En tanke bara; denna blogg som mestadels – åtminstone under de senaste åren – varit jämmer och elände, depp och tårar, vad i hela friden ska jag skriva om nu, när jag mår bra? Det tål att tänka på. När den här bloggen startade i oktober 2010 bodde vi fortfarande på hästgården utanför Linköping och inläggen var oftast av det lättsamma slaget; småroliga anekdoter om livet i Östgöta-leran, sambons Papphammar-beteende, ungarnas virrfärder och mitt eget vardagsrace.
Sen flyttade vi till stan, ungarna lämnade boet och sambon blev sakta men säkert allt konstigare och sjukare. 2015 slutade jag skriva här och 2019 startade jag den andra bloggen, Mr Alzheimer?, för då höll jag på att gå sönder och måste ha en ventil. Sen dess har det mest skrivits om elände, både i demensbloggen enandrablogg.wordpress.com, och sen när jag väl återvände hit. Ja, bortsett från vissa undantag.
Så, vad nu? Här sitter jag i min underbara lägenhet i den gulliga lilla staden tillsammans med min superduperunderbara hund, fina vänner och en hängiven “pojkvän” (vad i hela friden kallas det i den här åldern???). Har inget att klaga på direkt, och både sorgen och skulden verkar ha släppt taget.
Jag var hos bästisen M idag. Hon är väl den som känner mig bäst, och hennes lakoniska kommentar säger egentligen allt: “Du är ju sån att det måste hända nåt hela tiden, och händer det inget så ser du till att det gör det.” Humpf, nåväl jag måste väl ge henne rätt. Blir det alltför lugnt och stillsamt så blir jag deppig och rastlös, börjar dra i lite trådar och woops, så har det hänt nåt. Som skrivarcirkeln, till exempel. Spännande ska det bli.
Jaja, det reder sig väl. Att skriva är ett måste, och att uttrycka mig i bloggen är ett absolut sådant. Hur jag hade överlevt R´s sjukdomstid utan att blogga är en omöjlighet att ens tänka. Att kunna skicka ut smärtan och sorgen rakt ut i cyberspace och att få feedback från “främlingar” som rätt som det var inte alls var främlingar utan bekantingar med namn, många med egna bloggar som det snabbt blev en daglig rutin att titta in hos. Att från dem – er – få bekräftelse, omtanke, sympati. Så fint, så värdefullt.
Det blir nog bra det här. Vägen går ju, som bekant, framåt och det ska bli roligt att förhoppningsvis kunna få skriva om positiva, kreativa och inspirerande saker som omväxling.
idagtankerjagpa 
haha, vet EXAKT vad du menar! Finns väl en anledning till att många skriver texter till böcker och musik när de mår dåligt. Det är lättare och mer behövligt och man känner sig lite … intressantare? Och det drar ju läsare, så är det ju. Jag är likadan, så kan inte säga något om det. Men så skönt att du mår så bra ❤
Haha, skönt att du förstår mig😉
Så skönt att du är på väg och mår fint ❤️
Jag säger som Pernilla, det svåra får oss ofta att uttrycka mer, fler läser och kommenterar. När jag drev min blogg var det alltid mina tillkortakommanden, svårigheter och problem som aktiverade folk. Sen kom en dag när jag bara kände mig redo för något annat. Inte så att jag inte har utmaningar att tampas med 😅 eller att jag inte vill skriva men för min del var jag
”klar” med att dela på det sättet. Eller som en vän uttryckte det till mig; du kanske inte behövde bekräftelsen från andra längre?
När jag läste om min bok för ett tag sen slogs jag av hur mycket upp och ner det var i den. Kanske är livet helt enkelt så?
Det kanske lät snorkigt, menade inte dig bara mig. Att jag behövde en slags bekräftelse på vad jag upplevde och att jag inte var ensam.
Hahaha, och jag som just satt här och funderade på om tolv års bekräftelse kanske räcker😂😋
Haha kanske, kanske inte 😂 Tio år för mig och en tjock bok om min irrfärd 😅