Det är ju inte så…

…att jag sitter och gråter hela dagarna, varje dag. Det vill jag inte att nån ska tro. Den här bloggen blir så makalöst mörk och dyster mellan varven så alla eventuella läsare borde ha medalj för att ni orkar läsa.

Det är ju oftast i de mörka stunderna som jag behöver skriva av mig, behöver känna att det finns några där ute som tar emot mina ord och i sin godhet delar smärtan och mörkret med mig. Det betyder inte att varje dag är sådan. Absolut inte. Så länge jag har R på mentalt och fysiskt avstånd och tankarna sysslar med annat har jag det riktigt bra.

Igår stoppade jag in Grace i bilen och åkte sju kilometer till en superfin skog. Uppvuxen i skogen som jag är, så saknar jag granar, mossa och slingrande stigar. Det är ju lite dåligt med sånt här ute på slätten.

Mitt lokalsinne har aldrig varit toppen, om man säger så. Till skillnad från sambon som var som en brevduva. Honom kunde man placera vart som helst och han hittade hem, medan jag mer än en gång under ridturer genom åren fick släppa tyglarna och låta hästen hitta hem, för jag hade inte en aning om var jag befann mig.

I det här lätt vidbrända tillståndet som jag befinner mig just nu har min brist på lokalsinne blivit etter värre, så jag var lite orolig att jag skulle gå vilse i den där stora, främmande skogen. Och här kommer en metafor som heter duga:

Jag gick där och längtade efter att få gå på välbekanta vägar där jag hittar och känner mig hemma, och jag saknade att ha någon att diskutera mina vägval med. Grace hade fullt upp med att sniffa, spåra, springa och hoppa över stock och sten, så hon var inte till mycket hjälp.

Där och då insåg jag att det är så här mitt liv ser ut nu. Jag befinner mig i främmande terräng, måste välja väg och har ingen att fatta besluten tillsammans med. Jag har ingen aning om vad som väntar bakom nästa krök. Det enda jag kan göra är att ta ut några trygga riktmärken och sen prova. Gå en bit och se var jag hamnar. Man kan ju alltid vända om och gå tillbaka samma väg.

Resultatet blev dock en nästan milslång promenad på underbara, slingrande stigar och jag visste hela tiden på ett ungefär var jag befann mig. Den här skogen kommer bli så fin att gå i framåt våren och sommaren. Tänk all grönska och fågelsång! Och jag ska göra den till min egen, och lära mig varenda stig och krök och aldrig vara orolig för att hamna vilse.

Advertisement

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

1 Response to Det är ju inte så…

  1. Lohe says:

    Det är nog en bra lärdom, eller nyttigt att påminna sig om ibland. När jag var 19 och bodde i USA ett halvår blev jag jättebra på att köra vilse utan att bli nervös. Gjorde det hela tiden. (För att inte tala om att kolugnt köra mot enkelriktat :-D) En gång körde jag över två timmar på fel motorväg, i nästan fel riktning och hade inte en susning om var jag var när jag väl insåg att jag kört fel, men jag hade tid och bensinen var billig, så det var bara att vända om 🙂 Jag tror faktiskt att jag är lite mer laided back inför att inte alltid veta var jag är, bildligt och bokstavligt, sedan dess. Hem kommer man alltid, frågan är bara när.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s