Ett år

Idag är det exakt ett år sedan äldste sonen och jag skjutsade R till korttidsboendet på Åleryd. Vi hade hjälpt honom att packa en liten väska med kläder och annat “för några dagar”. Lurat i honom att han skulle dit för “provtagning och undersökning”.

Det var det svåraste jag gjort i hela mitt liv.

Situationen hemma hade eskalerat, en händelse inträffade som innebar “fara för liv och lem” (ja, så lyder den byråkratiska termen) och det var inte längre säkert att behålla R hemma. Varken för hans egen eller någon annans skull.

Kommunens biståndshandläggare trollade med knäna och lyckades skaka fram en plats och där stod vi nu och spelade upp vår lilla charad. “Men här är ju fint. Det här blir ju bra, det är ju bara för ett par dagar”, osv. Personalen avledde R medan de viftade åt oss att gå, försvinna. Och det gjorde vi.

Sonen och jag hann bara hem så ringde de och berättade att R hoppat över staketet och rymt, men att de ringt efter polisen. Jag var på väg att slänga mig i bilen och åka dit, men de sa “nej, han är vårt ansvar nu. Du behöver inte komma.”

Det blev 3,5 månader på Åleryd, sedan 4 månader på Vallastaden innan personalen där ansåg sig tvingade att ge upp. Han var för svår att hantera, de var rädda för honom. I mars flyttade han så till Landeryds BPSD-avdelning, en specialavdelning för värstingarna, och där blir han kvar. Det har de lovat, de kommer inte att ge upp.

R har så sakteliga börjat bo in sig, säger de. Han har bra dagar och dåliga dagar, men så ser hans sjukdom ut. “Oftast har vi roligt tillsammans med honom”, sa A, hans kontaktperson. “Sen finns det dagar som inte är så kul, men vi tacklar det också.”

Han är fysiskt aktiv, frisk och stark. Mycket tid tillbringar han i trädgården och på promenader. Han sjunger och dansar, målar och hjälper till med olika sysslor. Under de bra dagarna alltså. Vad han gör de dåliga vill jag inte veta så mycket om.

Vi hälsar inte på R, har ingen kontakt med honom. Min livspartner, mina barns far. Det är det svåraste att acceptera att det nog är bäst så fast det känns så fel, så fel. Så makalöst märkligt och absurt. Mina skuldkänslor för det är enorma, min lättnad likaså.

Att påstå att det varit en händelserikt år är väl ingen överdrift precis.

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

12 Responses to Ett år

  1. elina says:

    Jag vet. Tänker på dig. Nu har ett år passerat och då brukar de svåra sakerna komma upp igen, bearbetas lite och sedan försvinna sakteligen. Vi lever i tid, en dag, en vecka, månad, år.
    Många av mina patienter ville få en tid ett år efter abort. Du är där nu fast det var en annan slags “abort”. Du ser hur det blev efter beslut och förlust.
    Önskar dig allt gott. Det mesta löser sig. Men man måste knuffa sakerna i rullning och det är du så bra på.

  2. Marika says:

    Åh, det har redan gått ett år! Tänkte att det var igår. Shit så mycket som händer! Kram ❤

  3. enaningomyoga says:

    Oj redan ett år! Men, har det bara gått ett år? Tänk så mycket som ryms i det. När jag läser om att personal varit rädda för honom och kommer ihåg att du också skrev det någon gång, så får man vara tacksam att inget hemskt hände. Men förstår också vilken oerhörd press du levt med.
    Tänk Carina – nu är det din tur att få må bra fullt ut trots att det blev så här . Du är värd så mycket tappra vän❤️ Kram 🤗

  4. Går inte att föreställa sig hur ni måste ha haft det. Både fysiskt och psykiskt. Kram!

  5. Inger H Ohlander says:

    Hej, jag har sett R ute på promenad tillsammans med en av vårdställets personal. Det var en tid sedan. Garanter att just då såg R ut att ha en bra stund. ❤️❤️❤️

  6. LoHe says:

    Nä vilket år du haft… Det är väl ungefär precis så länge jag hängt med och läst, tror jag. Tur man inte vet innan hur jobbiga vissa perioder kommer bli. Kram!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s