Tack som fan!

Ja kära nån, ska man skratta eller gråta? Eftersom jag är den jag är, väljer jag att skratta för det som hände var på sätt och vis rätt komiskt.

Där låg jag på natten till fredag den trettonde och tackade för allt som kommer i min väg, och nästa dag – alltså på fredagen den trettonde – åkte T (den ihärdige mannen), Grace och jag till Borghamn där vi gick en promenad till en gammal kyrkogård för dem som slet ihjäl sig i kalkbrottet för länge sen.

Först kom Grace emot ett elstaket som var dolt bakom högt gräs och buskar, och det var absolut inget komiskt med det. Det var fruktansvärt, hon skrek hjärtskärande en lång stund. Märk väl att det här är ett gångstråk för turister, med guidade turer, säkert för både barnfamiljer och hundägare, och det fanns inte en enda varningsskylt om elstaket.

I mitt upprörda sinnestillstånd tog jag ett par steg bakåt utan att uppmärksamma några stenar som fanns på gångstigen, föll som en fura och landade på högra höften och axeln. Stackars T som vid det här laget var rätt traumatiserad, med två skadade damer att ta hand om, fick hjälpa till att lyfta upp mig. Jag var rejält tilltufsad.

Nåväl, Grace återhämtade sig snart från elchocken som tur var, men jag har varit justerad i två dagar. Så pass att T fick vara snäll och rasta henne åt mig. Nu börjar det bli bättre. Inget gick sönder turligt nog, men halt och lytt är jag fortfarande.

Nu till dagens fråga: ska jag vara tacksam för det här också? Svar: ja. Inte för att Grace fick en smäll för det hatade jag, men det resulterade i och för sig i att T kontaktade kommunen om att de måste sätta upp varningsskyltar. Nästa gång kanske ett litet barn får sig en rejäl stöt.

För min egen del känner jag att ja, men helt tokigt var det inte. Jag måste hålla mig stilla några dagar, och det är aldrig fel när det gäller mig. Jag tvingades be T om hjälp och att visa mig svag och sårbar, vilket inte heller hör till vanligheterna. Och jag fick också en påminnelse om att inte ta min friska kropp för given. Shit happends, när som helst och hur som helst.

Så ja, tack som fan då😂

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

1 Response to Tack som fan!

  1. Haha! Hoppas det blir bättre snart ❤

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s