Att mata hästarna

Vi håller på och ordnar så att jag kan bli god man åt R, och i roddandet kring det ringde jag boendets samordnare. Vi pratade i säkert en halvtimme om R, hur han mår och har det. På det stora hela går det riktigt bra, det tycker de allihop, sa hon. De har hittat en medicinering som funkar så att han slipper de värsta hallucinationerna, och hans vredesutbrott har minskat betydligt.

Hon berättade en sak som gjorde mig riktigt rörd. R, jag och våra barn bodde ju på en liten hästgård utanför Linköping i nästan tjugo år. Vi arbetade hårt med att renovera gården, och R byggde ett superfint litet stall åt mig. Vi hade ett par hästar, och när jag jobbade i stan var det R’s uppgift att ge hästarna lunchfoder ute i hagen.

Samordnaren berättade att R varje dag går ut och bryter lite grenar och kvistar som han kastar över staketet, mycket nöjd med att då har hästarna fått mat. Varje dag. Är det inte rörande, så säg? Personalen känner till R’s bakgrund, så de spelar med i den lilla charaden. Så fint.

Jag pratade också med hans kontaktperson A, som sa att han och R haft några fantastiskt fina dagar tillsammans på sistone. Det värmer i hjärtat att få höra sånt. Och faktiskt klarade jag av båda de här samtalen utan att gråta, och utan att knäcka ihop och trilla ner i svarta hålet. Det var ju såna goda nyheter på det stora hela, och på sistone har jag också känt mig lite mindre känslomässigt engagerad i R.

Undan för undan ökar avståndet mellan oss, och jag fokuserar alltmer på mitt eget liv. Det är ju så mycket på gång. Så mycket spännande och roligt. Och det är ju onekligen så det måste bli, att jag går min egen väg nu.

Fast när jag åkte hem från Linköping igår kväll grät jag ändå hela vägen hem, för att det är sorgligt att säga hejdå till alla gamla kunder, och för att det börjar bli så verkligt och uppenbart att snart, snart klipper jag det allra sista bandet till mitt liv tillsammans med R.

Snart är det dags att säga hejdå till Linköping, till Linnégatan och till massagelokalen som varit min arbetsplats sen 2013. En epok tar slut och något nytt tar vid, precis som när R och jag till sist sålde gården och flyttade in till stan, men på nåt sätt känns det faktiskt trösterikt att veta att i R’s värld ska hästarna fortfarande ha sin mat.

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

10 Responses to Att mata hästarna

  1. Marika says:

    Åh, att man fortfarande tänker på djuren när man är så sjuk! Fint!<3

  2. Jag förstår det, så fint ändå mitt i allt. Att det finns fina saker som kommer tillbaka till honom. Och vilket bra ställe han verkar vara på nu! Blir varm i själen över att höra att de fortfarande finns.

  3. enaningomyoga says:

    Så fint att han har det så bra. Skönt för honom och gör fig och sönerna.
    Och så hästarna – blev rörd och lite fnissig, livet ❤️

  4. LoHe says:

    Jag sitter också här med tår i ögonvrån. Så fint att han ger hästarna mat och får fortsätta göra det. Att det sitter så djupt i honom.

  5. Tove says:

    Åh vad fint ändå! Tror du att han hade mått bra av att åka till något stall och mata hästar på riktigt? Tänk om de skulle kunna ordna det!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s