soffhörnet är skönt och lämpar sig både till stickning, läsning och skrivande. Livet är gott. Tack.

Advertisement