Vilken jävla resa, Poppa Joe

Grace ligger i soffan och sover och jag sitter bredvid henne med min stickning. För ovanlighetens skull har jag musik på stereon. En lista på Spotify som jag har döpt till Mammas favvos. Där finns allt från 70-talets discodängor till stenhård death metal-musik som sönerna introducerat i mitt liv, och allting däremellan.

Frid och ro råder. Jag reser mig för att hämta en chokladbit från kylskåpet när en särskild låt plötsligt kommer på: Poppa Joe med Sweet. Har ni hört den? Om inte så borde ni faktiskt lyssna på den. Superglad, studsig 70-talsmusik med en nonsenstext som heter duga. Poppa rumbo rumbo hey Poppa Joe coconut…

Något flyger i mig, svårt att säga vad, men plötsligt har jag höjt volymen till max (stackars grannar) och dansar som en galning i vardagsrummet medan Grace storögt betraktar sin tokiga matte. Tårarna strömmar, jag skrattar och gråter på en gång. Känner hur livskraften fyller mig och ropar gång på gång: “vilken jävla resa, vilken jävla resa”.

Till sist tar låten slut och grannarna kan andas ut. Jag sjunker ner i soffan och torkar tårarna medan hjärtat bultar vilt. Jag lever! JAG LEVER! Mitt liv är inte över. Mitt hjärta slår, mitt blod strömmar hett och vilt. Herregud, jag lever! Efter den där jävla resan så lever jag fortfarande. Jag överlevde. Tack!

Pulsen saktar ner, andningen återgår till den normala och Grace lägger sig ner med ryggen åt mig. Tokiga matte. Då drar jag mig mig till minnes en mörk kväll i Linköping. Det måste ha varit senvintern 2020. R var tillräckligt sjuk för att inte varken kunna eller vilja följa med till affären längre. Corona-skiten hade drabbat oss och gatorna låg tomma och tysta när jag var på väg hem med mina kassar.

Jag hade lurarna i öronen med Mammas favvos, och just då och där i allt mörker och all bedrövelse kom plötsligt Sweet’s Poppa Joe med all sin glada energi. Tuggummi-pop när den är som bäst. Jag dansade gatan fram den där kvällen, hela vägen hem med mina kassar. Jag skrålade med i texten och brydde mig inte ett skvatt om ifall nån såg eller hörde mig. Poppa rumbo rumbo hey Poppa Joe coconut…

Jag lever minsann, och livet är en jävla, välsignad resa, Poppa rumbo rumbo hey Poppa Joe coconut.

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

8 Responses to Vilken jävla resa, Poppa Joe

  1. Marika says:

    Åh, minns också denna underbar låt. Den ska omedelbart in på min glada lista på spotify 😊 😉 😊

  2. Så härlig läsning! Jag vet vilken låt du menar! Den är bra, rolig, man blir glad 😀

  3. lisamys says:

    Sitter här och läser om din text några gånger. Ett stort leende kommer som jag känner att det inte går att hejda! Jag känner mig så orimligt glad för din skull! Glad att du känner glädje! Glad att du känner framtidstro! Glad att du dansar! Du är helt fantastisk – glöm aldrig det! Underbart!!

  4. enaningomyoga says:

    Åh den låten!! Dansa och det släpper, finns det något bättre?! Kraaam 💃

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s