Så fint

Så fint det är att tillbringa en eftermiddag tillsammans med henne, min nya kompis här i Vadstena. Hon som det bara klickade med från första början. Att sitta och prata i flera timmar och känna att jag bottnar tillsammans med henne. Vad jag än säger så landar det tryggt hos henne. Vad hon än säger så landar det tryggt hos mig. Vi talar samma språk. Det finns inga konstigheter, ingenting känns svårt eller lämnar en bismak.

Så fint det är att min älskade hund nästan river ner hela lägenheten i sin glädje över att jag kommer hem efter ett par timmars bortavaro.

Så fint det är att sitta på en parkbänk och se ut över Vätterns blåa vatten med en blöt och lycklig labrador på marken bredvid mig.

Så fint det är att lägga ut nåt vackert eller roligt på Facebook och en massa människor reagerar positivt. Det är samma människor som hjälpte till att bära mig genom den svåra tiden under R’s sjukdom. Fast de allra flesta av dem inte hade en aning hjälpte de mig att överleva, bara genom att bekräfta mig, gilla mina inlägg, skratta åt det tokiga jag lade ut och alltid finnas där.

Så fint att T, den envise mannen, och jag satt på muren nere vid strandpromenaden på förmiddagen och pratade om att man faktiskt skapar sin egen verklighet med sina tankar. Att vi alltid har möjligheten att välja om glaset ska vara halvtomt eller halvfullt, en kliché men icke desto mindre sann. Och att känna att han och jag berikar varandras tillvaro på vårt eget sätt.

Så fint att jag överlevde mentalt, att jag fick en chans till ett nytt liv.

Så fint att R är omgiven av professionella människor som hjälps åt för att göra hans liv så bra det kan vara.

Så fint.

Advertisement