Att vara två

Ja, nej, jag förstår vad ni tänker nu. Att jag slutligen gett efter för envisa, tålmodiga T:s uppvaktning, men nej. Så är det inte.

Det handlar om att jag mer eller mindre är två olika personer. Det är inget konstigt egentligen, och innebär inte att jag är schizofren. Delpersonligheter har vi alla; Martyren, barnet, den inre kritikern osv. Inget konstigt alls.

Jag har länge varit medveten om att två av dem – utöver den inre kritikern, som är jäkligt bra på att göra sin röst hörd – är särskilt starka i mig. Jag kallar dem Den trötta flickan och Befälhavaren, och jag har tillbringat rätt mycket tid på sistone med att lära känna dem och höra vad de vill och inte vill.

Namnen avslöjar ju ganska mycket av deras respektive personlighet, och båda är bra på att föra fram sina åsikter som mestadels är diametralt motsatta. I mitten står jag, lätt förvirrad, och undrar åt vilket håll jag ska gå.

Den trötta flickan vill inget hellre än att spendera tid med T. Ju mer tid desto bättre, helst flytta ihop med honom. Åh, så tryggt och bra. Mysigt och lugnt. Befälhavaren bara fnyser åt slikt nonsens. Det finns arbete att göra, sitt inte där och dagdröm. Slösa tid och energi på en karl? Aldrig i livet. “On your feet, warrior!” röt han ofta åt mig under R’s sjukdomstid. Då, när jag var så in i märgen trött och färdig att ge upp. “On your feet, warrior!”

Den trötta flickan är inte så säker på att hon orkar arbeta så mycket längre. Orkar kanske inte öppna någon garnaffär och sätta sig in i en helt ny bransch. Hon funderar på att gå i pension istället. Befälhavaren är som en galopphäst i startboxen. Han springer på stället och bara längtar efter att luckan äntligen ska öppnas så att vi kan sätta igång.

Håhåjaja. Jag har i alla fall lärt mig att låta dem båda komma till tals. Båda har bra argument och är värda att lyssna på, men i slutändan är det ändå jag som måste fatta besluten. En inte helt lätt uppgift.

Apropå garnbutiken så kan det vara en spännande lösning på gång. Kanske, kanske. “Vågar vi?” säger Trötta flickan. “Orkar vi? Vill vi verkligen det här?” Befälhavaren vässar sitt svärd. “Äntligen!” utbrister han. “Nu kör vi!”

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

6 Responses to Att vara två

  1. Marika says:

    Kör tänker jag som är nyfiken. Du får fungera som förkörsexempel till mig..ha ha! här är det bara trött och trotsigt. Vill helst lägga mig ner och sparka omkring mig bara. Få ut skiten. Heja dig vilket som!

  2. Amie says:

    Lyssna inte på trötta flickan! Hon drar dig neråt, inte framåt. Du har så mycket kvar att ge, till alla så lyssna på Befälhavaren som driver på.
    Så tycker jag. Du är strong, you know. Och klok.
    Kram o lycka till

  3. Vilken rolig beskrivning! Hoppas du kommer fram till ett eget beslut ❤

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s