Tacksamhet

Det är så otroligt tydligt för mig att den här vintern har ett alldeles särskilt syfte. Den handlar om läkning, återhämtning, vila och nystart. Den innehåller sorg och gråt, tonvis med kärlek från hunden, massor med tid i naturen, i rörelse, men också massor med tid i stillhet och tystnad. I soffan, med stickning eller korsord och hunden vid min sida.

Jag riktigt känner hur kuggarna hugger tag i varandra och sakta men säkert för mig framåt. Mot våren, mot livet och ljuset, mot framtiden, men än så länge vilar jag. Låset inom mig öppnas mer och mer, ryggvärken är snart ett minne blott. Den är bara en del av processen. Nu kan jag sträcka på mig och dra djupa andetag igen utan att det gör ont.

En gammal bekant hör plötsligt av sig. Vi har inte hörts på säkert tjugo år. Vi umgicks mycket när barnen var små. R och hennes man var goda vänner. När hon får höra vad som hänt skriver hon: “Både J och jag blir så ledsna att höra om R’s sjukdom. Vi minns er som ett sånt lyckligt par. Tänk så många friska år ni fick tillsammans, dock. Det är fint!”

Precis så försöker jag tänka nu. Det blir lättare och lättare att känna tacksamhet för all den tid vi fick. Som alla par hade vi problem och kriser mellan varven, men det jag minns mest är alla skratt, allt bus, lojaliteten, trofastheten och hur sammansvetsade vi var. Ett riktigt team. Och jag kände mig trygg och älskad i över trettio år. Faktiskt. Hur många är det förunnat?

Så även om sorgen finns där och tårarna trillar båd’ nu och då, så är den överskuggande känslan numera en stor tacksamhet.

Advertisement