Jag är verkligen inte sugen på att gräva ner mig alltför utförligt i alla detaljer kring min “hjärthändelse”, som var termen de använde på sjukhuset. Så här följer en snabb sammanfattning:
- Det var ett litet kärl som var blockerat, och det satt på ett ställe där det gjorde minsta, möjliga skada.
- Personalen på både hjärtintensiven och kardiologen är ÄNGLAR. Snacka om rätt personer på rätt plats.
- Jag tyckte sammantaget att hela händelsen var superintressant. Som ett studiebesök, ungefär. När jag sa det till personalen skrattade de åt mig.
- De två som utförde den s.k. ballongsprängningen skulle ha en alldeles egen utmärkelse. Sååå lugna, roliga och omtänksamma. Fast det var lite läskigt att följa alltihop på skärmen ovanför mitt huvud. Att se både grejen som letade sig fram till hjärtat och sen när blodet faktiskt kom fram igen där det varit blockerat. Så overkligt.
- Det gjorde ont när blodet rann på igen, som när man suttit på foten och cirkulationen sen kommer igång. Läskigt.
- Oh joy, känslan att på skakiga ben få gå till badrummet själv, för att inte tala om att kunna duscha.
- Den inte fullt så sexiga känslan när jag hämtade ut EN HEL PLASTKASSE full med medicin när det var dags för hemgång. Håhåjaja.
Rädslan för att det ska hända igen bär jag fortfarande med mig, precis som alla andra som gått igenom något livshotande. Tacksamhet och att inte ta min hälsa eller något annat för givet finns också där, tillsammans med minnet av hur det kändes att tvingas överlåta sig själv och sitt liv i andras händer.
Tack❤
idagtankerjagpa 
Åh fy fasen.
Vet du så här fyra år senare om det går att förebygga att samma sak händer igen? Har du gjort något särskilt efter det eller var det bara (tur i) otur(en)?
Man äter sina mediciner, mycket gröna grönsaker, motionerar och försöker undvika stress. Fast i mitt fall finns det en liten genetisk faktor också. Min syster hade samma problem när hon var 58 och mamma hade hjärtproblem. Men… fingers crossed. Kardiologen sa att det mycket väl kunde varit en engångshändelse.
Tänk att det är så erbarmerligt svårt att se saker när det gäller en själv? Nästan skrattretande. Vilken tur att allt gick så bra ❤
Ja, det är helt, jäkla galet🤪
…hur det kändes att tvingas överlåta sig själv och sitt liv i andras händer.
Det känner jag igen men låter bli att berätta.
Ta det nu lugnt! I tanke och kropp. Men inte för lugnt. För det klarar du nog inte av.
Haha, helt rätt Elina. Några utmaningar behöver jag ha, lite att sätta tänderna i, men nu är ju mitt liv så stressfritt att jag kunnat sluta med blodtrycksmedicinerna. Lagom är bäst.
PS. Nu blev jag nyfiken… Du kanske berättar i ett mejl? DS
En gammal klätterolycka i ett nästan väglöst land.
Men nu blev jag ju bara ännu mer nyfiken…🤪