Fyra år

Idag är det fyra år sen jag hade min hjärtinfarkt. “Min” säger man, som om det vore ens alldeles egna, personliga, och det är det ju också på sätt och vis.

Fyra år sen jag vaknade vid sjutiden på morgonen med en stark smärta i bröstet som strålade ut i armarna, bak i ryggen och upp i käkarna. Klassiska symtom, och jag förstod med en gång vad det var som pågick.

Det kom som från ingenstans. Visst hade jag känt mig konstigt trött och lite andfådd ett tag, och hjärtat brukade liksom fladdra i bröstkorgen, likt en fjäril som förtvivlat slår med vingarna för att komma loss, komma ut. Men en hjärtinfarkt?

Man blir lite puckad, minst sagt, vid ett sånt här tillfälle. I alla fall blev jag det. För det första väntade jag en timme(!) tills det klingade av, och inte ville jag väcka R och oroa honom. Nejdå, jag vankade omkring i lägenheten och andades tills det släppte efter. Då gjorde jag frukost åt oss, väckte R och berättade. Han ville ringa efter ambulans direkt förstås, men se jag skulle först boka av kunder och betala några räkningar, och så hade jag inte druckit nåt kaffe och det måste jag ju ha. Jävla idiot, rent ut sagt.

Fyra timmar(!) senare kom jag till akuten. R skjutsade mig för jag ville inte ringa efter ambulans. Det var ju onödigt att oroa grannarna. Ja, ni förstår att mitt förnuft tydligen totalt hade upphört att fungera.

När jag väl hade förklarat mitt ärende i luckan på akuten gick det fort. Två sekunder senare låg jag på en brits, uppkopplad till allehanda monitorer och omgiven av bekymrade vitrockar. Två saker fick mig att förstå stundens allvar; jag behövde gå på toa men de sa nej. “Du får inte gå till toaletten, du kan dö.” Toan låg ungefär tio meter bort, men det fick bli ett bäcken för till toan fick jag alltså inte gå, för då kunde jag dö. Oj… Sen när jag skulle från akuten till hjärtintensiven trodde jag att jag skulle få gå dit (som sagt, idiot), eller på sin höjd åka rullstol, men nej. Min säng drogs av en sköterska och en läkare, de hade med syrgas, akutväska och hjärtstartare… Då började Carina förstå stundens allvar. Då som först började jag bli riktigt rädd.

Fortsättning följer…

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

5 Responses to Fyra år

  1. Marika says:

    oj, detta har jag helt missat. Min mamma hade precis dött för fyra år sedan så jag var nog i en egen bubbla. Kram ❤

  2. enaningomyoga says:

    Åh Carina ❤️ Får flashbacks till när Dans mormor fick en hjärtinfarkt natten till juldagen för många år sedan. Hon var på besök hos hans mamma och ville inte ”krångla” mitt i natten utan satt färdigklädd när familjen vaknade till.
    ”Ni måste ju dricka kaffe först så åker vi till lasarettet sen”. Kvinnor är FÖR rädda för att besvära ibland 😘

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s